18 Juni 2023 - 10:37
Min IKBT(Internetbaserad kognitiv beteendeterapi) fortsatte i samma spår...
Jag skulle nu även skriva ner vad jag skulle vilja göra om jag inte hade något som hindrade mig att utföra det...
Jag insåg ganska snart att jag har egentligen inte så höga önskningar utan det är enkla saker i vardagen som jag skulle vilja ha mer i mitt liv...
Att kunna äta gott och bara få må bra...
Att bara orka tillbringa dagen ute med familjen, träffa vännerna och släkten lite oftare, åka med på nöjen, åka till stranden med familjen, någon utekväll med sambo och vänner, prova på en höghöjdsbana, cykla/promenera, renovera i hemmet, jobba och få in lite pengar igen, greja i trädgården osv...
Ja ni vet, lite ork till det där vanliga, enkla som brukar ingå i vardagen...
I övrigt är jag rätt nöjd med livet som det är, finns inga stora drömmar som jag behöver uppleva...
Veckan efter kom nästa uppgift...
Nu skulle jag välja ut två av alla dom där grejerna jag fick skriva veckan innan och utföra dom...
Dom där önskningarna som jag hade gjort om det inte fanns några hinder...
Här börjar jag känna mig ganska frustrerad över att dom ens ber mig utföra det...
Jag klarar ju inte utföra detta pga min kropp som kaosar och tröttheten som äter upp mig...
Behandlingen fungerar säkert jättebra om det enbart är ångesten som är problemet men i mitt fall har jag svårt att tro det...
Jag utför två saker oavsett hur jag mår för att följa deras behandling...
Veckan efter så ska jag utföra ytterliggare två saker ifrån min lista...
Jag frågar då om resten av kbt behandlingen ser likadan ut eller om det kommer något jag har användning av men får inget direkt svar på det utan mer att jag ska följa så som jag gjort...
Så jag snokar igenom hela behandlingen och resterande tid går ut på att utsätta mig för saker jag vill göra som "ångesten"(men i mitt fall värken/tröttheten) hindrar mig från att göra...
Jag följer deras behandling i sammanlagt 30 dagar tills jag känner att nääe nu får det vara bra.
Jag fick ju ångest av att utföra skiten när jag visste att jag skulle bli försämrad av det.
Mina dagar gick ju bara ut på att försöka kliva över min energi för dagen, enbart för att uppfylla KBT behandlingen...
Vilket är helt i motsats till vad arbetsterapeuten säger till mig om jag inte ska bli försämrad...
Har jag ME så ska jag absolut inte gå över min energinivå...
Jag har ju provat att gå över min energigräns flera gånger och det har inte slutat bra en enda gång skulle jag vilja säga...
Att jag dessutom gjorde behandlingen samtidigt som jag skulle ta mig igenom min jagstärkande kurs underlättade inte precis...
Inte nog med det så hamnade mitt fokus hela tiden på allt jag vill göra men inte klarar av och det om något är psykiskt krävande!
Så jag bad om att få avsluta behandlingen då jag inte anser att den var rätt för mig...
Några veckor senare träffade jag läkaren...
Han frågar om jag träffat någon kurator...
Jag förklarar att hon ville att jag skulle gå en IKBT behandling för att hantera min ångest och jag provade men jag ansåg inte det vara rätt för mig...
Min ångest kommer när jag kört slut på mig själv eller när jag mår så skit i kroppen så jag inte klarar utföra något...
Jag behöver inte tränas på att bli aktiv utan få hjälp med min värk och trötthet som hindrar mig...
Han skrattar till och säger, jaha så det var ångesten dom fokuserade på...
Det var inte min tanke utan jag tänkte att det kunde vara bra för dig att få prata med någon om din vardagssituation kring ditt mående och hur du har det med dina barn...
För det är mycket för dig...
Jaha, okej då förstår jag...
Jag har dock redan en kontakt på familjeteamet jag går till varannan vecka eller 1 gång i månaden efter hur behovet ser ut...
Så för den delen har jag stöttning, för gråter jag inte ut där så gör jag det hos min sjukgymnast när det är som jobbigast och är det inte han så har jag arbetsterapeuten...
Allihopa får tyvärr agera psykologer ibland när livet känns lite extra tungt...
Ja vad skulle jag göra utan alla dessa fina människor som står där och försöker ge mig tröstande ord när kämpandet blir för mycket.
Vid detta besöket har jag skrivit ner alla mina symtom på ett halvt A4 och den andra halvan skrev jag alla mina symtom som kommer vid överansträngning...
PEM som det kallas vid ME...
Jag har punktat upp vad jag vill ha hjälp med framåt, mediciner jag behöver ha nya recept på samt att jag skrivit ner alla sjukdomar som finns i släkten och alla dessa npfdiagnoser som ingår i vårat släkte...
Läkaren tittar på mina symtom därefter frågar han...
Har du funderat på om du har ME?
Jag förklarar att jag fått en ME diagnos ifrån gottfriesmottagningen innan dom la ner sitt men denna vårdcentralen accepterar ju inte den diagnosen...
Han tar fram ett häfte och ber mig läsa igenom den till nästa gång så jag hinner fundera på om det stämmer in...
Jag förklarar att jag behöver inte läsa på om det för jag uppfyller alla kriterier för ME men hur ska jag kunna acceptera en diagnos som ni inte accepterar?
Han checkar av kriterierna som behövs för att uppnå en ME diagnos och säger att jag vill utreda dig för ME...
Jag har läst mig till att om en ME diagnos ska sättas så ska utredningar ha gjorts så jag ber återigen om att få en MR på min nacke.
Remissen blev iväg skickad och en röntgen är nu gjord så nu inväntar jag ett svar...
Finns la säkert inget där heller som med allt annat men då vet jag iaf det...
Att träna eller låta sjukgymnasten ge mig övningar som ger ökade besvär i nacken känns inte tryggt när dom inte garanterat kan säga att allt står rätt till i nacken...
Allra mest när jag blir sämre i armarna/axlarna av det också...
Läkaren skulle även skicka iväg en remiss till reumatologen så dom kan se över varför jag har sån värk i armarna/leder/muskler och varför jag inte klarar använda dom så mycket längre...
Jag kan knappt tvätta håret längre för jag får inte upp armarna så högt utan att smärtan kommer...
Inte ens en jäkla toffs kan jag sätta upp utan att bli genomsvettig av värken det ger...
Behövs det en röntgen på axlarna så var det reumatologen som löste remiss för det...
Både sjukgymnasten och läkaren tror på att jag har impegment i axlarna så jag behöver träna...
Men mitt mående godtar inte träning för jag blir försämrad kroppsligt av det även om musklerna behöver det...
Så ja det blir lite extra krångligt med allt...
Men äntligen kan jag säga att något är på gång som känns givande!
Det känns som ett stort steg framåt i min uteslutningsmetod...👌
Gillar du att läsa min blogg så lämna gärna ett avtryck här nedanför genom att gilla lilla ❤️:at.
0 kommentar(er)
