26 Juni 2023 - 17:03
Alla vill vi känna känslan i att få lyckas!
Grabben fortsatte gå till sina lektioner medans några lektioner föll bort i glömskan...
Vi har haft ytterligare ett möte i Mars
efter senaste inlägget...
Dom har sett den ökade närvaron och går nu med på att tillsätta en resurs...
Alla lektioner kunde dom dock inte sätta in resurs på men några kunde dom se om det gick lösa...
Jag står fast vid att dom påtalat att han inte är nåbar på något ämne så då ska resurs sättas in på samtliga ämnen...
Jag tar även upp detta med en lärare där grabben påtalat om och om igen att han inte förstår henne...
Där jag bara får tillbaka att hon pratar bra svenska och dom hör vad hon säger så det måste vara något han bara säger...
Klart han förstår henne...
Jag ifrågasätter hur han ska kunna tillgodogöra sig kunskap om han inte förstår vad hon säger...
Att han har tidigare upplevelser i vården där det blivit fasthållning och där både läkare och tandläkare varit utländska samt talar svenska med brytning...
Situationer där hans känsla varit att kämpa för livet för han inte vetat vad som ska hända...
Att han dessutom har både språkstörning samt dyslexi och har svårt att förstå många svenska ord gör det ännu tydligare att han definitivt har svårt med brytningen...
Varför skulle han säga att han inte förstår om han nu gör det...?
Dom påtalar ju ofta hans ärlighet när det är något men helt plötsligt ska det vara ett hittepå att han inte förstår...
Det handlar inte om läraren i sig utan om hans svårigheter med hans upplevelser som sätter stopp när han hamnar i den situationen...
Jag förstår att ni kanske inte har resurser för att kunna vara med på alla lektioner men grabben behöver det för att kunna ha möjlighet att uppfylla sina betyg och därav anser jag att det ska sättas in...
Dom skulle se över...
Till en början var förslaget att grabben skulle få gå till specialpedagogen för extra stöd...
Återigen frågar jag hur dom tänker...
Om grabben nu önskar att få vara i helklass ska ni då sätta hjälpen i ett annat rum...
Det är ju i klassrummet han ska ha stödet och ingen annanstans...
Andra förslaget blev att specialpedagogen stöttar upp i klassrummet...
Då kommer min nästa fundering...
Varför bygger vi relation mellan grabben och en resurs om det nu inte är resursen som ska stötta upp utan specialpedagogen?
Grabben blir tillfrågad om specialpedagogen varpå han svarar i helvete heller...
Jag känner kaos ibland, oigenomtänkta lösningar som orsakar precis samma kaos som vi haft innan...
Har vi inte lärt oss nu att han behöver känna trygghet med den som ska jobba med honom...
Förstår ni att jag känner mig fruktansvärt otacksam när jag har synpunkter på varje förslag...
Men ibland känner jag att vi har diskuterat detta nu i ett halvår men så kommer det förslag på lösningar som helt går emot det vi redan kämpat för...
Vi har redan lagt månader på anpassningar som jag påtalat innan inte kommer fungera...
Nog för att vi behöver testa oss fram men vi har inga månader kvar att spendera på något som troligen inte kommer vara en lösning!
Ja då kom tredje förslaget att specialpedagogen kanske kan gå in och lösa av resursen som då kan stötta upp i klassrummet...
Ja tack, det kändes ju mer rätt...
Jag blir bara så fruktansvärt trött på att det ska ta så förbannat lång tid innan något händer!
Det är väldigt ofta jag återkommer till att skolan lägger fram förslag till lösningar men ofta är lösningarna framlagda efter skolans tid och resurser vilket är fullt förståeligt på ett sätt men ändå inte på ett annat...
Har dom inte tid eller resurser så är det svårt att trolla fram det...
Men då kommer vi till mitt MEN igen...
Om vi sätter in en lösning som egentligen bara är efter vad skolan har för resurser eller tid så är ju inte lösningen utefter barnets behov...
