alskadeunderbarabarn.blogg.se

I februari och månaderna där efter hände det endel grejer inom familjen.

Jag nådde den där gränsen när det helt enkelt blev för mycket och fokuset låg på att bara försöka orka med dagarna.

Men nu när min hjärna fått bearbeta endel och ändå bara tillbringar tid i sängen så kroppen får göra detsamma så ska jag försöka uppdatera med lite inlägg.

Det är väl inte det mest positiva inlägg jag skrivit men ja så är verkligheten och här får ni ta del av den sämre sidan som kommer mellan varven.

Jag skrev ner mina tankar när sömnen uteblev, känslorna for runt och ångesten härjade som mest, så här har jag knopat ihop ett av dom kommande inläggen.

Som jag skrev i februari så avklarade vi mängder med vårdbesök, möten med skolan, planeringar, extra uppsikt och allt därtill som behövdes efter diverse händelser. Samtidigt som jag bara skulle försöka få till en fungerande vardag.

Jag höll igång mina träningstider hos sjukgymnasten samt aktivitetsträning på badet.

Jag hade lyckats fullfölja min planering hyfsat bra och kände väl av endel symtom på överbelastning, tinitusljud vid ansträngning, värken i armarna/axlarna började komma tillbaka lite smått, den ständiga nackvärken, illamående som fanns där under dagarna i lagom mängd.

Men det var hanterbart och hör väl till att det triggas vid aktivitetsträning.

Men det positiva var att träningen hos sjukgymnasten gjort enorma framsteg med mina axlar och armar och frihetskänslan det gav var enorm.

Äntligen något som fungerade som det var tänkt!

Jag har känt mig så otroligt lättad över att känna av framstegen och försökte ta hemma dagar när det varit sämre dagar.

Allt eftersom dagarna gick kom fler och fler symtom.

Sömnen som lyste med sin frånvaro, matlusten som försvann, minnet som blev värre igen om det nu kan bli värre, höfterna som återigen började krångla lite smått...
Huvudvärken som fanns där från morgon till kväll...

Men värst var illamåendet som körde igång rejält...

Den där magsjuke känslan fast jag fick inte upp något utan kroppen fick stå där och kämpa med ulkningarna så fort jag rörde mig.

En tung känsla i kroppen, pulsen som slog, andningen som kändes tung med ett ständigt illamående dygnets alla timmar som gjorde att matlusten lyste med sin frånvaro.

Jag kände illamåendet när jag vaknade och försökte djupandas för att lindra...
Satte mig långsamt på sängkanten men kräk känslan var i full gång direkt...

Magen krampade och det kändes som magmusklerna skulle gå sönder av alla ulkningar och att huvudet skulle sprängas av trycket...
.
Tårar som bara rann av frustrationen och orkeslösheten för att ens behöva känna så här av att sätta mig på sängkanten...
Besvikelsen över att ännu en dag skulle bli precis likadan...

Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte en vända till säger jag till min sambo samtidigt som jag storgråter och försöker kräkas på samma gång...

Vad faan är det för fel på mig, varför kan jag inte bara få bli frisk igen...!

Jag kände mig så ynklig som satt där och störtböla över livet...

Jag ville säga till mig själv att sluta lipa och bit ihop bara, så farligt är det inte, har du klarat det i alla andra år så klarar du lite till...

Men det kändes tungt, väldigt tungt när måendet bara rasade och jag insåg att det var dags för ännu en kamp.

För 10 år sedan började mitt mående rasa, 5 år av dom har jag varit sjukskriven och jag har kopplat in alla som går men ändå hamnar jag i detta helvetet gång på gång.

Ja precis så känns det när det är som tyngst!

Fruktansvärt trött var jag på allt krångel!

Så fort pulsen ökade så kände jag hur all ork rann ur mig och kräkkänslan var igång...

Många gånger gick jag till aktivitetsträningen ändå i hopp om att det snart skulle släppa...

Men när jag återigen stod vid bilen och ville spy, när jag stod i omklädningsrummet på badet eller i affären, eller när jag låg raklång i sängen och kräkkänslan körde igång och magen bara ville vändas ut och in och höftena krånglade var och varannan dag så kände jag att jag orkar inte längre...

Jag frågade mig återigen vad jag håller på med, varför förminskar jag mitt mående, varför tillåter jag mig inte bara att stanna hemma för att vara sjuk...

Är allt detta kämpandet värt konsekvenserna det ger min kropp?

Min pliktkänsla och min syn på hur mitt liv borde vara går inte ihop med hur verkligheten är.
Är mina förväntningar för höga på hur jag borde få må i allt?

Borde jag bara vara nöjd med livet så som det är?

Jag vill inte bara lägga mig platt och acceptera att det ska vara så här framåt.

Jag ska hitta ett sätt till en fungerande vardag men jag vet inte riktigt hur.

Om inte annat så behöver jag bara ta mig igenom några år till så kanske allt lugnar sig.

Jag hör hur jag pushar mig själv, ta dig bara upp ur sängen så kanske det känns lättare sen, bara du kommer till badet så kanske det känns lättare sen, bara du vilar en stund så kanske det känns lättare sen...
Härda ut denna dagen och vila så kanske det blir en bättre dag imorgon och så håller det på.
Hoppet om att jag en dag ska ha hittat någon strategi som fungerar...

När det kom bra stunder så försökte jag bara suga in känslan och känna tacksamheten för det i vardagen som jag faktiskt klarade av att göra.

Det kändes som att jag gick igenom hela mitt liv en period där när allt strulade, barnens mående kaosade och jag ifrågasatte varför allt blivit som det blivit och en misslyckad känsla infann sig.

