23 Februari 2021 - 19:39
Lovveckan började med full rusch....
Stora pojken är på avlastningshelg så jag får samtal tidigt på morgonen att han klagar på magont och har haft det hela natten...
Ja vi har avverkat 1 1/2 vecka med förkylning, halsont och talet som försvann nästintill så jag känner yes kicka in nästa skit i huset bara...😅
Mormor sa att du har haft ont i magen inatt, kan du förklara vart det gjorde ont...?
Han är tyst i telefonen...
Du får förklara så jag vet vad det är som gör ont...
Hallå, hör du mig?
"Jag ville inte säga något för jag vill inte till sjukhuset..."
Så får du inte tänka, du måste berätta när du har ont...
"Nej, för jag tänker inte åka till något jävla sjukhus!.."
Det spelar ingen roll, har man ont och behöver hjälp så åker man till sjukhuset...
Säg nu bara så jag kan ringa 1177 sen, det är inte säkert att du behöver åka in men vi måste kolla...
"Det gjorde ont i magen längst ner på båda sidorna inatt men nu har jag bara ont på en sida och längre upp på höger sida...
Det gör ont hela tiden..."
Pojken har varit inne för en annan behandling i veckan så jag behöver iaf kolla upp så inte det är någon biverkning därifrån...
1177 råder oss att åka in...
Efter många om och men så har jag fått med mig pojken dit...
Det märks att han har ont för det tar tid att förflytta sig och det stånkas när kroppen behöver röra på sig...
Han ser lite så där oberörd ut när personalen börjar ställa den ena frågan efter den andra...
Som ja vad gör jag här, det är mamma som har tvingat mig...
Har du ont...? Vart gör det ont?...
"Mmm här..." "tidigare här men nu här..."
Ja han sköter det galant givetvis som svarar på frågor och låter dom kolla puls och temp osv...
Pojken har fått en helt annan trygghet när det gäller dessa vårdbesök och det värmer enormt att se...
Om han inte vill göra det dom ber om så ger han förslag på hur dom får göra istället...
Men jag förstår ju om dom inte uppfattar honom som sjuk för han är fåordig och uttrycker inte så mycket kroppsligt så länge han sitter still...
Förutom om det är något han inte är nöjd med förstås..😁
Så det är där jag hoppas att dom lyssnar på mina ord som jag flikar in med...
Dom skickar med oss en urinburk in i nästa rum i förhoppning att han ska lyckas lämna ett urinprov...
"Va! Jag tänker faan inte pissa i en jävla burk! Det kan dom glömma!
Jag har sagt att jag inte är sjuk så kan vi åka hem nu istället..."
Ja fast ju fortare du gör det dom ber dig om desto fortare kommer du härifrån...
Läkaren kommer in och undersöker pojken...
Han har svårt att sträcka ut kroppen för då får han ondare i magen, han har svårt att huka sig för det gör ondare...
Det gör ont vid rörelse och när något kommer emot magen eller om han skrattar till...
Han ojjar sig inte precis utan man hör i andetagen att det blir jobbigt...
Det tas ett blodprov som visar bra resultat...
Läkaren misstänker att det är blindtarmen som strular men han har inte tillräckliga symtom än för det ska behöva opereras...
Jag känner den där stressen inom mig...
En unge som har en hög smärtgräns, som inte vill visa hur ont han har för han ska inte träffa läkare och så misstänker dom blindtarmen...
Ja men tack för ni skickar hem mig med det budet...
Jag frågar om dom inte kan kolla något mer så dom är säkra på att blindtarmen inte riskerar att brista när vi åker hem...
Ja jag vet att han borde känna om den brister men vad fasiken, inget förvånar mig längre när det gäller pojken och hans smärtgräns och sen vill jag inte chansa...
Men nej dom har kollat vad dom kan nu och vi får återkomma om han börjar kräkas, får feber eller diarré...
Har han fortfarande ont imorgon så ska vi återkomma till akuten för vidare undersökning...
Ja jo det förstår jag men sen är det en annan femma vad min son anser är viktigt...
Det är inte så att han ska ha specialbehandling men jag känner att det är så mycket arbete kring allt så det underlättar för oss alla att checka av läget direkt och spara på besöken om det går...
Allra mest att jag får känna mig lugnare av att veta att jag inte missar något farligt...
När vi åker hem pratar vi om läkarbesöket...
"Jag tänker faan inte opereras iaf om han tror det..."
Nej jag förstår att du tänker så men skulle det vara blindtarmen och den brister då kan man inte vägra operation...
Då väljer man mellan att leva eller dö!
" jaha då får jag väl dö då för jag tänker inte operera mig..."
