26 September 2019 - 11:54
Något jag tycker är väldigt jobbigt och energikrävande det är när dessa utbrott kommer och man fortfarande inte har hittat rätt sätt för att hantera situationen...
Eller inte hittat rätt sätt är väl fel att säga, vi har ju haft lösningar som fungerar men med tiden förändras saker. Pojken blir äldre och mognar vilket gör att lösningarna avtar att fungera så man behöver finna ett annat sätt att hantera situationen just efter hur det är precis nu...
En femåring kan man ta med sig till en lugnare plats och hjälpa på ett annat sätt, men en tolvåring är lite mer komplicerad att få med sig lika lätt mitt i ett utbrott...
Mest krävande är ju för pojken som ska behöva genomgå dessa jobbiga stunder och sedan även för mig själv för det blir ju ändå ett nedslag i mamma känslan när man inte lyckas fullt ut och man ser sitt barns mående när allt bryter loss...
Alla vill vi vårat barns bästa men att stå så nära men ändå inte nå fullt ut tär i hjärtat❣
Du vet när man står där och tänker, detta är inte okej och så sätter man ned foten och sätter ett stopp...
En simpel grej som egentligen bara hör till läran om livet som vi vuxna ska hjälpa och stötta barnen med...
Man ser genast hur allt ökar i irritation och ett utbrott är snart ett faktum...
Man försöker se lösningar som ska lugna medans man ändå vill ha tydliga gränser för vad som är okej eller inte...
Ibland verkar allt ändå ganska lugnt men hux flux så har vi hamnat på en helt annan nivå...
Det sista har det varit så små saker som helt plötsligt blivit så stora och man försöker fånga in känslorna och bara göra det bästa av situationen men så brakar allt lös och man vet inte riktigt vart man ska börja ibland...
Det man innan trodde var lösningen har nu bidragit till ännu mer irritation och man försöker hitta nya lösningar...
Innan kunde han hämta cykelhjälmen och ta cykeln en sväng iväg på grusvägen så kom han snart tillbaka lite lugnare...
Som jag sagt tidigare så känns det ändå lugnt inom hemmet, det tar sin tid ibland men når sitt slut tids nog... Men när pojken ger sig ut och man inte riktigt har den där överblicken och kan se att allt håller sig lugnt då blir man faktiskt lite stressad...
Eller nej inte lite stressad utan jag blir jävligt orolig!
I veckan tog han cykeln i strumplästen och utan hjälm...
Tänkte att han får trampa på och lugna sig för han kommer förmodligen snart tillbaka...
Han brukar inte cykla så långt...
Jag har väldigt stor tillit till pojken, han är noga att hålla "regler" som han vet att jag tycker är viktiga... säkerhet osv...
Så att han lämnade hjälmen hemma förvånade mig...
Jag väntade en halvtimme, sedan gick ytterligare en halvtimme... efter timmen hade gått och ingen pojk kom åter så började jag ringa honom för att kolla av läget...
Han hade cyklat in till vara och vägrade komma hem...
Jag ger honom förslaget är du snäll och cyklar hem själv eller så kan jag hämta dig med bilen så slipper du cykla...
"Kommer ni hit så kommer jag sticka..."
Jag har alltid tänkt att hamnar jag i det läget att barnen sticker hemifrån så åker jag bara och hämtar dom...
Ja visst låter det enkelt och bra i tankarna...
Jag förstår ju nu att så enkelt är det inte...
För hur ska jag hinna ikapp honom när han trampar runt på sin cykel...
Man hade kanske lyckats hinna ikapp tillslut men till vilken nytta...
Jag oroar mig inte så att han ska göra något farligt eller hitta på saker han inte får...
Utan mer att olyckan ska vara framme pga ouppmärksamhet...
Mina tankar snurrar främst runt ifall något händer honom, pojken på cykel, utan hjälm och utan skor...
Och förmodligen på sin vakt hela tiden ifall vi ska dyka upp...
Vi skulle kunna åka in till vara men att utsätta honom för risken med att känna sig jagad bland alla gator och bilar är ju att riskera en olycka...
Sedan har jag sprungit efter honom ett antal gånger på skolan och det är inget som löser situationen långsiktigt så det kanske är dags att byta strategi...🙈
Men ibland hamnar man i lite panik och inte vet hur man ska hantera det, det är just när man oroar sig för att andra i närheten ska bli inblandade...
Men får jag honom bara att stanna så vet jag att jag når honom tillslut...
