alskadeunderbarabarn.blogg.se - Att jobba som undersköterska❣

I senaste inlägget angående min sjukskrivning skrev jag att jag eventuellt skulle börja rehabträna i februari igen...

Det blev aldrig så...

Mitt mående efter tidigare rehabträning höll sig kvar...
Dagarna innehöll nackvärk, huvudvärk, illamående, irritation, gångproplem, minnet sviktande mer och hade behov av en hel del sömn...

Jag gick till kiropraktor och sjukgymnast men kroppen blev bara värre...
Värken gjorde mig slutkörd och jag fick stress över att jag bara blev sämre hur jag än försökte göra mig bättre...

Dessutom åkte vi på covid hela familjen med och den gjorde mitt illamående hundra gånger värre...

Kämpade för att inte spy både natt och dag...
Så fort jag rörde kroppen så kom kräkkänslan och matlusten lös med sin frånvaro...
Vikten dalade igen och jag försökte tvinga i mig mat oavsett...

Sökte vård ännu en gång för illamåendet och för att jag inte ville tappa i vikt...

Läkaren frågade mig vad jag ville att hon skulle hjälpa mig med...

Mitt illamående så jag får behålla maten och inte går ner i vikt...

Hon riktar in samtalet kring ångest och depression...

"Känner du dig deprimerad?..."

Nej, jag tycker inte jag är deprimerad iaf...
Jag vill fixa i hemmet och göra saker...
Hade jag kunnat och kroppen inte protesterar så hade jag både renoverat, städat och gått till jobbet...

Mina tankar snurrar hela tiden när jag blir liggande på allt jag vill göra...
Jag känner glädje och tycker det är roligt att hitta på saker men kroppsligt fungerar det inte...
Jag blir snarare så uppspelt så jag blir trött när jag vill göra något...

"Okej, jag tror du är deprimerad...
Du kan få recept på tabletter för depression...
Går du med på det...?
Tabletterna har en biverkning som är ökad aptit så det är bra om du vill gå upp i vikt..."

Det känns konstigt om jag skulle vara deprimerad...
Men just då kände jag mig desperat efter hjälp så jag var redo att göra vad som helst bara jag slapp ha det så här...
Kan det öka aptiten så är det ju ännu bättre...

Jag avskyr känslan när jag förklarar mitt mående och dom knappt lyssnar klart innan dom slänger fram orden ångest och depression...

Jag har inget emot om det nu skulle vara så att jag är deprimerad och skäms inte över det MEN jag vill känna att dom lyssnar på mig och inte har beslutat sig innan dom hört vad jag har att säga...

Hon erbjöd att skicka en remiss för ny gastroskopi med samt ta några prover...
Gastroskopin har dock aldrig visat på något fel så det känns inte som att det ska ge något...
Men jag tackar ja till det förstås...

Jag började med mina tabletter som hon bad om iaf så har jag gjort det jag kan för att förändra ifall hon har rätt...

Två månader har gått och än så länge märker jag ingen skillnad men skulle det vara depression så tar la det sin tid med att behandla...

Illamåendet är dock inte så illa som när jag sökte men det har återgått till mitt vanliga illamående som ökar/minskar beroende på hur mycket jag anstränger kroppen...
Proverna som togs var bra eller något var inte bra men det kunde vara missvisande pga jag hade covid strax innan...

Tydligen så kunde covid ge rejält med illamående också som hängde i ett tag efter...

Min bästa läkare har kommit tillbaka igen...
Känns skönt för nu har han börjat riva i allt igen för att se varför jag inte blir frisk någongång...

När jag går in till honom så känner jag mig sedd, lyssnad på och jag får förhoppningar om att kunna få rätt hjälp...

Han tyckte att jag såg ut att må bättre än för ett årsen iaf och det håller jag med om...
Innan operationen var jag ju mer död än levande...

Sist hade jag tid 16.30 och kom hem 18.30...
Säg vilken läkare som ger en den tiden på ett besök...

Jag har önskat en npf utredning för att utesluta så jag helt enkelt inte kör slut på mig själv...
Dom hittar inget annat fel och jag vill bara utesluta alternativ nu så jag får någon förklaring till allt...
Det var tydligen vanligt att en utmattning igentligen grundar sig i en oupptäckt diagnos...
Diagnosen i sig gör väl ingen skillnad....
Men jag tänker att skulle det vara någon så kanske jag kan bli behandlad för att få mer lugn i kroppen och mina tankar som är som en karusell i huvudet varje dag kanske kan få lugna sig...

