18 Juni 2021 - 10:54
I förr veckan träffade jag min läkare igen...
Jag saknar dock min tidigare läkare...
Han såg mig och mitt mående...
Han hade dessutom samma tänk som mig att försöka få mig att må bra utan att sätta in tabletter...
Jag får känslan av att denna nya läkaren har läst min journal och gjort sin bedömning efter dom tidigare läkarna... som varit innan den braiga läkaren...🙄
Jag nämnde det inte innan men i mitt sista sjukintyg så skrev min nya läkare in en ny diagnos...
Social fobi...
Jag blev lite förundrad över hur man kan sätta en sådan diagnos av att ha träffat mig en gång, där jag sitter på ett möte med tre personer...
Jag förstår ju om jag skulle ha påvisat obehag med att sitta där men jag har inte ont av det...
Jag vet vad jag vill och jag säger vad jag tycker...
Jag var ju dock väldigt ledsen under mötet då jag skulle återberätta allt igen och gå igenom hur jag upplevt det och hur jag mår samt hur jag känner inför rehabträning...
Jo men iaf jag har väntat på att få fråga läkaren vad han grundar sin diagnos på, varför han skrivit in den i mitt sjukintyg för jag själv upplever inte att jag har social fobi...
Men jag är inte läkare så han kan ju gärna få förklara så jag förstår hans tankesätt...
Jo, han plockar då fram min journal...
Tar fram tidigare diagnoser från tidigare läkare där det står...
Ångest
Ångest
Ångest
Ångest
Ångest
Vilket han läser upp precis så för mig...
Sedan säger han "ångest under en längre tid ger social fobi...
Därför har du social fobi..."
Okej, för det första så har jag inte ångest...
Eller jo om jag pressas för hårt så får jag givetvis ångest...
Tex när jag jobbade fast kroppen inte orkade då satt jag med ångest i bilen för jag var så trött så jag visste inte var jag skulle ta vägen...
Då får jag ångest, men vilar jag och tar det försiktigt då har jag inte ångest.
Eller om jag är för trött och det blir för mycket kring barnen och mitt tålamod tryter då får jag ångest, för jag vill inte bli arg...
Jag lider inte av det varje dag, varje vecka eller varje månad utan det kommer ibland så jag anser det inte som ett problem...
Vad det gäller social fobi då...
När jag går in i en affär så har jag inte ont av själva folket från början...
När min hjärna blir trött så blir jag ljud/rörelsekänslig och då blir jag arg eller ledsen för jag inte orkar, kroppen och hjärnan blir slutkörd...
Men problemet är då att jag blir sån i affären men jag blir även sån hemma med min egen familj...
Så om det är social fobi så borde jag inte bli det hemma där jag är som tryggast...
Nu frågar jag för jag undrar...
"Jo om du undviker det sociala så blir det social fobi..."
Självklart kan jag gå in i affären och gå omvägar ibland men det är ju för jag då har en dålig dag med mycket värk och jag är väldigt trött...
Då måste jag undvika för mycket intryck för hjärnan blir kaos...
Det är ju för att jag då tappar ord eller får svårt att prata med en person medans människor rör sig runtom...
Jag tappar fokus eller vad man ska säga...
"Ja precis då har du social fobi...
När du kan umgås socialt igen så då kan vi säga att du inte har social fobi längre..."
Okej, ja men då vet jag hur du tänkte när du satte diagnosen iaf...
Jag kände när jag såg diagnosen på pappret att nu kommer det en ny läkare som sätter diagnosen social fobi och helt plötsligt ska jag ut och träna på det sociala.
Det sociala är mitt minsta problem, jag sökte för min värk och mitt mående. När det är under kontroll så orkar jag ju vara social...
"Nej men detta är ingen fast diagnos utan en diagnos på din situation...
Om du fortsätter att få ångest i journalen så kan det tillslut bli en diagnos på social fobi..."
Ja jag kände att den diskussionen var färdig diskuterad för min del för vi kom inte längre...
Det kvittar ju vad jag säger så har jag ju enligt läkaren bara ångest och så länge dom anser det så kommer ju ångest skrivas in i journalen...
Så fungerar social fobi så som han säger så sitter jag garanterat med den diagnosen i min journal inom snar tid...
Som den gången när läkaren skrev fel procent på mitt läkarintyg och jag ringde för att få rätt, läkaren skriver in diagnos i journalen - hjärtklappning och olycklighetskänslor...
Varför skulle jag ha hjärtklappning och olycklighetskänslor för jag vill ha rätt sjukintyg till försäkringskassan och jobbet...
Jag kan ju inte säga om det är rätt eller fel det han säger om hur social fobi fungerar för jag vet ju inte, jag är ingen läkare så jag får förlita mig på honom...
Men jag tyckte dock att det kändes lite underligt trots allt...
