alskadeunderbarabarn.blogg.se

Ja jag är inte vidare aktiv med att lägga in nya inlägg men livets alla vardagsbestyr har tagit hårt på krafterna det sista...

Min rehabträning flyter på...
Det lät bra va?😅

Jag var inte särskilt positivt inställd till denna rehaben men även jag kan ändra tycke...

Dom första veckorna går ju som väntat bra för jag menar kroppen behöver ju någon vecka på sig innan den vill kaosa...

Sedan kommer nackvärken, huvudvärken och migränen som en skänk från ovan...

Innan rehabträningen började så tänkte ja...

Ja dom säger att kraven är att man ska infinna sig varje tillfälle oavsett hur man mår...

Eftersom jag blev så kass i kroppen sist så ska jag försöka lyssna på min kropp och vila när jag behöver det och stanna hemma ändå om det krävs för jag tänker inte bli lika dålig igen...

Tanken går bra att tänka men brukar dock inte vara lika enkelt i verkligheten då pliktkänslan tar över...

Har dom sagt att jag ska infinna mig så ska jag infinna mig oavsett vad...
Ska jag ringa och sjukanmäla mig så känns det alltid som att jag inte har skäl nog att vara hemma...
Stannar jag hemma så får jag skuld...

Det kvittar om kroppen känns så tung så jag bara vill gråta eller om jag står och försöker kräkas bredvid bilen innan jag ska åka så är det ju min vardag vid sämre mående och överansträngning osv...
Man förminskar sitt mående och känsla av rätten att få vila när det blir ens vardag...

Ibland blir jag så trött på allt och det känns som jag försöker protestera kroppens sjuka sida så ska problemet bli löst..

Jag tvingade mig till rehaben och gick med daglig huvudvärk...
Precis så där som jag gjorde på förra rehaben och det känns motigt när jag vet hur dåligt jag reagerade på det då...

Men på förra rehaben så var vi mer aktiverade kroppsligt och skapade saker...
Tänker att denna gången handlar det mest om avslappning så det borde jag väl klara av...

Vi samtalar ofta om vårat mående och hur vi kan bättra på vardagen...
Det pratas om svårigheterna i vardagen...
Hur livet har varit och hur det ser ut nu...
Vilka vi varit och vilka vi är nu...

Ja allt det där som man försöker tänka bort för att orka...

Jag härdade ut några veckor och när ledigheten på fyra veckor kom så kom även kroppsliga besvären i så som gångproblem, huvudvärken höll i och dagarna ville innehålla en massor av sömn och orkeslöshet...

Med det så kommer alla skuldkänslor och jag känner mig ledsen över min sits...
Barn som har sommarlov och jag som mamma/sambo som aldrig orkar något...

Skit jobbigt vill jag säga att det är men vad gör man...
Livet är som det är just nu önskade jag att jag kunde skriva samtidigt som det ibland känns som 3 år sjukskrivning är inte just nu utan en ganska lång period...

Efter ledigheten så längtade jag faktiskt efter att få börja rehaben igen...
Komma hemifrån och få känna att jag gör något som kanske kan få mig bättre...

Känns ändå som dom är insatta i hur både ME och fibromyalgi samt utmattning fungerar så dom om någon borde kunna hjälpa mig...

Det är ju ändå för det mesta en massor av avslappningsövningar vi gör så det borde göra nytta...
Är nog resorna dit/hem och tre timmar åt gången som tar hårdast samt allas känslor man tar in så hjärnan blir trött...

Det kommer på tal om vad som sker efter rehaben...
Där personalen säger att det finns möjlighet att gå på nästa steg i rehaben som sker på eftermiddagar...

Det räckte för mig att höra för att sedan känna att jag bara fokuserade på att pressa tillbaka tårarna igen...

Vadå rehab efter rehaben igen...

Jag känner mig så kluven...
Jag vet att min kropp inte klarar arbete så som det är nu men det blir alltid en besvikelse att inte ha nått mer framsteg när rehabträningen börjar luta mot sitt slut...