Nej du har sagt det men blir det en brusten blindtarm så är det operation som gäller så den tanken får du vänja in bara...
Men är det så du får ondare så är det bättre att åka in i tid för då kanske det finns något annat dom kan göra istället för operation...
Känner mig hård i orden men i detta läget måste jag vara väldigt rak och tydligt med vad som gäller...
Nu är det bara att be till gudarna att det inte är blindtarmen som bråkar för skulle det behövas en operation så lär det bli en kamp...
Jag kan säga att den natten kollade jag till honom en gång i timmen...
Rädd för att han skulle hålla undan det onda om det gick...
På morgonen efter många om och men så klämde han ur sig att han fortfarande hade ont...
Det tog mig 1 1/2 timme att övertala honom till att sätta sig i bilen och åka med till akuten igen...
Nytt bloprov togs och så fick vi även lämnat in urinprov...
Infektionsprovet visades vara lite förhöjt men inte tillräckligt för att göra något åt...
Urinprovet var bra...
Ännu en undersökning gjordes...
Denna gången var han ganska minlös när dom gick igenom kroppen och tog en stund fundering innan han lämnade svar på om han hade ont...
Nu säger du som det är till läkaren, har du ont så förklara vart du har ont...
Jag påtalade igen att han gillar inte vårdbesök och har sagt att han inte vill berätta om att han har ont för han vill inte till sjukhus...
Min syster har tagit prov som inte visade på infektion fast att blindtarmen var inflammerad...
Kan ni verkligen förlita er fullt ut på att den inte är så inflammerad bara av att ta provet utan någon annan undersökning...
För jag vill inte riskera att åka hem och att blindtarmen brister för han inte känner tillräcklig smärta eller håller undan för han inte vill in igen...
Nej tyvärr vi har tagit prov och undersökt så det finns inget mer att göra nu...
Det behöver inte vara blindtarmen det kan lika gärna vara att han sträckt sig i någon muskel i magen...
Men är det så han börjar spy, får feber eller diarré så kommer ni in direkt...
"Va! Mitt i natten... aldrig att jag åker in till sjukhuset då..."
Läkaren svarar jo men får du mer ont så måste du säga till din mamma för då behöver du komma in igen...
"Nähe, jag kommer inte åka in..."
När vi kommit ut från akuten så börjar han prata om undersökningen...
Det gjorde väldigt ont när han tryckte på ett ställe men jag sa inget för jag tänkte att jag kanske hade ont där för jag kanske är hungrig...
Okej, ja vi får tro det släpper nu iaf...
Vi åker hem, men det känns faktiskt inte bra detta...
Att det bara skulle vara en sträckning när infektionsprovet var lite förhöjt känns ju mindre troligt men...
Denna natten kändes ännu jobbigare...
När jag vaknar så ser han helt likblek ut...
Först ser det ut som han inte andas så jag hinner tänka det värsta innan jag får känt att bröstkorgen rörde sig..
Kallsvettig och en temp på 35.3...
Pratar med 1177 på natten och dom ber mig hålla koll på tempen, går den under 35 så behövde vi ta oss till akuten...
För då kunde det vara tecken på att blindtarmen brustit...
Hon tyckte även vi skulle uppsöka akuten oavsett under morgondagen för mer undersökning om han inte blir bättre...
Ja som ni förstår sov jag inte mycket den natten heller...
Jag frågar under nattens gång hur han mår och om han har ont, så även på morgonen...
"Vet inte..."
Vet inte är inget svar som hjälper mig...
Har du ont eller inte ont, lite ont, känns bättre...
"Vet inte..."
Okej, men tänk på att du säger som det är för det är bättre att komma in till sjukhuset i tid om det blir värre för då kanske det finns något annat dom kan göra...
"Ja! Jag har ont men jag har sagt vet inte för jag ville inte till sjukhuset... fast jag har bara lite ont idag..."
Ja men det är ju bra iaf då...
Oftast märks det på humöret hur ont han har...
Det har varit taggigt och irriterat i kommentarer...
Rastlösheten som infinner sig i kroppen fast orken inte finns och konflikterna som ökar...
Jag kontaktar vårdcentralen för att se om vi kan få ta ett prov bara för att se så infektionsvärdet stannat upp eller om det försätter öka...
Men hon tyckte väl inte det var nödvändigt...
Hon bad mig förklara för pojken att det kan bli allvarligt om han håller tyst om smärtan och att han måste berätta...
Sen kunde jag ju hålla koll på på om han blev sämre..
Ja jo det har jag gjort ett antal ggr men tyvärr ser han inte på den saken så som vi gör...
