alskadeunderbarabarn.blogg.se

Fortsättning på föregående inlägget som skrevs i april, så del 2!

Rektorn frågar mig...
Grabben har 70% närvaro nu och han ser ut att må mycket bättre, är gladare osv...
Vad tror du det beror på?

Han försökte få fram sin önskan men ni vägrade lyssna på honom, nu har ni tagit till er och det är klart att han försöker kämpa på...
Nu vet han att vi beslutat att han ska delta i helklass, så då blir det tydlighet...
Han behöver inte bryta massor av regler och skolka hela dagarna som skapar oro i sin tur osv...
Klart att han mår bättre av en lugnare skoldag...

Det talas ofta om att elevens röst är viktig, elevens delaktighet är viktig men i verkligheten så tappar ni bort elevens röst och tycke rejält och går efter vad ni anser är bäst vilket i sin tur skapar kaos för eleven...

Han har högre närvaro i lilla gruppen än i helklass, vad tror du det beror på?

Jag ser att dom samtalen som görs hjälper honom att komma till lektionerna, vilket i sin tur minskar frånvaron...
Till helklass ringer ni inte och därav tappar han bort tiden och dyker inte upp...

Ibland känner jag att frågor ställs som dom egentligen redan vet svaren på...

Några veckor efter detta mötet så börjar allt fallera igen...
Han hade nu härdat ut ca 2 månader i klassrummet utan stöd till en början för att sedan få stöd under 50% av skoldagen i ca 1 månad för att till sist få 100% stöd...

Det var precis det här jag förvarnade om, han kommer hålla ihop ett tag och göra allt rätt men utan stöd så kommer orken ta slut och allt fallera...

"Många små skakningar orsakar stora utbrott."

Precis så är det!

För varje moment som tar energi, där eleven misslyckas pga för lite stöd och anpassningar...

Där eleven skolkar större delen av dagen som bygger upp en oro i kroppen...

Barnet kan jämföras med en cola burk som skakas vid varje tillfälle...

Tids nog brister det, vi vet bara inte när, var eller hur mycket!

Jag känner bara, nääee inte en vända till...
Kroppsspråket talar tydligt om måendet...
Speedad, lättirriterad och en som gärna testar på gränserna lite...
Skuld och skammens alla symtom bara blossar upp...

Grabben börjar skolka mer...
Kommer inte vid samtal och kaoset är åter tillbaka...

Jag försöker påminna grabben om att skolan har gjort förändringarna nu som vi önskat så nu behöver du infinna dig på dina lektioner också...
Allt detta kämpandet måste vara värt något...

Samtidigt som jag innerst inne känner faan ta dom för dom ännu en gång stod där och dröjde med stödet tills grabben ännu en gång fick rasa ihop!

Han frågar...
"Varför ska jag kämpa, jag kommer aldrig lyckas ändå!
Hur faan tror dom att jag ska hinna få godkänt nu..."

Det gör så förbannat ont i mig att se det där hoppet försvinna, att se den där uppgivna blicken...
I alla år vi kämpat så varför, jag undrar bara varför vi ska straffas extra hårt och varför vi ska få slita ihjäl oss för en skolgång som alla barn har rätt till...

Men i vanlig ordning så får jag bita ihop och hålla inne all min frustration och återigen försöker jag lyfta det positiva i att det lilla som görs är bättre än inget...

Det är lite fram och tillbaka med närvaron men tids nog börjar det bli för kämpigt...
Ibland känns det som jag pressar mitt barn utför ett stup med alla dess krav och förväntningar som ställs hela tiden...

Jag frågar om dom ens ser en möjlighet för att uppnå betyg den sista tiden vilket dom instämmer med inte kommer gå...

Jag intalar mig att allt löser sig...
Allt löser sig en dag precis som jag tänkt i alla dom andra 9 åren...

Vi har ju trots allt gjort framsteg genom åren trots att det blir rejäla bakslag där emellan...

Vi sänker kraven hemma och jag ber skolan sänka kraven...
Det är bara några veckor kvar och jag ställer mig frågan vad allt slit är värt i sista änden...

Betygen är sumpade sen en hel termin tillbaks plus halva denna terminen och vi kommer inte kunna rädda upp dom på den korta tiden som är kvar...
Jag kan tjata in grabben på lektion men vad ger det...
Inga betyg, dåligt mående och kaos i både skola och hem i sista änden...
Nej tack!

Jag ber grabben att iaf lägga skoltiden på att läsa på teoriprovet inför AM-kortet...
Förhoppningen är att han iaf där kan få känna att han lyckas...

Så som han har längtat inför AM-kortet...
Men han har delvis gett upp det hoppet med...

Teorikortet är betalt och bilen står för renovering i garaget...
Det är ett för stort projekt att reda upp och hur vi än försöker stötta upp så fallerar det bara...

Så vi sänker önskningarna där med...

Ett ständigt pushande oavsett om det är nöje eller plikt...

Jag får till mig från skolan att jag inte ska ge upp för än finns chans att öka kunskapen i ämnena för bättre förutsättningar inför nästa skola...

Jag känner mig så otroligt besviken på hur det kunde bli så från 10 betyg till 0 under en termin för att nästa termin helt slarva bort den tiden som fanns kvar med tankar om att det löser sig på nästa skola...
Hur kunde närvaron få gå från 70% till 0%...
Hur kunde dom låta det gå så långt så grabben tappat all tro på att lyckas...

Ja skyller till viss del på skolans beslut för allt jag gjort är att kämpa för förändring men stått länge i samma skit och stampat...

Allt hade förmodligen inte blivit toppenbra men mycket hade kunnat gå lättare...

När grabben slutade gå till idrotten så förstod jag att han gett upp...
Idrotten har varit den lektionen han varit mest noga med att inte missa...
Det ämnet han lyckats hålla godkänt varje år...

Det var inte jag som gav upp utan dom som gjorde det redan från första början när dom nekade honom dom anpassningar han behövde för att reda upp den sista tiden...
När dom pratade om att tiden framåt nu behöver han för att få må bra, betygen kan han läsa igen på IM så det kommer ordna sig...

Enligt skolan så var inte hans önskningar dom rätta anpassningarna för honom, vilket jag är införstådd med men när eleven inte infinner sig på plats så behöver vi vara lite lösningsfokuserade och inte bara gå på rutin, hur det alltid varit eller vad som fungerat dom senaste två åren trots att det ger kaos med samma metod nu...
För ingen kan väl tro att vi kan lära ut något i det ena klassrummet när eleven sitter i ett helt annat klassrum och tro att kunskapen ska nå fram och betyg ska uppnås...

Visst dom gjorde anpassningarna tillslut men då var det redan försent!

Våra barn behöver prioriteras och beslut behöver tas snabbare...
Dom har redan en tuff skolgång som det är!

Jag har haft kontakt med skolan, skolchefen, gjort en klagomålsanmälan, sökt stöd hos familjeteamet och bup för att dom ska kunna förklara mitt barns behov i skolan, ständig kontakt med skolan för att få igenom alla dessa olika anpassningar och stöd...

Men ändå står vi här i precis den sitsen jag bönade och bad om att vi inte skulle hamna i...

När en elev går ut med noll godkända betyg och en frånvaro på nästintill 100% då vill jag påstå att något gått jävligt fel på väldigt många delar!

Hur är det möjligt med alla dom instanser vi har haft inkopplade?