Hörde en låt på radion en dag i början av sommaren och sedan har refrängen följt med mig i tankarna när det känns lite extra motigt...

"Andas in andas ut, andas in andas ut, andas in andas ut, det blir bättre tillslut, så bara andas!"

Det är så jag vill hoppas att det är, bara andas så blir det bättre❣️

"Andas in andas ut"...

Thomas Stenström

På mötet med ame/försäkringskassan beslutades att jag skulle pausa aktivitetsträningen på badet i en månad...

Träningen ville jag försöka hålla i...
Men det slutade med att jag stod där var och varannan gång vid sophinken och försökte häva kräk känslan.

Det går inte sätta ord på känslan mer än att jag kände mig så inlåst i min kropp, min kropp styr allt i mitt liv.
Gör jag inte rätt val idag så straffar det mig kommande dag eller dagar.

Det är svårt att veta vad som är lagom för ena dagen klarade jag utföra en sak men nästa gång blev jag väldigt dålig av det.

Allt beror på hur vardagen ser ut och vad för dagsform jag har, om jag varit sjuk nyligen, vad jag gjort dagen innan, hur mycket oro som finns i mina tankar, vad som har hänt runtomkring mig, hur barnen mår, vad det är för väder, hur mycket intryck jag haft under dagen osv.

Besvären bara ökade iaf och jag mådde sämre för var dag...

Kroppen blev slutkörd och sömn var det enda jag behövde ha men sova kunde jag inte.

Jag kontaktade läkaren och sa att jag orkar inte mer, jag orkar inte en dag till så här.
Ge mig bara något så jag kan ta mig igenom dagarna lättare.
Jag orkar inte vakna en dag till och känna att jag bara vill bryta ihop.
Jag brukar säga att jag inte har ångest så länge jag inte överanstränger mig men nu är ångesten maxad och jag orkar inte med den också, det räcker med allt annat.
Ge mig något bara.

Finns det någon gnutta hjälp så behöver jag den just precis nu.

Jag kände för första gången efter alla dessa år att jag hade nått min gräns för hur mycket jag klarar av att hantera på en gång.

Jag vaknade med ångest och somnade med den, ständig oro för hur allt skulle bli och för hur jag skulle göra för att orka ännu mer.

Läkaren förlängde min sjukskrivning till september och bad mig fokusera på återhämtning...
Han ville inte medicinera ångesten utan ansåg att jag behövde bearbeta allt som hänt den sista tiden istället för att trycka undan den och köra på.

Jag bad sjukgymnasten hjälpa mig få stopp på problemen som ökade, så det planerades in mer behandling med massage, jag satt och grät hos familjeteamet och min arbetsterapeut över allt kaos jag kände för allt som hänt, där dom försökte stötta upp i mina tankar och hantering kring vardagen...

Jag fick återigen ord som...
Du är så stark som ändå står upp för dina barn och vad dom behöver, vi ser hur du kämpar för att må bättre, du gör rätt, du tänker så kloka tankar, dina barn har tur att dom har dig som mamma, försök ge dig egentid för återhämtning, försök komma ut lite och göra roliga saker, pausa innan du känner dig trött och ofta, ta hjälp av andra osv.

Det är skönt på ett sätt att höra att dom ser det jag gör och att jag gör det bra men samtidigt ville jag skrika, för jag har inte valt att bli sån och min kropp tillåter mig inte att göra något...
Jag tvingas att vara stark, jag tvingas att göra dom valen jag gör för att inte samhället fungerar bättre, jag tvingas att acceptera mitt mående i vardagen eftersom inget annat alternativ finns.

Jag kände sån frustration över hur orättvist livet blivit för något vi faktiskt inte valt själva...

Jag har inte valt att bli sjuk och mina barn har inte valt att ha sina svårigheter i vardagen heller.

Men jag kände samtidigt att mina samtal jag fick var en lättnad, där var en plats jag kunde få häva ur mig allt, precis allt jag kände.

En plats där jag bara grät ur mig alla känslor, där jag kunde svära över lamheten i samhället, där jag kunde uttrycka min oro kring barnen, där jag kunde hata allt som ställde till det för oss, där jag slängde ur mig frustrationen över mitt mående och min kropp som är kaos och det satt en person där som tog emot och bekräftade min känsla.

En person som satt där för bara mig och jag behövde inte tänka på att vara stark för någon annan.

Men efteråt kunde jag ändå få lite ångest över allt jag hävt ur mig för det kändes som jag satte igång en eldsprutande vulkan med bara negativa saker som aldrig skulle ta slut och där satt den stackaren och behövde lyssna på alltihop.

Men om jag aldrig öppnar vulkanen så kan jag aldrig lätta på trycket som finns där och då är risken stor att den pyser lite överallt precis som den gjort det senaste.

Min läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, kontakt på familjeteamet är personer som funnits vid min sida i flera år nu och det är jag tacksam för.

Dom har sett mina upp och nedgångar och förstår hur jag mår.

Det var tuffa månader, oron härjade och tankarna dom for åt alla håll och kanter.

Beslut togs att aktivitetsträningen på badet skulle avslutas helt och så även min styrketräning hos sjukgymnasten, jag skulle bara fokusera på återhämtning under sommaren.

Sommaren kom och då kom även den bättre tiden för barnen igen och vi fick ordning på några jobbiga delar som varit i vardagen.

Även om det fanns endel kvar att fixa kring så var lättnaden enorm.

Tur jag har min fyrbenta gosetjej som älskar att spendera tid med mig i min säng.

Hon ger en lugnande värme och närhet när dagarna känns lite extra motiga😍