Jag vill ändå hoppas på att dom hittar något behandlingbart istället för att jag ska nöja mig med att det är min ME och fibromyalgi som gör att jag inte kommer in i arbete igen...

Jag ska nu äntligen få en röntgen på min nacke för att utesluta något där...
Den är ett stort problem när jag aktiverar mig så det känns bra att få det avklarat...

Han lyssnar, tar in och försöker hjälpa till med det som går...

Kroppen krånglar fortfarande när jag fixar i hemmet eller anstränger mig för mycket...

För mycket är egentligen inte så mycket men det är tillräckligt för min kropp uppenbarligen...
Hade hjärnan fått bestämma så hade jag fixat med allt jag kom över...

I förra veckan vaknade jag och kände att det var en bra dag...

Jag gick upp och fixade iväg barnen till skolan...
Käka lite frukost och vila lite för att sedan dammsuga...

Vet faktiskt inte när jag dammsög sist för den biten sköter sambon då jag inte klarar det längre..
Men en bra dag och inget annat planerat så gav jag mig på det...

Ni vet en bra dag så är det svårt att låta bli allt det där som man vill göra...
Det resulterar fortfarande oftast i några dåliga dagar efter...

Fick dammsugit av mellanvåning och ett rum i källaren...
La mig och vila 30 minuter efter och när jag reser mig så har jag ont i höfterna...

Jag gick upp och plockade lite för att sedan köra lillgrabben till barnvakt för att åka med stora grabben till tandläkarbesök...

En sån här dag kan jag känna mig ångestladdad på kvällen för då har det blivit för mycket...
Kroppen blir stressad och jag får svårt att komma till ro...
Blivit endel pratande under dagen så hjärnan kaosar...
Nacken känns av och vaderna värker...
Dagen efter vaknar jag med svullnadkänsla i händer/fötter...
Mår illa så jag får stå och ulka mig...
Jag är andfådd som om jag sprungit och kroppen känns så fruktansvärt tung...

Jag försöker trotsa måendet och tar mig hemifrån för att åka till nossebro...
Väl där satt jag och svärmors man och pratade i någon timma innan vi gick ut och plockade bort lite granris som varit dekoration på framsidan av huset...

Åt lite lunch för att sedan åka hem och vila...
Tillbringade resten av den dagen i soffan...

På lördagen gick jag upp vid 7 tiden...
Hade en yrsel från helvetet...
Det spelade ingen roll om jag tittade/blundade/satt eller stod så gick allt bara runt...

Jag fixade frukost till barnen för att sedan lägga mig och sova i 4 timmar till...

Då vaknade jag och mådde bra igen...

Jag försöker ta mig ut en sväng till sambon som är ute...

Men det räcker att ta på mig ytterkläderna och gå till garaget så känns kroppen genast så tung igen...
Att bara hålla mig stående känns som ett projekt...

Ta dig ut, få lite luft, aktivera dig så kroppen kommer igång...

Varför fungerar inte min kropp så...

Jag går ju ut för jag vill så innerligt vara mer aktiv men det blir så motsträvigt när kroppen spårar ur...

Många gånger har jag bättre dagar och klarar mer i jämförelse med andra dagar och känner inget efter...

Det konstiga är att jag inte gjort något annorlunda utan det bara blir så...

Mitt mående skiftar ju från bra till dåligt, dåligt till bra på 5 minuter ibland och det tär på en att aldrig veta eller kunna planera en dag..

Min gastroskopi är gjord och under undersökningen såg dom några inflammerade fläckar...
Men i det stora hela såg det bra ut så inget fynd där...

Idag fick jag gjort min röntgen på nacken så nu ska bara svar på den inväntas...

Sjukskrivningen är förlängd till den 30 juni...

Tänk om jag hade vetat i början att min sjukskrivning skulle vara så här länge...

Över tre år... Helt galet...

En hel evighet känns det som...

Jag önskar så att jag bara kunde kliva in på mitt jobb och allt var som vanligt...

Lämna gärna ett spår genom att gilla lilla ❤️ här nedanför👇