Vi har lite telefonkontakt emellanåt och det har snart gått två timmar...
Han låter lugn trots allt i telefonen, är dock lite irriterad över att jag ringer och stör honom...
Pojken har funnit några kompisar i vara...
"Jag kommer hem när jag lugnat mig, just nu är jag för arg..."
Han berättar ändå vart han är och vilka som är där...
Jag står hela tiden i valet mellan att åka in till vara och prata med honom eller stanna kvar hemma och invänta...
Men eftersom han ändå informerar mig så bra så vill han på något vis att jag vet och han kanske bara behöver lugna sig lite...
Min kropp som är så fruktansvärt stresskänslig går på högvarv...
Jag blir skakig i kroppen av oro och känner att jag gråter när som helst samtidigt som man blir förbannad över att struntsaker ska bli så stora för man inte alltid kan avgöra innan vad som är rätt just för stunden...
Ibland är det så att känslorna behöver ut så då tror jag att det inte hade spelat någon roll för vilket sätt man gör det på...
När han kämpat sig igenom en hel skolvecka så behöver känslorna komma ut någonstans och jag är ändå tacksam för att det är i hemmet där pojken är minst utsatt och även slipper påverkan från allt runtomkring...
Pojken har våran trygghet och vet att vi finns här när han känner att han lugnat sig...
Jag verkligen avskyr när någon lämnar hemmet i ilska, det är något som sitter fast i mig att det inte får ske...
Känslan av att döden kan infinna sig när som helst sitter starkt fast i minnet...
Vid 19 tiden ska pojken ha sin medicin för epilepsin så jag skickar först ett sms, inget svar... Jag ringer och ber honom komma hem för det är medicindags...
Han svarar och avslutar snabbt samtalet för att okeja mitt sms och det tar ytterligare 40 minuter innan han är hemma...
Först så känns allt så stort och uppjagande...
Men när pojken är hemma i tryggheten igen och man försöker se över vad jag kunde gjort bättre, vad jag kunde gjort för att undvika denna händelse...
Så snurrar tankarna lite åt att han faktiskt är tolv år...
Man kanske rymde hemifrån en sväng i den åldern...
Det kanske bara är endel i själva mognaden...
Hade dock känts lite lättare om både skor och hjälm satt på iaf...
Har det aldrig hänt något innan så skulle ju detta vara tillfället som något sker på...
Det är just detta som är mitt stora problem...
Jag stressar upp och är livrädd att pojken ska råka illa ut...
Ännu värre känns det när han lämnar hemmet arg...
Tack och lov så hjälper psykologen mig med mina överbeskyddande känslor som härjar i min vardag...
När pojken kom hem gick han och tog sin medicin, plockade fram sin kvällsmat och förberedde tandborsten för att sedan somna direkt...
Det här är ju kvällsrutiner som i vanliga fall inte brukar göras självmant utan jag känner lite att ursäkten som inte kom den kom sedan via hans handlingar av att fixa iordning sig själv för kvällen...
Han visar på sitt sätt att det blev lite galet och han själv förklarar det med att han behövde cykla för att klara av att inte sparka i väggen...
Det märks att mycket irritation åker ur kroppen och att det tar energi för han blir utslagen efteråt...
Det här med att sätta gränser är inte alltid så lätt...
Ibland behöver man överväga lite om det är så viktigt att ta just den diskussionen...
Dagens situation grundar sig egentligen i tidigare händelser under dagen där irritationen egentligen har startat...
Men som sakta men säkert byggs på under dagen...
Pojken var kvar i vara efter skolan med kompisar...
Överenskommelsen var att han fick det mot att vi hämtar honom kl 16.
När han då ska hämtas kl 16 så är han inte nöjd för kompisarna har bråkat med varandra och han har inte fått ut något vettigt av sin tid i vara så då vill han vara kvar längre...
Jag vet innan att det inte alltid är lämpligt med lek efter skolan men ibland funkar det och jag kan inte säga nej varje gång ifall det kommer bli struligt...
Han behöver också ha sitt sociala med kompisar och få känna lite frihet...
Pojken irriterar sig först på bråket mellan kompisarna och sedan irriterar han sig på mig för att han aldrig får vara ute länge...
När han då kommer hem så sitter den där jobbiga känslan kvar...
Sedan behövs inte mycket för att han ska få utlopp för sina känslor...
Någonstans måste dessa känslor ut som lagras på varandra när han försöker hålla emot dom...
Där står jag, hon som ska sätta en gräns när det får vara bra, när det räcker...
