24 Oktober 2022 - 12:14
Jag skickade det ena mejlet efter det andra för att försöka häva beslutet kring att splittra dottern från sina vänner i 7an...
Med noll resultat...
Hela tiden fick jag tillbaka att det låg helt i skolans beslut...
Kändes galet att dotterns eller mina ord vägde noll i något som vi redan med den vetskapen kunde säga direkt inte skulle fungera....
Nej, jag vet... Helt hundra vet man aldrig men magkänslan var inte direkt lycka och min oro fanns där för vad vi nu skulle få vänta oss för en tid...
Skulle jag och dottern orka med ännu en jobbig period med skolan...
Skulle jag orka med att ständigt ha kontakt med skolan för att finna någon lösning på frånvaron...
Skulle dottern orka med att ännu en gång bli kvar hemma när hon egentligen bara vill lyckas ta sig till skolan...
Att sakta men säkert ännu en gång se hur hennes mående raseras och avståndet till skolan bara blir längre och längre för varje dag....
En dag blev till två dagar...
Tre dagar blev till fyra dagar...
En vecka blev till två veckor...
Eller tre veckor blev till en månad...
Varenda dag fick jag mejla läraren...
Hon blir hemma idag med... Och idag med... hemma idag med...
Det som blir mest skrämmande är att tillslut glömmer man nästan av att mejla läraren för nu är man så van att hon är hemma...
Då får man ångest för att man inte sköter sin bit...
Varenda timme, varenda dag plingade frånvarorapporterna i min mobil...
Jag puschar, stöttar, tröstar, ringer, mejlar, smsar...
Jag tömmer varje energikonto jag har för allt jag vill är att min dotter ska få må bra...
Min största frustration ligger i att jag förklarar och förklarar min dotters mående och vad hon behöver men ändå ligger fokus på att hon behöver ta sig till skolan för att få den hjälp hon behöver...
Dom kan möta upp henne vid dörren, följa henne till klassen, erbjudan om att komma hem och möta henne...
Kontakt via sms där dom försöker få med henne i planerna på att komma till skolan...
Med noll resultat...
Hela tiden fick jag tillbaka att det låg helt i skolans beslut...
Kändes galet att dotterns eller mina ord vägde noll i något som vi redan med den vetskapen kunde säga direkt inte skulle fungera....
Nej, jag vet... Helt hundra vet man aldrig men magkänslan var inte direkt lycka och min oro fanns där för vad vi nu skulle få vänta oss för en tid...
Skulle jag och dottern orka med ännu en jobbig period med skolan...
Skulle jag orka med att ständigt ha kontakt med skolan för att finna någon lösning på frånvaron...
Skulle dottern orka med att ännu en gång bli kvar hemma när hon egentligen bara vill lyckas ta sig till skolan...
Att sakta men säkert ännu en gång se hur hennes mående raseras och avståndet till skolan bara blir längre och längre för varje dag....
En dag blev till två dagar...
Tre dagar blev till fyra dagar...
En vecka blev till två veckor...
Eller tre veckor blev till en månad...
Varenda dag fick jag mejla läraren...
Hon blir hemma idag med... Och idag med... hemma idag med...
Det som blir mest skrämmande är att tillslut glömmer man nästan av att mejla läraren för nu är man så van att hon är hemma...
Då får man ångest för att man inte sköter sin bit...
Varenda timme, varenda dag plingade frånvarorapporterna i min mobil...
Jag puschar, stöttar, tröstar, ringer, mejlar, smsar...
Jag tömmer varje energikonto jag har för allt jag vill är att min dotter ska få må bra...
Min största frustration ligger i att jag förklarar och förklarar min dotters mående och vad hon behöver men ändå ligger fokus på att hon behöver ta sig till skolan för att få den hjälp hon behöver...
Dom kan möta upp henne vid dörren, följa henne till klassen, erbjudan om att komma hem och möta henne...
Kontakt via sms där dom försöker få med henne i planerna på att komma till skolan...
Dottern uttalar frustrationen...
"Vad hjälper det när jag inte klarar av att komma iväg...
Det går inte, hur hade dom känt om dom fick vara själv i en ny klass..."
Jag försöker få till mig vad skolan tänker kring det men dom har en plan...
Hur allt ska gå till är inget som jag får till mig, utan dom har en plan...