Jag kände bara att jag löser inte en sådan här orolig natt till...
Tror hon jag ringer för skojs skull...🤦♀️
Men allt eftersom dagen går ju bättre blir det...
På måndagen spenderade han mycket tid framför xboxet...
Första timmarna flög det ut några ord ur munnen vid irritation men allt eftersom kvällen närma sig så började han stampa till i golvet när det inte gick som han ville...
Då förmodar jag att det onda börjat släppa för sånna rörelser gick inte dagen innan iaf...😅
På kvällen hör jag hans skratt från rummet...
Så då blir det en bekräftelse på att det går åt rätt håll...❣
Det blir sådan skillnad...
Dottern skulle jag inte oroa mig över på samma sätt för hon säger till om hon mår dåligt eller har ont oavsett om hon vill till sjukhus eller inte...
Men med pojken blir det annat när man vet hur tålig han är och undviker svara på mina frågor om hur han mår...
När man söker vård för barnen så känns man som en hispig mamma som bara oroar sig i onödan...
Jag är ingen orolig mamma egentligen däremot blir jag orolig när vårdpersonal bortförklarar mina ord...
Tex när han bröt tån...tre gånger dessutom...
Varje gång så sa dom trots mina förklaringar...
Nej men han har nog ingen bruten tå för man kan dra så här, han kan röra den så här, han har inte så ont...
En missbedömning på en tå kan väl vara okej, men hur ska jag känna mig säker ifall samma missbedömning sker med tex en blindtarm som kanske brister för att han inte uppvisar samma smärta eller för att han inte visar samma tecken som alla andra gör när dom har problem med blindtarmen...
Alla reagerar vi olika, så det vore tacksamt om man var lite mer lyhörd och utgick från just den individen när man dessutom har en som känner till personen väldigt väl och vet hur reaktionerna brukar bli...
Läkarna var jätte duktiga och trevliga och hade dessutom ett jättebra bemötande gentemot pojken men jag önskade att man vore lite mer flexibel i hur man går till väga ibland...
Vi är iaf tacksamma att vad det nu än var som orsakade allt återgick till bra läge igen och vi slapp mer krångel...👌
Stora pojken är på avlastningshelg så jag får samtal tidigt på morgonen att han klagar på magont och har haft det hela natten...
Ja vi har avverkat 1 1/2 vecka med förkylning, halsont och talet som försvann nästintill så jag känner yes kicka in nästa skit i huset bara...😅
Mormor sa att du har haft ont i magen inatt, kan du förklara vart det gjorde ont...?
Han är tyst i telefonen...
Du får förklara så jag vet vad det är som gör ont...
Hallå, hör du mig?
"Jag ville inte säga något för jag vill inte till sjukhuset..."
Så får du inte tänka, du måste berätta när du har ont...
"Nej, för jag tänker inte åka till något jävla sjukhus!.."
Det spelar ingen roll, har man ont och behöver hjälp så åker man till sjukhuset...
Säg nu bara så jag kan ringa 1177 sen, det är inte säkert att du behöver åka in men vi måste kolla...
"Det gjorde ont i magen längst ner på båda sidorna inatt men nu har jag bara ont på en sida och längre upp på höger sida...
Det gör ont hela tiden..."
Pojken har varit inne för en annan behandling i veckan så jag behöver iaf kolla upp så inte det är någon biverkning därifrån...
1177 råder oss att åka in...
Efter många om och men så har jag fått med mig pojken dit...
Det märks att han har ont för det tar tid att förflytta sig och det stånkas när kroppen behöver röra på sig...
Han ser lite så där oberörd ut när personalen börjar ställa den ena frågan efter den andra...
Som ja vad gör jag här, det är mamma som har tvingat mig...
Har du ont...? Vart gör det ont?...
"Mmm här..." "tidigare här men nu här..."
Ja han sköter det galant givetvis som svarar på frågor och låter dom kolla puls och temp osv...
Pojken har fått en helt annan trygghet när det gäller dessa vårdbesök och det värmer enormt att se...
Om han inte vill göra det dom ber om så ger han förslag på hur dom får göra istället...
Men jag förstår ju om dom inte uppfattar honom som sjuk för han är fåordig och uttrycker inte så mycket kroppsligt så länge han sitter still...
Förutom om det är något han inte är nöjd med förstås..😁
Så det är där jag hoppas att dom lyssnar på mina ord som jag flikar in med...
Dom skickar med oss en urinburk in i nästa rum i förhoppning att han ska lyckas lämna ett urinprov...
"Va! Jag tänker faan inte pissa i en jävla burk! Det kan dom glömma!