Samtidigt som jag kände att om diagnosen är satt efter min situation där jag ibland inte orkar umgås socialt pga mitt mående så kan jag okeja det. För har jag värk och är trött så hindrar det mitt sociala...
Men det är ju min värk och trötthet som hindrar och inte människorna i sig...
Ja ni ser, det sätter sprätt på mina tankar...
Jag bryr mig inte om jag skulle ha social fobi...
Utan mitt problem är att dom inte får sätta den utan någon grund...
Den får heller inte sättas för att kunna flytta fokuset så andra åtgärder görs än dom jag är i behov av...
Det är svårt att känna tillit till vården efter alla vändor jag har varit där...
Kändes som det blev rörigt men får tro att ni fattar hur jag tänker...
Jag förklarade iaf att operationen är gjord och att jag börjat sova lite bättre och att jag mår bättre överlag...
Men påminner om att det bara gått fyra veckor än med både blodansamling och förkylning på det så svårt att avgöra helt än vad som är tillfälligt eller bättring...
Han bekräftar att det inte är omöjligt att implantatet är orsaken till dåligt mående eftersom kroppen kan reagera mot det och då kan det bli som en inflammation i kroppen...
Han tar upp om läkemedlet som han vill att jag börjar med pga min värk...
Den är egentligen mot ångest men det är forskat på att den ska hjälpa även mot fibromyalgi...
Jag kände bara nääe... Jävla ångesttabletter igen...
Varför ska dom envisas så med den skiten...
Jag frågade om vi kan avvakta med tabletten till augusti när nästa besök är...
Om det visar sig att operationen gjort sitt så kanske jag inte behöver den...
Jag gillar inte att stoppa i mig massor av tabletter, allra minst om jag inte vet om den behövs...
Nja men nä han och jag hade inte riktigt samma tanke där..
Jag vill ju dock gärna veta om operationen gjort mig frisk har den inte det så börjar jag med tabletterna, då ger jag mig och ger det ett försök...
Men jag tror inte på att man bara ska behandla med tabletter huxflux...
Jag tror mer på att man ska jobba med orsaken till att måendet uppkommer så man lär sig hantera det...
Inte trycka ner allt med en tablett som kan stänga av...
Sen är det klart att om ångesten påverkar vardagen för mycket så kan en kombinerad behandling vara i behov för att underlätta så klart...
Han kollar i min journal och hans tankar kommer ut i ord...
"Ja du har varit sjuk länge...
Du har mycket jobbigt, många saker...
Ingen läkare hittar något på dig...
Du är ung...
Sjukskrivning, ja kanske inte så bra..."
När jag var 22 sökte jag för första gången för jag hade ont över bröstryggen, redan då var jag för ung för att ha ryggproblem...
I år fyller jag 37, när blir man tillräckligt gammal för att få vara sjuk eller för att ha kroppsliga problem?
Rätt vad det är så har man väl slagit över till "du är för gammal för att vi ska åtgärda problemet..."
Jag kände lite att jag gav upp honom där...Samma sak...
Där jag förklarar hur jag mår men eftersom man inte har några undersökningsfynd som påvisar mitt mående så finns det inte och då är inte sjukskrivningen bra för jag är ung...
Då har jag trots allt berättat om min bättring där han ändå säger att implantatet kan ha orsakat en inflammation i kroppen men ändå ska han driva på om tabletterna...
Dessa förbannade ångesttabletter har dom tjatat om sen dag ett innan dom ens visste vad faan jag led av...
Känns som målet är att stoppa i patienten lite tabletter så dom blir bedövade så kan dom jobba ett tag till...
Sen om det leder till sämre mående eller döden det bekommer då faan inte dom...
Jag har bara en önskan, en enda önskan...
Låt det vara bröstimplantaten som orsakat mitt lidande så jag kan gå in till den där förbannade vårdcentralen och be dom fara åt helvete!
Jag ber till gudarna att jag är frisk i augusti och kan börja jobba åtminstonde 25 % så jag slipper sitta på vårdcentralen och kämpa för rätt hjälp...
Känslan inombords hade varit enormt befriande av att få visa dom att jag hade rätt...🌞
Om jag hade följt läkarnas råd och inte försökt hitta någon förklaring själv under 7 år så hade jag aldrig haft:
-Celiaki...
-hudceliaki...
-högt prolaktinvärde...
-ME/CFS...
-fibromyalgi...
För enligt dom har jag aldrig uppvisat några symtom som tyder på att jag har det och därför har dom inte heller velat ta prover för detta...
Utan jag skulle levt i tron om att jag var frisk medans kroppen sakta hade förstörts ännu mer...
Det är tur att man är envis som en åsna ibland...ganska ofta...eller jämt...
🌟
0 kommentar(er)