Känns betryggande, eller inte!
Jag försöker få hem böcker så hon åtminstonde slipper komma efter i arbetet men nej, bäst är om hon kommer till skolan...
Efter jag påtalat flera gånger att böckerna behöver med hem för att slippa ännu ett ångestpåslag när hon ligger efter i allt så okejas det...
Men alla böcker blev vi ändå inte vid...
Det största motståndet är fortfarande att vännerna hamnat i enskilda klasser...
Hon vill ha in sin vänn i samma klass...
Det är då hon tror att hon kommer lyckas gå till skolan...
Inte för att det kommer vara hela lösningen vilket jag sagt till skolan...
Men om tryggheten finns där så kommer många bitar falla på plats...
Sen har vi endel att jobba med över en tid för att helt lyckas med alla ämnen och skoldagar...
Efter över en månads frånvaro och alla dessa möten senare så ändrar dom sitt beslut...
Vännen ska nu få byta över till dotterns klass...
Lättnaden som infinner sig är oslagbar...
Glädjen hos dottern att hon nu äntligen ska klara av att gå till skolan...
Jag frågar henne på morgonen...
Hur känns det i kroppen idag inför skoldagen...
"Jag har ju velat gå till skolan hela tiden men det har ju inte gått...
Men lite pirrigt känns det för jag har ju längtat dit..."
Från 16 augusti till 16 oktober...
Under 2 månader har vi avklarat ungefär 16 olika möten där vi samtalar om dotterns jättehöga skolfrånvaro!
Det är skolan, familjeteamet, skola, skola, bup, familjeteamet, in på skolan igen och igen och igen...
Först när klassbytet blev av så lyckades dottern kliva in på skolan igen...
En frånvaro som låg på nästan heltid förändras nu till närvaro varje dag med några lektioners bortfall...
Lektioner som vi redan visste innan skulle bli ett fortsatt problem...
Men hellre några timmars frånvaro än hela dagar...
Jag försöker få till mig vad skolan tänker kring det men dom har en plan...
Hur allt ska gå till är inget som jag får till mig, utan dom har en plan...
Känns betryggande, eller inte!
Jag försöker få hem böcker så hon åtminstonde slipper komma efter i arbetet men nej, bäst är om hon kommer till skolan...
Efter jag påtalat flera gånger att böckerna behöver med hem för att slippa ännu ett ångestpåslag när hon ligger efter i allt så okejas det...
Men alla böcker blev vi ändå inte vid...
Det största motståndet är fortfarande att vännerna hamnat i enskilda klasser...
Hon vill ha in sin vänn i samma klass...
Det är då hon tror att hon kommer lyckas gå till skolan...
Inte för att det kommer vara hela lösningen vilket jag sagt till skolan...
Men om tryggheten finns där så kommer många bitar falla på plats...
Sen har vi endel att jobba med över en tid för att helt lyckas med alla ämnen och skoldagar...
Efter över en månads frånvaro och alla dessa möten senare så ändrar dom sitt beslut...
Vännen ska nu få byta över till dotterns klass...
Lättnaden som infinner sig är oslagbar...
Glädjen hos dottern att hon nu äntligen ska klara av att gå till skolan...
Jag frågar henne på morgonen...
Hur känns det i kroppen idag inför skoldagen...
"Jag har ju velat gå till skolan hela tiden men det har ju inte gått...
Men lite pirrigt känns det för jag har ju längtat dit..."
Från 16 augusti till 16 oktober...
Under 2 månader har vi avklarat ungefär 16 olika möten där vi samtalar om dotterns jättehöga skolfrånvaro!
Det är skolan, familjeteamet, skola, skola, bup, familjeteamet, in på skolan igen och igen och igen...
Först när klassbytet blev av så lyckades dottern kliva in på skolan igen...
En frånvaro som låg på nästan heltid förändras nu till närvaro varje dag med några lektioners bortfall...
Lektioner som vi redan visste innan skulle bli ett fortsatt problem...
Men hellre några timmars frånvaro än hela dagar...
Bara tänk om en förälders ord kunde få väga mer, tänk så många gånger vi kanske hade besparat oss alla dessa dagliga bekymmer som det faktiskt ger...
Lämna gärna ett spår att du varit här inne och läst genom att gilla lilla ❤️ här nedanför...
Tack🤗
0 kommentar(er)
