22 Oktober 2019 - 23:06
Idag fick jag gjort ytterligare ett besök hos både min läkare och psykolog...
Jag har känt dom senaste två veckorna att det varit jobbigare...
Det har varit mycket kring stora pojken med läkarbesök och planeringar som ger en hel del fixande och stress förstås...
Jag har även haft mycket huvudvärk men jag har kopplat ihop det med all stress med alla läkarbesök som har gjorts...
Stress för att sjukskrivningen snart är över och att jag måste ta steget och bara försöka få det att gå ihop...
Måendet har sänkts endel men man får gilla läget bara och ta en dag i taget...
Idag när jag skulle in till läkaren så kände jag att nu får jag väl börja jobba 25% iaf...
Jag orkar inte strida för mitt mående mer och jag behöver iaf inte sova middag så mycket längre, jag har lite bättre ork så jag har ju sett framsteg trots allt...
Jag har känt dom senaste två veckorna att det varit jobbigare...
Det har varit mycket kring stora pojken med läkarbesök och planeringar som ger en hel del fixande och stress förstås...
Jag har även haft mycket huvudvärk men jag har kopplat ihop det med all stress med alla läkarbesök som har gjorts...
Stress för att sjukskrivningen snart är över och att jag måste ta steget och bara försöka få det att gå ihop...
Måendet har sänkts endel men man får gilla läget bara och ta en dag i taget...
Idag när jag skulle in till läkaren så kände jag att nu får jag väl börja jobba 25% iaf...
Jag orkar inte strida för mitt mående mer och jag behöver iaf inte sova middag så mycket längre, jag har lite bättre ork så jag har ju sett framsteg trots allt...
Jag kanske bara ska acceptera att det är så här det ska vara..
Samtidigt som jag får paniken över alla läkarbesök som dimper ner i brevlådan, besök till arbetsterapeut, mina psykologbesök, operationer som står och väntar...
Mitt mående som fortfarande ger kaos i min vardag...
Jag behöver inte dölja min oro för hur jag känner att allt ska krascha ihop...
Hur ska jag orka?
Jag vill ut i det sociala så idag tänker jag att jag gör som dom vill jag börjar jobba så får det gå som det går...
Ingen är lyckligare än mig om jag lyckas...
När jag kommer in till läkaren så känns allt så lätt mot tidigare...
Hon känns så förstående...
Jag förklarar min känsla och oro för tiden framåt...
Jag vill börja jobba men jag känner stor oro för hur jag ska orka med...
Jag känner behov av det sociala från mitt jobb medans jag samtidigt känner att jag nätt och jämnt reder upp vardagen som den är...
Jag är kluven min ena halva vill medans min andra halva säger nej...
Jag är redan inställd på att hon vill ha in mig i jobb som tidigare besök handlat om...
Jag hör orden i huvudet om och om igen att jag har gått hemma för länge, jag måste börja jobba...
Jag förstår att du vill, jag ser att du vill till ditt jobb men...
jag tycker du behöver vara hemma lite till, du behöver vila upp dig, ta tid med dina barn få känna att du klarar av det...
Du är under utredning för ditt mående och du behöver inte känna stress tillbaka till ditt jobb...
Idag gråter jag inte för oförstående läkare utan tårarna rinner för jag känner en sådan otrolig lättnad...
Jag känner mig inte redo för jobb men kraven gör att jag intalar mig att vara redo medans kroppen visar något annat...
Lättnaden av att få bli sedd, att få bli hörd, att bli lyssnad på och allra främst att bli trodd på...
Att få höra att hon ska hjälpa mig tills vi får reda på vad som orsakar mitt mående, min värk...
Hon förklarar hur hennes första möte med mig var där jag saknade livsglädje, såg deprimerad ut och var ledsen men att hon nu kunde se mig le och hade livsgnistan i ögonen igen...
Hur hon ser hur jag mår bättre...
Jag känner tacksamhet över att hon ser mig och inte fokuserar på hur det ska vara, vilka regler som säger att jag borde vara frisk eller vad försäkringskassan har för rutiner..
Hon har tidigare sagt att hon förstår mig men att vi måste följa alla regler, men idag när hon sa att hon förstår så kändes det mer som att hon faktiskt förstod...
Ett lyckat första besök på dagen...
En halvtimme efter läkarbesöket så infann jag mig hos psykologen...
Jag är så otroligt tacksam för att dessa människor finns...
Jag trodde inte jag skulle känna lättnad av att få prata med någon främmande person så som jag faktiskt gör...
Att få höra att det är okej att känna så som jag gör, eller tänka så som jag gör, hantera vardagen så som jag gör osv...
Få någon att bolla mina tankar med, som kan flika in med sina tankar och jag får möjlighet att se över hur jag tänker, varför jag tänker så eller varför jag hanterar situationer så som jag gör...
En helt oberoende människa som inte har någon som helst koppling till mig...
Jag känner trygghet i att besöka henne och ventilera tyngden som hänger över mig ganska ofta...
Att få känna att hon finns där för just mig denna tiden jag befinner mig i hennes rum...
Psykologen var även hon positiv till min förlängda sjukskrivning för då kan vi lägga mer energi på min behandling för ptsd och hoppas på att vi lyckas genomföra all behandling under den tiden...
Eftersom jag har svårt för att fokusera på mina uppgifter hemma och nå känslorna i min exponering som ska utföras 1 timme om dagen så har vi nu utökat mina besök hos psykologen till 1 gång i veckan..
För övrigt är dom andra uppgifterna som tidigare..
Min händelse med pojken som jag får återberätta på varje besök spelas in och denna inspelning ska jag lyssna på en gång om dagen... ca 1 timma...