Om det nu inte är framtaget utefter barnets behov så är ju risken väldigt stor att barnet inte lyckas ändå...
Att anpassa något för barnet utan att barnet känner sig tillfreds med anpassningen kommer inte göra samarbetet lättare...
Att barnet inte känner sig lyssnad på eller att man förminskar barnets känsla gör absolut inte samarbetet bättre...
Vi kan bara jämföra...
Adhd, autism, språkstörning, dyslexi är något som finns där hos en elev men som ofta kanske inte syns utanpå...
Det är ofta anpassningar som behöver göras för att eleven ska få trygghet och må bra i kroppen...
Blir det inte rätt anpassningar så hamnar ofta hela deras vardag på kant...
Vi bara tar dessa samtal där dom ska ringa till grabben som vi kom fram till skulle göras inför några av lektionerna för det inte finns tid för alla lektioner...
Eller resursen som till en början bara kunde delta på några lektioner...
Så hälften av lektionerna gör vi en anpassning...
Om vi då jämför med en elev som har ett synligt hinder...
Vi säger då en rullstolsburen elev...
Eleven får använda en ramp in till skolan för att lättare ta sig in men rampen får bara användas halva dagen för det är bara då den anpassningen finns...
Eller hissen i huset får bara användas halva dagen för det är bara då vi har råd att ha igång den...
Eller om en elev har talsvårigheter och är i behov av en talapparat för att förmedla sig så får den enbart användas några lektioner av skoldagen för det är bara då den finns tillgänglig...
Visst att min grabb går till skolan ändå men han kan inte tillgodogöra sig undervisningen om inte anpassningarna är gjorda utefter hans behov...
Vad händer då, jo barnet kanske blir uttråkad, rastlös, söker annan uppmärksamhet i klassrummet, stör andra elever, skolkar, känner sig misslyckad eller vad som nu sker...
Vad blir det för respons hos dom vuxna väldigt många gånger då det är brist på tid och resurser...
Jo synen på att det är ett barn som behöver tillsägelse att jobba istället för att slarva bort tiden, påminnelse om hur viktiga betygen är för framtiden, stress och press, sluta störa dom andra, kanske någon konsekvens för betéendet osv..
Sedan skickas ett mail, sms eller ett samtal rings för att informera föräldrarna så vi ska prata med vårat barn...
När vi får till oss informationen så står vi där vi stod från första början...
Det är en fruktansvärt jobbig information att få, först och främst för att jag vet att mitt barn gör sitt bästa och mår väldigt dåligt över situationen...
För all den hjälp jag kämpar för att mitt barn ska få i skolan avslås och barnets respons blir att tappa bort sig i allt skolkaos...
Betéendet är ett rop på hjälp just för att barnet inte hanterar kraven som blir...
Vi pratar mängder med våra barn, tro mig! Men det kommer inte ske ett under så länge inte skolan tar sitt ansvar och sätter in dom stöd och anpassningar barnet är i behov av...
För vilken människa hade tyckt det var kul att gå till skolan/jobb och sitta av tiden och inte förstå ett skit medans det flyter på för alla andra...
Vilken människa vill gå till skolan/jobb och känna sig misslyckad varje dag, fyllas av ångest, rädsla för vad som komma skall osv..
Jag tror faktiskt ingen väljer att ha det så och absolut inte våra barn heller...
Nu kanske inte betygen uppfylls trots alla anpassningar men det är inte vi som ska bestämma innan vi låtit barnet försöka om det kan lyckas eller inte...
Om vi anpassar och gör så gott vi kan så har vi iaf gjort allt för bästa möjliga chans...
Vi startar ju ändå ifrån 100% frånvaro med en grabb som skiftar väldigt i humöret och har en ständig oro i sig...
Så det kan ju inte bli så mycket värre än vad det är tänker jag...
Alla vill vi känna känslan i att få lyckas!
0 kommentar(er)