Det är då droppen rinner över bägaren och jag får försöka förhindra att irritationen ska bli mer...
Sist sparka han två hål i väggen, vi pratade igenom händelsen och kom fram till att det inte är okej...
Vi måste hitta en annan lösning...
Vi kom överens om att skaffa en boxningssäck som han kan få avreagera sig på vilket vi ännu inte hade gjort...
Så denna gången tog han till flykten på cykeln för att inte sparka i väggen...
Ja man kanske ska se det positivt, han höll våran överenskommelse..
Ibland är det väldigt lätt att missa framstegen och bara se dom jobbiga stunderna där man inte lyckas...
Men det är en enorm skillnad mot tidigare...
Nu är det oftast inte dagliga konflikter utan dom där småsakerna lagras lite sedan kommer det ett litet större utbrott istället...
Det är lite av en utmaning varje gång för det finns inga garantier för vad som är rätt sätt att bemöta just i detta ögonblicket utan det är så mycket som påverkar mottagandet av det jag gör...
Har han en bra dag så tar han mina tillsägelser men är det en sådan där jobbig dag så blir det desto svårare...
Blir det tillsägelser på förmiddagen/lunch så hanterar han det bättre men oftast är det kvällar som det brister och då är tröttheten där och stör.
Medicinen för ADHD:n har kvällstid gått ur kroppen vilket gör allt mer känsligt.
Och min energi påverkar allt mest, för ju bättre jag mår desto bättre lösningar kommer jag med givetvis...
Många gånger kan jag själv inse efter att jag kunde gjort annorlunda...
Jag kanske har satt ett för högt krav, eller jag kanske begärde mer än vad han kunde prestera...
Vad är det som säger att mitt sätt som jag vill att det utförs på är rätt sätt bara för jag tycker det...
Eller varför måste saker göras i den ordningen jag ber om...
Ibland tappar man bara orken för att vara den där alerta som löser allt i alla situationer och då blir det lite som det blir...
Jag kan ofta ha tänkt att "har jag sagt det, så är det så..." man vågar inte alltid släppa på reglerna för man är rädd att det ska användas oftare...
Iaf när man vet att det man gör kan påverka nästkommande dag...
Det är väl klart att han tänker "har jag sagt nej så är det så..."
Det smittar av sig direkt...
Jag ser ju direkt resultat när min ork tryter hur mycket jobbigare samarbetet blir och utdraget allt blir innan saker och ting blir gjorda...
Men för min del är det inte viktigast att ha rätt, utan det viktigaste är att vi löser situationen på bästa möjliga sätt...❣
Om det nu behöver bli några kaos dagar för att hitta rätt väg så är det helt okej...
Man måste misslyckas ibland för att sedan kunna lyckas❣
Så otroligt mycket kunskaper och kärlek denna pojken ger mig.
Bara av att se hur han kämpar sig fram får en att kämpa desto hårdare❤
Tillsammans kan vi bestiga berg eller hur var det...😍
.....
Så här i efterhand så tänker jag...
Pojken mår bäst av mina raka och tydliga tillsägelser men när det är lite för jobbigt i kroppen så har han dock lite svårare för dom...
Det är ju här jag tryter i orken och låter väldigt bestämd i det jag vill få fram och då brister det för pojken...
Det blev fel eftersom det resulterade i en rymning men för att lösa det på bästa sätt efter så kanske jag bara skulle tagit bilen in och gett honom sin hjälm, skor och sagt att kom du hem om en stund när du känner dig redo...
För egentligen vill vi alla komma undan för att rädda oss just från att explodera...
Även om jag inte gillar att mina barn är ute senare på kvällen så hade jag gjort säkerheten bättre...
Han har sin mobil och jag vet att han ringer mig om det är något...
Jag hade fått min oro lite lugnare och pojken hade fått sin tid han behövde...
🌻
Eller hur hade ni gjort?
🌻
Tänk om man kunde använda röststyrningen Siri som finns på telefoner...
Om det kunde vara så lätt och ringa Siri och säga...
Hej Siri!
Min son har rymt, vad är bästa lösningen för att han ska komma hem?
Eller min son ska opereras hur övertygar jag honom att ingen läkare kommer sticka en spruta i honom...?
Så kommer informationen steg för steg...😅
Hade varit skönt med lite tips ibland när man fastnar i sina egna problemlösningar...👌
Eller inte hittat rätt sätt är väl fel att säga, vi har ju haft lösningar som fungerar men med tiden förändras saker. Pojken blir äldre och mognar vilket gör att lösningarna avtar att fungera så man behöver finna ett annat sätt att hantera situationen just efter hur det är precis nu...
