alskadeunderbarabarn.blogg.se - Idag ska vi ta ett inlägg om affektanfall...

Minstingen är väldigt lugn, mysig och avslappnad... Allra mest när vi är hemma själva...

Men han har alltid haft en bestämd vilja, både på gott och ont...🙈

Nu är han fyra år, talet har kommit igång rejält så han underhåller oss en hel del på dagarna...
Vissa dagar är det knappt så munnen får vila😅

Energin i kroppen finns det rejält av med...😀
Den finns dessutom i överflöd så fort vi kommer utanför tomten...😅

Iaf när minstingen var runt två år så kom vi in i en jobbig vända...

När han blev arg, så blev han verkligen arg...

Det kunde vara en sådan enkel sak som att han ville gå ut på altanen, han kanske inte ville ta på sig kläder när vi skulle åka, ville inte gå på toa fast han behövde kissa... Väldigt ofta när vi skulle borsta tänderna...

Eller när han inte fick det han ville av syskonen...

Ja så fort det var något som gick emot hans vilja helt enkelt...

Första gången visste jag inte riktigt säkert på om detta var ett affektanfall men eftersom det kom med ilskan så misstänkte jag det...

Han gör ett rejält skrik, drar ett djupt andetag och laddar för ett ännu högre skrik....

Skriket kommer inte för han drar fortfarande in andan...

Jag ser hur läpparna börjar bli blåa...
Jag försöker få honom att bryta det som just håller på att hända men det går inte...

När jag tar i honom så ser man på ögonen att han börjar försvinna och kroppen börjar säcka ihop...

Jag lyfter upp honom och försöker få kontakt med honom men han är inte riktigt med mig...

Det tar några sekunder så ser man hur han börjar komma tillbaka...

Kroppen är slapp och han har inte riktigt kontroll över den...

Vet inte om han kom in i en period där han faktiskt inte kunde styra humöret riktigt och det bara drog iväg...
Eller om han var i en test period där han använde detta vid motgång..

Det är väldigt obehagligt att se, kändes än mer obehagligt när jag kopplade ihop den livlösa kroppen med stora pojken...

Men jag hade det ändå under kontroll, jag var med från start och såg ilskan innan och hur det trappades upp...

Jag gjorde inte så mycket åt saken när det släppt utan dagarna flöt på...
Sökte lite information om affektanfall för att trygga upp mig...

Så fort han blev arg och jag hörde han börja dra efter andan så fick jag snabbt avleda med något...

Jag kunde slå till i bordet så han reagerade på ljudet och kom av sig, eller ropa snabbt titta där...

Jag visade aldrig att det hade med just affektanfallet att göra för jag blev rädd att han skulle sätta detta i någon rutin vid ilska...

Ena gången fick han anfallet när vi var iväg på ett dop...
Vi hade fikat och han ville ha min mobil som jag sa nej till...

Han vänder sig skrikandes om och börjar gå bort från mig, han börjar dra in ett andetag...
Samtidigt ser jag att han börjar vingla och hinner precis fram och ta honom innan han säckar ihop...

När jag vänder på honom för att få kontakt så "rullar ögonen bakåt" och han är blå runt läpparna...

Jag börjar tilltala hans namn och försöker få honom åter men frånvaron varade lite längre...

Jag går ut med honom till lite friskare luft...
Han kommer sakta tillbaka...

Jag känner fortfarande att det borde vara ett affektanfall men när det nu varit några stycken så börjar jag oroa mig lite så att det inte har någon koppling med epilepsin som brodern har...

Stora pojkens epilepsi är en medfödd missbildning...
Så det känns egentligen inte troligt men jag vågar inte chansa...

Finns mängder av olika epilepsier så vem vet om inte han lyckats få en som visar sig på ett annat sätt...

Jag tar kontakt med bvc och begär att läkaren kollar upp honom...

Minstingen får en remiss till Skövde för att göra ett EEG för att se över hjärnaktiviteten...

Tack och lov visar det inget där...

Ju snabbare man avleder dessa affektanfall desto bättre är det... då hinner han inte dra efter andan så länge...
Men det går fort när det väl börjar...

Det här blev ett orosmoment när jag behövde barnvakt, när jag skulle lämna på förskolan osv...

Jag fick informera om dessa anfall han haft och förklara vad som skulle göras för att stoppa dom om han får ett...

Största oron kände jag nog när han vägrade vara på förskolan och jag fick gå när han grät...
Inte att det var farligt men att jag inte skulle vara med honom om det hände...

Jag skulle lita på att dom kunde hantera situationen med honom...

Mina tårar rann av oron medans jag gick till bilen...

Ibland när jag tänker på den sista tiden så känner jag att så mycket olika saker har påverkat mitt mående...

Har jag inte oroat mig över det ena barnet så har det varit det andra eller tredje...

Som tur är så skiftar det... när det är lugnt runt den ena så börjar det med nästa...

Då hinner man iaf fokusera på det barnet som har det jobbigt...

Minstingen är en sådan kopia av sin storebror...
Sättet han gör saker på, sena talet, det där lugnet i kroppen, kärleken till djur, dock lite aktivare på okända platser, hos läkare osv...

Utseendemässigt kan man knappt se skillnad när man jämför korten när dom är i samma ålder..

Det är så mycket som påminner om stora pojkens tid...
Skillnaden är nog bara att minstingen tar för sig mer och är tydlig med det han vill...

Jag kände stor oro när minstingen kom in i 3,5års åldern för det blev lite som att återuppleva stora pojkens tid...

Det är så mycket oro jag egentligen inte behöver känna men som infinner sig omedvetet pga en tidigare händelse...

Dessa hemska drömmar som återkommer med oron...

Dom sätter spår, man blir mer stressad av allt och oron ökar...

Dessa anfall kom från och till under någon månad...

Sedan slutade han med dom tack och lov...
Men man är ändå redo när skriket börjar...

Här har jag hämtat information på 1177.se där det finns att läsa om affektanfall...

Gilla ❤ & sprid min blogg😍

👇