Jag har sagt att jag inte är sjuk så kan vi åka hem nu istället..."
Ja fast ju fortare du gör det dom ber dig om desto fortare kommer du härifrån...
Läkaren kommer in och undersöker pojken...
Han har svårt att sträcka ut kroppen för då får han ondare i magen, han har svårt att huka sig för det gör ondare...
Det gör ont vid rörelse och när något kommer emot magen eller om han skrattar till...
Han ojjar sig inte precis utan man hör i andetagen att det blir jobbigt...
Det tas ett blodprov som visar bra resultat...
Läkaren misstänker att det är blindtarmen som strular men han har inte tillräckliga symtom än för det ska behöva opereras...
Jag känner den där stressen inom mig...
En unge som har en hög smärtgräns, som inte vill visa hur ont han har för han ska inte träffa läkare och så misstänker dom blindtarmen...
Ja men tack för ni skickar hem mig med det budet...
Jag frågar om dom inte kan kolla något mer så dom är säkra på att blindtarmen inte riskerar att brista när vi åker hem...
Ja jag vet att han borde känna om den brister men vad fasiken, inget förvånar mig längre när det gäller pojken och hans smärtgräns och sen vill jag inte chansa...
Men nej dom har kollat vad dom kan nu och vi får återkomma om han börjar kräkas, får feber eller diarré...
Har han fortfarande ont imorgon så ska vi återkomma till akuten för vidare undersökning...
Ja jo det förstår jag men sen är det en annan femma vad min son anser är viktigt...
Det är inte så att han ska ha specialbehandling men jag känner att det är så mycket arbete kring allt så det underlättar för oss alla att checka av läget direkt och spara på besöken om det går...
Allra mest att jag får känna mig lugnare av att veta att jag inte missar något farligt...
När vi åker hem pratar vi om läkarbesöket...
"Jag tänker faan inte opereras iaf om han tror det..."
Nej jag förstår att du tänker så men skulle det vara blindtarmen och den brister då kan man inte vägra operation...
Då väljer man mellan att leva eller dö!
" jaha då får jag väl dö då för jag tänker inte operera mig..."
Nej du har sagt det men blir det en brusten blindtarm så är det operation som gäller så den tanken får du vänja in bara...
Men är det så du får ondare så är det bättre att åka in i tid för då kanske det finns något annat dom kan göra istället för operation...
Känner mig hård i orden men i detta läget måste jag vara väldigt rak och tydligt med vad som gäller...
Nu är det bara att be till gudarna att det inte är blindtarmen som bråkar för skulle det behövas en operation så lär det bli en kamp...
Jag kan säga att den natten kollade jag till honom en gång i timmen...
Rädd för att han skulle hålla undan det onda om det gick...
På morgonen efter många om och men så klämde han ur sig att han fortfarande hade ont...
Det tog mig 1 1/2 timme att övertala honom till att sätta sig i bilen och åka med till akuten igen...
Nytt bloprov togs och så fick vi även lämnat in urinprov...
Infektionsprovet visades vara lite förhöjt men inte tillräckligt för att göra något åt...
Urinprovet var bra...
Ännu en undersökning gjordes...
Denna gången var han ganska minlös när dom gick igenom kroppen och tog en stund fundering innan han lämnade svar på om han hade ont...
Nu säger du som det är till läkaren, har du ont så förklara vart du har ont...
Jag påtalade igen att han gillar inte vårdbesök och har sagt att han inte vill berätta om att han har ont för han vill inte till sjukhus...
Min syster har tagit prov som inte visade på infektion fast att blindtarmen var inflammerad...
Kan ni verkligen förlita er fullt ut på att den inte är så inflammerad bara av att ta provet utan någon annan undersökning...
För jag vill inte riskera att åka hem och att blindtarmen brister för han inte känner tillräcklig smärta eller håller undan för han inte vill in igen...
Nej tyvärr vi har tagit prov och undersökt så det finns inget mer att göra nu...
Det behöver inte vara blindtarmen det kan lika gärna vara att han sträckt sig i någon muskel i magen...
Men är det så han börjar spy, får feber eller diarré så kommer ni in direkt...
"Va! Mitt i natten... aldrig att jag åker in till sjukhuset då..."
Läkaren svarar jo men får du mer ont så måste du säga till din mamma för då behöver du komma in igen...
"Nähe, jag kommer inte åka in..."
När vi kommit ut från akuten så börjar han prata om undersökningen...
Det gjorde väldigt ont när han tryckte på ett ställe men jag sa inget för jag tänkte att jag kanske hade ont där för jag kanske är hungrig...