En femåring kan man ta med sig till en lugnare plats och hjälpa på ett annat sätt, men en tolvåring är lite mer komplicerad att få med sig lika lätt mitt i ett utbrott...
Mest krävande är ju för pojken som ska behöva genomgå dessa jobbiga stunder och sedan även för mig själv för det blir ju ändå ett nedslag i mamma känslan när man inte lyckas fullt ut och man ser sitt barns mående när allt bryter loss...
Alla vill vi vårat barns bästa men att stå så nära men ändå inte nå fullt ut tär i hjärtat❣
Du vet när man står där och tänker, detta är inte okej och så sätter man ned foten och sätter ett stopp...
En simpel grej som egentligen bara hör till läran om livet som vi vuxna ska hjälpa och stötta barnen med...
Man ser genast hur allt ökar i irritation och ett utbrott är snart ett faktum...
Man försöker se lösningar som ska lugna medans man ändå vill ha tydliga gränser för vad som är okej eller inte...
Ibland verkar allt ändå ganska lugnt men hux flux så har vi hamnat på en helt annan nivå...
Det sista har det varit så små saker som helt plötsligt blivit så stora och man försöker fånga in känslorna och bara göra det bästa av situationen men så brakar allt lös och man vet inte riktigt vart man ska börja ibland...
Det man innan trodde var lösningen har nu bidragit till ännu mer irritation och man försöker hitta nya lösningar...
Innan kunde han hämta cykelhjälmen och ta cykeln en sväng iväg på grusvägen så kom han snart tillbaka lite lugnare...
Som jag sagt tidigare så känns det ändå lugnt inom hemmet, det tar sin tid ibland men når sitt slut tids nog... Men när pojken ger sig ut och man inte riktigt har den där överblicken och kan se att allt håller sig lugnt då blir man faktiskt lite stressad...
Eller nej inte lite stressad utan jag blir jävligt orolig!
I veckan tog han cykeln i strumplästen och utan hjälm...
Tänkte att han får trampa på och lugna sig för han kommer förmodligen snart tillbaka...
Han brukar inte cykla så långt...
Jag har väldigt stor tillit till pojken, han är noga att hålla "regler" som han vet att jag tycker är viktiga... säkerhet osv...
Så att han lämnade hjälmen hemma förvånade mig...
Jag väntade en halvtimme, sedan gick ytterligare en halvtimme... efter timmen hade gått och ingen pojk kom åter så började jag ringa honom för att kolla av läget...
Han hade cyklat in till vara och vägrade komma hem...
Jag ger honom förslaget är du snäll och cyklar hem själv eller så kan jag hämta dig med bilen så slipper du cykla...
"Kommer ni hit så kommer jag sticka..."
Jag har alltid tänkt att hamnar jag i det läget att barnen sticker hemifrån så åker jag bara och hämtar dom...
Ja visst låter det enkelt och bra i tankarna...
Jag förstår ju nu att så enkelt är det inte...
För hur ska jag hinna ikapp honom när han trampar runt på sin cykel...
Man hade kanske lyckats hinna ikapp tillslut men till vilken nytta...
Jag oroar mig inte så att han ska göra något farligt eller hitta på saker han inte får...
Utan mer att olyckan ska vara framme pga ouppmärksamhet...
Mina tankar snurrar främst runt ifall något händer honom, pojken på cykel, utan hjälm och utan skor...
Och förmodligen på sin vakt hela tiden ifall vi ska dyka upp...
Vi skulle kunna åka in till vara men att utsätta honom för risken med att känna sig jagad bland alla gator och bilar är ju att riskera en olycka...
Sedan har jag sprungit efter honom ett antal gånger på skolan och det är inget som löser situationen långsiktigt så det kanske är dags att byta strategi...🙈
Men ibland hamnar man i lite panik och inte vet hur man ska hantera det, det är just när man oroar sig för att andra i närheten ska bli inblandade...
Men får jag honom bara att stanna så vet jag att jag når honom tillslut...
Vi har lite telefonkontakt emellanåt och det har snart gått två timmar...
Han låter lugn trots allt i telefonen, är dock lite irriterad över att jag ringer och stör honom...
Pojken har funnit några kompisar i vara...
"Jag kommer hem när jag lugnat mig, just nu är jag för arg..."
