alskadeunderbarabarn.blogg.se

Helgen den gick och måndagen kom i vanlig ordning...

Stora pojken var i dålig form, han skulle inte till någon skola denna dagen heller...

Tösen som var tröttare än tröttast...

Och minstingen som var överallt och ingenstans när han skulle klä sig...

Och jag mitt i allt som bara hade önskat en enkel morgon där allt flöt på och känslan av lätthet kunde få infinna sig...

Det syntes att det var en jobbig dag för stora pojken...

Det är stor skillnad kroppsligt när det är en dag där han bara inte orkar gå eller när det är en dag där han faktiskt inte löser situationen...

När han ska kliva ur bilen vid skolan så ser jag hur jobbigt det är.. ögonen som är glansiga och orden som stakar sig och inte riktigt kommer fram...

Vi ändrar planen och kör bort minstingen först...
Han tar efter storebror och ska inte heller gå ur bilen först...
Men det släpper snart och han blir lämnad...

Åker vidare till stora pojkens skola igen...
Det är lika jobbigt nu att kliva ur bilen men han gör det...

Bara av att gå in mot klassrummet tar emot men han gör det...

Jag påminner igen om hur vi lyckades med första dagen...

Det kommer vara jobbigt men vi kommer ta oss över den jobbiga känslan du har på måndagar med...

Det kan ta tid men för varje gång du klarar det så kommer det bli bättre...

Väl inne så vill han inte att jag lämnar honom...

Vi kommer överens om att jag behöver hem en liten stund för frukost intag...

Idag är det jobbigt när jag lämnar skolan, jag hinner bara utanför dörrarna när tårarna rinner på mig...

Jag känner mig så tömd på energi, illamåendet och den där orkeslösa kroppen som bara måste prestera för att reda upp det...

Jag åker hem, lägger mig på soffan...

Gör min dagliga uppgift som jag har från psykologen med att lyssna på min berättelse...

Lite motsträvigt dessa dagar men jag ska göra som det är sagt för att se vad det gör för skillnad...

När tankarna är fokuserad på pojken så känner jag mig mer oberörd av att lyssna på min inspelning...

Nu blir det så synligt på hur jag stänger av hjärnan till kroppen när jag inte har tid för mig själv...

Matlusten är åt skogen så jag köper mig en banan på vägen tillbaka till skolan...

Pojken har rast när jag kommer, jag går fram till en av hans lärare som säger att han har haft en lugn morgon där han fått bygga med lego...

Idag har han det jobbigt av att bara vara i skolan så då sätter dom det lite mer kravlöst för han ska få lyckas att bara ta sig igenom dagen...

Lektionen efter rast är träslöjd och mycket information ska ges för vad som ska göras kommande lektioner...

Jag försöker få ett godkännande att jag kan lämna men han vill inte...

"Jag kommer inte vara kvar på skolan om du åker..."

Men jag kan komma tillbaka igen precis som vi gjorde första dagen...

"Nej jag vill inte..."

Det slutar med att jag går med till träslöjden...

Det syns så tydligt när han klarar av att ta att jag åker eller om jag faktiskt behöver stanna...

Just information om vad som ska göras är en väldigt svår stund för pojken... Pojken hanterar inte väntetiden eftersom han har svårt för att ta in informationen som ges till alla...

Han visar inga tecken för att visa att han intresserar sig eller lyssnar... utan sitter med blicken framåt...
Han svarar inte när läraren pratar med honom, utan är fortfarande i sitt reserverade och laddade läge...

Han försöker fippla fram sin mobil...

Jag viskar till honom...
Lägg undan den, mobilen använder vi inte nu...

"Va faan ska han prata hela jävla lektionen för...kan vi inte bara börja med det vi ska göra..."

Jag ser att han sitter och bygger upp mer och mer irritation och blicken går över borden för att hitta något som han kan greja med...

Jag frågar om vi ska lämna lektionen men han vill inte...

Han stoppar undan mobilen igen...

Det här med att veta när man ska hjälpa honom att bryta är ibland svårt...

Idag är det information hela lektionen inför terminens uppgift, lärarna har förberett mig innan att orkar han inte så lämna salen...
Det är helt okej...så jag och pojken lämnar kort efter lektionens början...

Han har fått en liten blick på vad som komma skall på den lektionen och det är bra nog för att smälta in till nästa lektion...

Vi knallar ner till studierummet och tar en stund vid schackbrädet...

Sedan avslutar vi vid fia med knuff innan lunchrasten ska börja...