Jag åkte hem och det enda som snurrade i huvudet var att jag inte kan gå en rehab till, jag måste lösa detta på något annat sätt...

Sjukskrivningsperioden tickar på...
Tänk om jag blir av med mitt jobb...

Ska jag ringa jobbet och se hur dom kan lägga upp schemat, jag kanske kan få annorlunda tider på helgen så jag orkar, dra ner på ansvaret, ska jag gå ner i tid och bara försöka ta mig igenom dagarna...
Mitt fokus låg helt på att nu måste jag på något sätt lösa detta...

Men hur, hur ska jag kunna lösa detta när jag knappt orkar ta mig ur sängen på morgonen...
När det känns som jag får kämpa fram kroppen varje dag...

Gråten hängde över mig i flera dagar och jag kände att det finns inget slut på skiten...

Skolan drog igång för barnen och med det kom ännu mer kaos...

Stora grabben som körde igång det ena affektutbrottet efter det andra inför skolan, under skolstart...
Inte bara skolstart utan ändrat schema, någon ny lärare, förändringar som alltid tar mer än vad man tror...

Dottern som inte klarar av att ta sig iväg till skolan där jag inte gör annat än ringer skolan, mejlar och försöker få löst problemen...

Minsta grabben som går till skolan problemfritt just nu... Tack och lov!

Källa:1177

Morgonen bestod åter igen i hur jag kämpade med att bara främst ta mig igenom förmiddagarna, tröttheten, illamåendet och andfåddheten är ett av dom större besvären...
Kroppen känns skakig, tung som bly, eksemen som blossar upp, halsont, näsan rinner, ögonen som också rinner vid trötthet och det enda som rör sig i huvudet är bara att jag orkar inte mer...

Samtidigt som jag försöker puscha mig själv för att det snart ordnar upp sig, en dag i taget!

Det har ju varit värre, jag slipper ju iaf den ständiga influensavärken som jag hade tidigare, jag får sova hela nätter, gångproblemen är värk vid varje steg men jag kan ju iaf gå och behöver inte stötta upp mot något...
Sen blir det mer sällan det onda dyker upp...

Denna gången var det en fördel att ha semester mitt i rehaben så jag hann ta ikapp mig lite under dom veckorna för att orka med resterande tid...
Sedan är det iof en kämpigare vardag när alla är lediga och vilotiden inte blir densamma med alla dess olika ljud och rörelser i huset...

Det som känns positivt är att på förra rehaben gick jag en timme två gånger i veckan...

Nu går jag tre timmar tre gånger i veckan men ändå är inte dom kroppsliga besvären värre än förra gången...
Iof hade jag fyra veckor ledigt mitt i som kan gjort stor skillnad...

I fredags var första gången på väldigt länge där jag vaknade redan vid 7 tiden...
Lite skillnad mot dom jobbiga dagarna när jag blir liggandes fram till 12 tiden...

Ögonen känns stora och lätta, kroppen känns så medgörlig och det finns ork i den...

Det går inte förklara den där lättheten som infinner sig i kroppen när det är en må bra dag...

Känns som jag ser allt med en helt ny skarpare syn...

Bara känslan av att ta disken och lägga in den i skåpet när kroppen är snabb och svarar direkt...

Eller hur ögonen känns så bra och ögonlocken som slinker lätt upp och ner vid blinkningarna...

Eller att resa sig upp snabbt utan att få svimmningskänsla...

Eller att kunna duscha och ändå ha energi kvar efter...

Att plocka undan utan att huvudet fylls av tankar hur trött jag är eller hur illa jag mår, hur tungt allt känns..

Glädjen som infinner sig och när måbra dagarna kommer så blir alltid tanken...

Är det så här det känns en bra dag...

Känns galet men jag njuter av varje ögonblick som det sker...
Hela dagen känns så enkel, allt jag grejar med känns enkelt...

Även om det så bara handlar om en dag för just den dagen ger mig hopp om att möjligheterna finns för att det kan bli fler dagar, en vecka, en månad eller ett år...

Precis allt är bättre än inget❣️