Han berättar ändå vart han är och vilka som är där...
Jag står hela tiden i valet mellan att åka in till vara och prata med honom eller stanna kvar hemma och invänta...
Men eftersom han ändå informerar mig så bra så vill han på något vis att jag vet och han kanske bara behöver lugna sig lite...
Min kropp som är så fruktansvärt stresskänslig går på högvarv...
Jag blir skakig i kroppen av oro och känner att jag gråter när som helst samtidigt som man blir förbannad över att struntsaker ska bli så stora för man inte alltid kan avgöra innan vad som är rätt just för stunden...
Ibland är det så att känslorna behöver ut så då tror jag att det inte hade spelat någon roll för vilket sätt man gör det på...
När han kämpat sig igenom en hel skolvecka så behöver känslorna komma ut någonstans och jag är ändå tacksam för att det är i hemmet där pojken är minst utsatt och även slipper påverkan från allt runtomkring...
Pojken har våran trygghet och vet att vi finns här när han känner att han lugnat sig...
Jag verkligen avskyr när någon lämnar hemmet i ilska, det är något som sitter fast i mig att det inte får ske...
Känslan av att döden kan infinna sig när som helst sitter starkt fast i minnet...
Vid 19 tiden ska pojken ha sin medicin för epilepsin så jag skickar först ett sms, inget svar... Jag ringer och ber honom komma hem för det är medicindags...
Han svarar och avslutar snabbt samtalet för att okeja mitt sms och det tar ytterligare 40 minuter innan han är hemma...
Först så känns allt så stort och uppjagande...
Men när pojken är hemma i tryggheten igen och man försöker se över vad jag kunde gjort bättre, vad jag kunde gjort för att undvika denna händelse...
Så snurrar tankarna lite åt att han faktiskt är tolv år...
Man kanske rymde hemifrån en sväng i den åldern...
Det kanske bara är endel i själva mognaden...
Hade dock känts lite lättare om både skor och hjälm satt på iaf...
Har det aldrig hänt något innan så skulle ju detta vara tillfället som något sker på...
Det är just detta som är mitt stora problem...
Jag stressar upp och är livrädd att pojken ska råka illa ut...
Ännu värre känns det när han lämnar hemmet arg...
Tack och lov så hjälper psykologen mig med mina överbeskyddande känslor som härjar i min vardag...
När pojken kom hem gick han och tog sin medicin, plockade fram sin kvällsmat och förberedde tandborsten för att sedan somna direkt...
Det här är ju kvällsrutiner som i vanliga fall inte brukar göras självmant utan jag känner lite att ursäkten som inte kom den kom sedan via hans handlingar av att fixa iordning sig själv för kvällen...
Han visar på sitt sätt att det blev lite galet och han själv förklarar det med att han behövde cykla för att klara av att inte sparka i väggen...
Det märks att mycket irritation åker ur kroppen och att det tar energi för han blir utslagen efteråt...
Det här med att sätta gränser är inte alltid så lätt...
Ibland behöver man överväga lite om det är så viktigt att ta just den diskussionen...
Dagens situation grundar sig egentligen i tidigare händelser under dagen där irritationen egentligen har startat...
Men som sakta men säkert byggs på under dagen...
Pojken var kvar i vara efter skolan med kompisar...
Överenskommelsen var att han fick det mot att vi hämtar honom kl 16.
När han då ska hämtas kl 16 så är han inte nöjd för kompisarna har bråkat med varandra och han har inte fått ut något vettigt av sin tid i vara så då vill han vara kvar längre...
Jag vet innan att det inte alltid är lämpligt med lek efter skolan men ibland funkar det och jag kan inte säga nej varje gång ifall det kommer bli struligt...
Han behöver också ha sitt sociala med kompisar och få känna lite frihet...
Pojken irriterar sig först på bråket mellan kompisarna och sedan irriterar han sig på mig för att han aldrig får vara ute länge...
När han då kommer hem så sitter den där jobbiga känslan kvar...
Sedan behövs inte mycket för att han ska få utlopp för sina känslor...
Någonstans måste dessa känslor ut som lagras på varandra när han försöker hålla emot dom...
Där står jag, hon som ska sätta en gräns när det får vara bra, när det räcker...
Det är då droppen rinner över bägaren och jag får försöka förhindra att irritationen ska bli mer...
Sist sparka han två hål i väggen, vi pratade igenom händelsen och kom fram till att det inte är okej...
Vi måste hitta en annan lösning...