Utöver detta ska jag träna på att lämna hemmet mer, ta promenader 2-3ggr i veckan...
När jag inte finner ork för detta så ska jag bara ta bilen en vända för att bara komma iväg om det så bara är 5 minuter...
Jag känner att jag verkligen kämpat för att fullfölja allt och längtar efter att det är över, just att bara få vara lite friare från min rädsla för att saker och ting ska hända, oron att något dåligt ska ske...
Det är ju ändå tankar som hänger med mig i alla val jag gör...
Jag har länge känt att det tar för mycket ork att söka hjälp när läkarna aldrig har tid att lyssna eller lägga tid på att leta orsaker till ens mående...
Men idag har jag fått bekräftat att tids nog så lyckas man komma till punkten där man får gehör för sitt kämpande❣
Samtidigt som jag får paniken över alla läkarbesök som dimper ner i brevlådan, besök till arbetsterapeut, mina psykologbesök, operationer som står och väntar...
Mitt mående som fortfarande ger kaos i min vardag...
Jag behöver inte dölja min oro för hur jag känner att allt ska krascha ihop...
Hur ska jag orka?
Jag vill ut i det sociala så idag tänker jag att jag gör som dom vill jag börjar jobba så får det gå som det går...
Ingen är lyckligare än mig om jag lyckas...
När jag kommer in till läkaren så känns allt så lätt mot tidigare...
Hon känns så förstående...
Jag förklarar min känsla och oro för tiden framåt...
Jag vill börja jobba men jag känner stor oro för hur jag ska orka med...
Jag känner behov av det sociala från mitt jobb medans jag samtidigt känner att jag nätt och jämnt reder upp vardagen som den är...
Jag är kluven min ena halva vill medans min andra halva säger nej...
Jag är redan inställd på att hon vill ha in mig i jobb som tidigare besök handlat om...
Jag hör orden i huvudet om och om igen att jag har gått hemma för länge, jag måste börja jobba...
Jag förstår att du vill, jag ser att du vill till ditt jobb men...
jag tycker du behöver vara hemma lite till, du behöver vila upp dig, ta tid med dina barn få känna att du klarar av det...
Du är under utredning för ditt mående och du behöver inte känna stress tillbaka till ditt jobb...
Idag gråter jag inte för oförstående läkare utan tårarna rinner för jag känner en sådan otrolig lättnad...
Jag känner mig inte redo för jobb men kraven gör att jag intalar mig att vara redo medans kroppen visar något annat...
Lättnaden av att få bli sedd, att få bli hörd, att bli lyssnad på och allra främst att bli trodd på...
Att få höra att hon ska hjälpa mig tills vi får reda på vad som orsakar mitt mående, min värk...
Hon förklarar hur hennes första möte med mig var där jag saknade livsglädje, såg deprimerad ut och var ledsen men att hon nu kunde se mig le och hade livsgnistan i ögonen igen...
Hur hon ser hur jag mår bättre...
Jag känner tacksamhet över att hon ser mig och inte fokuserar på hur det ska vara, vilka regler som säger att jag borde vara frisk eller vad försäkringskassan har för rutiner..
Hon har tidigare sagt att hon förstår mig men att vi måste följa alla regler, men idag när hon sa att hon förstår så kändes det mer som att hon faktiskt förstod...
Ett lyckat första besök på dagen...
En halvtimme efter läkarbesöket så infann jag mig hos psykologen...
Jag är så otroligt tacksam för att dessa människor finns...
Jag trodde inte jag skulle känna lättnad av att få prata med någon främmande person så som jag faktiskt gör...
Att få höra att det är okej att känna så som jag gör, eller tänka så som jag gör, hantera vardagen så som jag gör osv...
Få någon att bolla mina tankar med, som kan flika in med sina tankar och jag får möjlighet att se över hur jag tänker, varför jag tänker så eller varför jag hanterar situationer så som jag gör...
En helt oberoende människa som inte har någon som helst koppling till mig...
Jag känner trygghet i att besöka henne och ventilera tyngden som hänger över mig ganska ofta...
Att få känna att hon finns där för just mig denna tiden jag befinner mig i hennes rum...
Psykologen var även hon positiv till min förlängda sjukskrivning för då kan vi lägga mer energi på min behandling för ptsd och hoppas på att vi lyckas genomföra all behandling under den tiden...
Eftersom jag har svårt för att fokusera på mina uppgifter hemma och nå känslorna i min exponering som ska utföras 1 timme om dagen så har vi nu utökat mina besök hos psykologen till 1 gång i veckan..
För övrigt är dom andra uppgifterna som tidigare..
Min händelse med pojken som jag får återberätta på varje besök spelas in och denna inspelning ska jag lyssna på en gång om dagen... ca 1 timma...
Utöver detta ska jag träna på att lämna hemmet mer, ta promenader 2-3ggr i veckan...
När jag inte finner ork för detta så ska jag bara ta bilen en vända för att bara komma iväg om det så bara är 5 minuter...
Jag känner att jag verkligen kämpat för att fullfölja allt och längtar efter att det är över, just att bara få vara lite friare från min rädsla för att saker och ting ska hända, oron att något dåligt ska ske...
Det är ju ändå tankar som hänger med mig i alla val jag gör...
Jag har länge känt att det tar för mycket ork att söka hjälp när läkarna aldrig har tid att lyssna eller lägga tid på att leta orsaker till ens mående...
Men idag har jag fått bekräftat att tids nog så lyckas man komma till punkten där man får gehör för sitt kämpande❣
Idag fick jag format ett hjärta i höstens alla löv som intagit våran gräsmatta❣
2 kommentar(er)
