alskadeunderbarabarn.blogg.se - "Somnade jag? jag var jättepigg först och sen märkte jag inte ens att jag somnade, jag ville inte sova mamma för det kändes obehagligt."

Ännu ett inlägg jag skrev för fem veckor sedan.

Minstingen är först inplanerad på operation under morgonen, tack och lov så väntetiden inte blev för stor.

Det första han säger på morgonen är att han vill inte opereras, att det känns obehagligt och han är rädd för nålarna.

Vi åker mot operationssalen och han gråter i ren panik.

Jag känner att jag bara vill kräkas av all stress, oron över att dom ska göra en fasthållning far igenom min kropp.

Infarten dom satte dagen innan krånglar så det behöver sättas en ny...

Han vägrar nål och masken varpå personalen påtalar att något av det måste vi göra.
Dom tar undan mig vid sidan och förklarar att antingen sätter vi en nål eller så söver vi honom med masken.

Jag påminner återigen om att fasthållning med mask är inte ett alternativ för det kommer bli långvariga problem med vården efter.

Jag fångar upp minstingen och förklarar att det finns två alternativ, masken mot ansiktet eller att nål sätts men han protesterar mot båda.
Så jag ber personalen sätta en nål.

Jag tänker att sätta en nål kan man ta utan några långvariga besvär psykiskt efter, känns nog värre med masken att det kan bli en instängdskänsla när dom håller ner den över ansiktet.
Han är väldigt doftkänslig med och kräks lätt av det så ökar ju inte odsen för att masken ska fungera.
Jag försöker lugna och trösta under tiden och han somnar snart.

När jag lämnar rummet så bryter jag ihop, tårarna bara forsar och jag förklarar min tidigare upplevelse med stora pojken där fasthållning blev katastrof och att vi fortfarande lider av det.

Min rädsla för hur det skulle bli med minstingen och att dom skulle ta samma beslut då.

Hon säger återigen att en fasthållning sker inte så länge inte barnets hälsa eller liv riskeras.
Men med tidigare erfarenheter så är det ingen tröst för det var ju precis det som gjordes med stora grabben trots att vi kunde avbrutit sövningen innan allt eskalerade.

Dom följer mig till avdelningen och det känns som tårarna inte kan ta slut, allt kaosar inom mig.
Allt kaos som varit med barnen det sista, mängder med vårdbesök och sedan att minstingen brutit armen och allt kaos till det blir droppen av allt.

Känslan av att behöva stå stark inför barnen samtidigt som jag precis när som helst kan bryta ihop är fruktansvärt energikrävande.

Jag tar stunden i att bryta ihop medans minstingen ligger på operation för att få samlat mig till uppvaket.

Sambon och dottern kommer in strax innan minstingen kommer in på uppvaket.
En förälder får sitta vid uppvaket så vi beslutar att jag går dit eftersom jag var där när han somnade.

Han hinner bara slå upp ögonen innan han ber om att få återgå till sitt rum igen.

"Somnade jag? jag var jättepigg först och sen märkte jag inte ens att jag somnade, jag ville inte sova mamma för det kändes obehagligt."

Operationen har gått bra men han är illamående efter vilket var vanligt sa dom men kan vara värre om man är åksjuk som han är...

Vi återkommer snart till rummet på barnavdelningen.
Dom önskar få behålla honom en natt till för att kunna smärtlindra honom bra men det var inget minstingen godtog.
Så vi fick godkännande att åka hem och komma in om det inte fungerade.

Men han har sovit som om inget hänt, lite alvedon har räckt till gott och väl.

När såna här situationer uppstår så känner jag en så enorm tacksamhet, för hur fina och omtänksamma mina barn är och min bästa sambo.

När kaoset uppstår så står vi alltid där eniga och kämpar tillsammans och min syster som jag ventilerat ut alla kaoskänslor till, vad skulle jag göra utan dig❣️

Min mamma som tog hand om store grabben under tiden och besöken som gjordes dit för att göra hans födelsedag så bra den kunde bli❣️

Jag har verkligen fått den bästa familjen av dom bästa som går att få, det om något känns bra i hjärtat❣️