Jag känner att jag behöver hem, vila lite inför personalmötet på jobbet...

Innan jag går så förhandlar vi fram 50 kronor mot en heldag i skolan...

Kan den där 50 lappen puscha honom den sista biten för att lyckas utan mig denna gången så är det helt klart värt det...

Jag åker hem och försöker vila, kroppen känns utslagen men ändå går den på högvarv redo för att rycka ut...

Jag var med 1 1/2 timme på mötet...

Känns som ett steg framåt... Första mötet sen sjukskrivningen...

Kroppsligt så är det tufft, för jag får värk av att sitta för länge, eller om jag står för länge osv...
Hjärnan blir lite slutkörd med av det stimmiga ljudet av allt prat som blir runtomkring...

Så mötet avslutades med lite mer värk och huvudvärken hägrade...

Men ett möte var gjort och jag fick träffa många kollegor...🌞

Efter mötet hämtar jag stora pojken och dottern på skolan...

Pojken kommer först i hopp om att få leka med kusinen...

Jag svarar som jag gjort det senaste året att idag har ni haft lång dag i skolan och då har vi ingen lek...

"Men varför?"

För att klockan är så mycket och det är skola imorgon...
Det blir bara en strulig kväll om det ska lekas efter den långa dagen med...

Men detta har vi diskuterat många gånger och hur många gånger du än frågar så kommer jag ha samma svar...

Pojken fortsätter att fråga varför och han börjar nu trigga upp sig, irritationen bara ökar och han börjar sparka undan sten framför sig...

Lägg av! Sten sparkar vi inte på, du kan träffa någon eller bilarna som står här...

"Aha skiter väl jag i..."

Vad förväntade jag mig för svar...

Alltid den där rädslan för att någon ska träffas eller något ska gå sönder som gör att man hugger ifrån för att få ett stopp...

Nu så börjar hela pojkens ordkunskaper överrösa mig..
Små sten som åker överallt...

Lugna ner dig och sätt dig i bilen bara...!

Precis så här blir resultatet av att han kämpat sig igenom skoldagen...

All energi är förbrukad...

Han hoppas på något och jag säger nej vilket resulterar i att han ger ifrån sig irritationen han burit med sig och lagrat under dagen...

Nu får du ge dig, försök att varva ner lite...
Nu är du arg för du inte får leka men detta är ett tydligt tecken på att din kropp är trött...
Du skulle aldrig bli arg på mig annars för jag sa nej till lek...

Det är precis så här det blir när du gått lång dag, skulle du få leka så kommer detta bråket senare när du kommer hem så försök att lyssna på det jag säger istället att det är för din skull och min skull jag säger nej...

Jag har gjort allt för du ska lösa din dag idag, jag har kommit till skolan som du önskat, jag har suttit med på lektionen som du behövt...
Jag gör allt för du ska få det bra...

Så kalla mig inte för idiot, psykopat, idiot jävel eller vad faan du nu säger för jag är din mamma, det är inte okej någonstans!

Ord som sägs sitter kvar, dom sårar och går inte ta tillbaka...

Ibland bara mina känslor kommer över mig, orken som tryter och man sliter som ett djur...

Känslan av att hur mycket jag än gör så är det jag som får ta skiten sen iaf...

Min röst som blir lite som kommando där jag styr och ställer...

Jag kan nog låta lite hård men det är något med den tydligheten som fungerar mellan oss...

Men jag vet ju innerst inne att orken tryter hos honom med och det är därför han reagerar som han gör...

Skuld är något jag känner ofta, skuld för att mitt barn mår dåligt och jag inte lyckas hjälpa det som jag hade önskat...

Han sitter tyst på vägen hem...

Efter pojkens utbrott så kommer han ner i varv igen, väl hemma känns han lugn och så där glad och go som han är...

Han spenderar några timmar i trädgården...

Vid läggdags så lyfter jag hans framsteg, du fixade dagen trots att det var måndag...
Det var jobbigt men du löste det...
Jag är så jäkla stolt över dig.

Bra jobbat❣

Han är tyst, han ler lite men sedan säger han:

"Mamma, förlåt."

Förlåt för vad?

"Ja tänk efter lite så vet du vad jag menar..."

Ett förlåt kan man kläcka ur sig hur som helst...
Men detta förlåt som idag kom, det värmde...

Han sa det inte bara för jag ville det utan för att han själv tänkt över händelsen...

Idag gjorde han inte bara ett framsteg utan två❣