Okej, ja vi får tro det släpper nu iaf...
Vi åker hem, men det känns faktiskt inte bra detta...
Att det bara skulle vara en sträckning när infektionsprovet var lite förhöjt känns ju mindre troligt men...
Denna natten kändes ännu jobbigare...
När jag vaknar så ser han helt likblek ut...
Först ser det ut som han inte andas så jag hinner tänka det värsta innan jag får känt att bröstkorgen rörde sig..
Kallsvettig och en temp på 35.3...
Pratar med 1177 på natten och dom ber mig hålla koll på tempen, går den under 35 så behövde vi ta oss till akuten...
För då kunde det vara tecken på att blindtarmen brustit...
Hon tyckte även vi skulle uppsöka akuten oavsett under morgondagen för mer undersökning om han inte blir bättre...
Ja som ni förstår sov jag inte mycket den natten heller...
Jag frågar under nattens gång hur han mår och om han har ont, så även på morgonen...
"Vet inte..."
Vet inte är inget svar som hjälper mig...
Har du ont eller inte ont, lite ont, känns bättre...
"Vet inte..."
Okej, men tänk på att du säger som det är för det är bättre att komma in till sjukhuset i tid om det blir värre för då kanske det finns något annat dom kan göra...
"Ja! Jag har ont men jag har sagt vet inte för jag ville inte till sjukhuset... fast jag har bara lite ont idag..."
Ja men det är ju bra iaf då...
Oftast märks det på humöret hur ont han har...
Det har varit taggigt och irriterat i kommentarer...
Rastlösheten som infinner sig i kroppen fast orken inte finns och konflikterna som ökar...
Jag kontaktar vårdcentralen för att se om vi kan få ta ett prov bara för att se så infektionsvärdet stannat upp eller om det försätter öka...
Men hon tyckte väl inte det var nödvändigt...
Hon bad mig förklara för pojken att det kan bli allvarligt om han håller tyst om smärtan och att han måste berätta...
Sen kunde jag ju hålla koll på på om han blev sämre..
Ja jo det har jag gjort ett antal ggr men tyvärr ser han inte på den saken så som vi gör...
Jag kände bara att jag löser inte en sådan här orolig natt till...
Tror hon jag ringer för skojs skull...🤦♀️
Men allt eftersom dagen går ju bättre blir det...
På måndagen spenderade han mycket tid framför xboxet...
Första timmarna flög det ut några ord ur munnen vid irritation men allt eftersom kvällen närma sig så började han stampa till i golvet när det inte gick som han ville...
Då förmodar jag att det onda börjat släppa för sånna rörelser gick inte dagen innan iaf...😅
På kvällen hör jag hans skratt från rummet...
Så då blir det en bekräftelse på att det går åt rätt håll...❣
Det blir sådan skillnad...
Dottern skulle jag inte oroa mig över på samma sätt för hon säger till om hon mår dåligt eller har ont oavsett om hon vill till sjukhus eller inte...
Men med pojken blir det annat när man vet hur tålig han är och undviker svara på mina frågor om hur han mår...
När man söker vård för barnen så känns man som en hispig mamma som bara oroar sig i onödan...
Jag är ingen orolig mamma egentligen däremot blir jag orolig när vårdpersonal bortförklarar mina ord...
Tex när han bröt tån...tre gånger dessutom...
Varje gång så sa dom trots mina förklaringar...
Nej men han har nog ingen bruten tå för man kan dra så här, han kan röra den så här, han har inte så ont...
En missbedömning på en tå kan väl vara okej, men hur ska jag känna mig säker ifall samma missbedömning sker med tex en blindtarm som kanske brister för att han inte uppvisar samma smärta eller för att han inte visar samma tecken som alla andra gör när dom har problem med blindtarmen...
Alla reagerar vi olika, så det vore tacksamt om man var lite mer lyhörd och utgick från just den individen när man dessutom har en som känner till personen väldigt väl och vet hur reaktionerna brukar bli...
Läkarna var jätte duktiga och trevliga och hade dessutom ett jättebra bemötande gentemot pojken men jag önskade att man vore lite mer flexibel i hur man går till väga ibland...
Vi är iaf tacksamma att vad det nu än var som orsakade allt återgick till bra läge igen och vi slapp mer krångel...👌
Under januari och februari har vi 17 olika vårdbesök inbokade och 2 telefontider som ersätter läkarbesök och även möte med familjeteamet...
Hoppades på att detta året skulle bli lite lugnare än tidigare år men ja det ser inte ljust ut...😅🙈
Men vi mår bra så vi får vara tacksamma för det❣
0 kommentar(er)