Vi kom överens om att skaffa en boxningssäck som han kan få avreagera sig på vilket vi ännu inte hade gjort...
Så denna gången tog han till flykten på cykeln för att inte sparka i väggen...
Ja man kanske ska se det positivt, han höll våran överenskommelse..
Ibland är det väldigt lätt att missa framstegen och bara se dom jobbiga stunderna där man inte lyckas...
Men det är en enorm skillnad mot tidigare...
Nu är det oftast inte dagliga konflikter utan dom där småsakerna lagras lite sedan kommer det ett litet större utbrott istället...
Det är lite av en utmaning varje gång för det finns inga garantier för vad som är rätt sätt att bemöta just i detta ögonblicket utan det är så mycket som påverkar mottagandet av det jag gör...
Har han en bra dag så tar han mina tillsägelser men är det en sådan där jobbig dag så blir det desto svårare...
Blir det tillsägelser på förmiddagen/lunch så hanterar han det bättre men oftast är det kvällar som det brister och då är tröttheten där och stör.
Medicinen för ADHD:n har kvällstid gått ur kroppen vilket gör allt mer känsligt.
Och min energi påverkar allt mest, för ju bättre jag mår desto bättre lösningar kommer jag med givetvis...
Många gånger kan jag själv inse efter att jag kunde gjort annorlunda...
Jag kanske har satt ett för högt krav, eller jag kanske begärde mer än vad han kunde prestera...
Vad är det som säger att mitt sätt som jag vill att det utförs på är rätt sätt bara för jag tycker det...
Eller varför måste saker göras i den ordningen jag ber om...
Ibland tappar man bara orken för att vara den där alerta som löser allt i alla situationer och då blir det lite som det blir...
Jag kan ofta ha tänkt att "har jag sagt det, så är det så..." man vågar inte alltid släppa på reglerna för man är rädd att det ska användas oftare...
Iaf när man vet att det man gör kan påverka nästkommande dag...
Det är väl klart att han tänker "har jag sagt nej så är det så..."
Det smittar av sig direkt...
Jag ser ju direkt resultat när min ork tryter hur mycket jobbigare samarbetet blir och utdraget allt blir innan saker och ting blir gjorda...
Men för min del är det inte viktigast att ha rätt, utan det viktigaste är att vi löser situationen på bästa möjliga sätt...❣
Om det nu behöver bli några kaos dagar för att hitta rätt väg så är det helt okej...
Man måste misslyckas ibland för att sedan kunna lyckas❣
Så otroligt mycket kunskaper och kärlek denna pojken ger mig.
Bara av att se hur han kämpar sig fram får en att kämpa desto hårdare❤
Tillsammans kan vi bestiga berg eller hur var det...😍
.....
Så här i efterhand så tänker jag...
Pojken mår bäst av mina raka och tydliga tillsägelser men när det är lite för jobbigt i kroppen så har han dock lite svårare för dom...
Det är ju här jag tryter i orken och låter väldigt bestämd i det jag vill få fram och då brister det för pojken...
Det blev fel eftersom det resulterade i en rymning men för att lösa det på bästa sätt efter så kanske jag bara skulle tagit bilen in och gett honom sin hjälm, skor och sagt att kom du hem om en stund när du känner dig redo...
För egentligen vill vi alla komma undan för att rädda oss just från att explodera...
Även om jag inte gillar att mina barn är ute senare på kvällen så hade jag gjort säkerheten bättre...
Han har sin mobil och jag vet att han ringer mig om det är något...
Jag hade fått min oro lite lugnare och pojken hade fått sin tid han behövde...
🌻
Eller hur hade ni gjort?
🌻
Tänk om man kunde använda röststyrningen Siri som finns på telefoner...
Om det kunde vara så lätt och ringa Siri och säga...
Hej Siri!
Min son har rymt, vad är bästa lösningen för att han ska komma hem?
Eller min son ska opereras hur övertygar jag honom att ingen läkare kommer sticka en spruta i honom...?
Så kommer informationen steg för steg...😅
Hade varit skönt med lite tips ibland när man fastnar i sina egna problemlösningar...👌
Glöm inte gilla ❤👇 och sprid min blogg Tack❣
Det jag inte visste för flera år sedan kanske jag nu kan tillföra någon annan förälder som på så vis kan ge sitt barn en lättare uppväxt och bättre skolmiljö snabbare❣
Tack för alla flitiga läsare som besöker min blogg.
Ni är bara för bäst🌻
0 kommentar(er)
