alskadeunderbarabarn.blogg.se - ptsd-Posttraumatiskt stressyndrom

Ytterligare några besök hos psykologen är avklarade...

Jag har börjat känna att det är mer och mer motsträvigt med dessa inspelningar jag får lyssna på varje dag, mina punkter som jag ska utföra inför nästa psykolog tid...

Det känns jobbigt att ta tag i det för jag känner att det börjar bli tråkigt och enformigt...

Att lyssna på samma sak om och om igen...

Det var iaf min första tanke...

Men sedan började jag fundera på hur det känns nu när jag funderar på allt runtomkring...

Det kanske inte är så att det är just att det är tråkigt utan att behandlingen faktiskt gjort nytta...

Jag har fått bearbeta en hel del under månaderna som gått...
Jag har fått ventilera massor av känslor som har bubblat inom mig...
Känslor från en dag som i kroppen gav tydliga tecken för att jag skulle mista mitt barn...
Känslor som har fått mig att ställa krav på mig själv i allt jag utför, för att varje dag ska bli så bra som möjligt ifall något outförsett händer...

Jag har fått råd och stöttning i hur jag ska förändra mitt beteende...
Jag har fått råd och stöttning i hur jag ska få mig själv att hantera vardagen på ett bra sätt men ändå ha ork över för mig själv...
Jag har fått råd och stöttning i att själv fundera på för vems skull jag gör det, vad det tar och ger i energi...

Bara känslan av att få råd i att hantera min rädsla för att något ska hända mina barn eller andra runtomkring jag bryr mig om är ju en otrolig lättnad...

Även om det är mycket kvar att jobba med så har jag iaf gett mig in på det och börjat se hur mycket det tar på min energi...

Jag har många gånger under åren motarbetat mina känslor som rusar i kroppen när jag tänker tillbaka på den dagen...
Just för att det är 9 årsen...

Har jag rätt att fortfarande brusa upp över något så gammalt...

Ja förmodligen var det något jag behövde bearbeta för att börja ta mig vidare med just den biten...

Jag är tacksam för min sjukskrivning, otroligt tacksam!

Jag är otroligt tacksam för en duktig psykolog och all tid jag förbrukat där...

Det är första gången på väldigt länge jag har försökt att sätta mig själv högre upp i min prioriteringslista av vad som är viktigt...

Att börja se sig själv, prioritera sitt mående mer, våga säga nej oftare för att orka med vardagen, att våga släppa på kontrollen...

Jag säger inte nej för att jag inte vill, för jag är lat, för jag inte vill vara social eller för att jag inte bryr mig...

Jag säger nej för att min kropp och hjärna inte alltid orkar med det jag önskar och vill...

Att få känna att du är bra som du är även om du inte orkar med allt som egentligen begärs av en dag...

Att lyckas försöka jobba bort alla dessa tankar jag måste, jag ska, jag behöver...

Att börja ta emot mer hjälp från nära och kära...

Att försöka jobba bort alla skuldkänslor som väller över när jag inte gör det jag borde enligt mina tankar på hur jag brukade göra...

Att få sänka kraven på sig själv som man omedvetet sätter i all stress...

Jag har alltid varit en sådan där som helst inte planerar in så mycket framåt utan tar dagen lite som den kommer...

Men när jag väl gör något så vill jag helst ha full pott i det mesta...
Prestera så bra som möjligt, hinna med så mycket som möjligt, alltid ligga steget före, fixa för andra för att leva på deras glädje...

Det är då "jag" försvinner och tappas bort... för jag är en mästare på att stänga av känslor och kroppens tecken när det gäller mig själv...

Med lite kaos i livet, vardagen som kanske inte alltid flyter på lika lätt och med en hjärna som inte vill acceptera situationen så förstår ju vilken människa som helst att en vacker dag brister det...

Ett stort misslyckande i början där man bara känner hur man sjunker i måendet, allt känns hopplöst...
Man känner sig mer till besvär än till nytta...

Men som efter ett tag ger dig lyckan i att du vågade inse och ta tag i problemet och även ser framstegen som kommer...

Jag har skrivit i tidigare inlägg om mina återkommande mardrömmar som jag haft i många, många år.

Hur dom har ändrat sig och jag börjar komma närmare räddning med barnen i drömmen...
Dom är fortfarande hemska men man ser hur det ändras till det bättre...

Även om jag är orolig för något så dyker inte mardrömmarna upp lika ofta längre...

Jag känner mig lite lättare i hjärtat när jag tar mina dagliga beslut över saker och ting som egentligen inte ska ta så mycket energi men jag byggt upp med oro...

Jag är inte i mål än men med tiden så kommer det bli bra...

När jag träffar psykologen så pratar vi igenom hur det känns just nu...

Jag förklarar min motsträviga känsla av att utföra mina uppgifter...
Jag vet inte om det är för jag ledsnat eller om jag kanske börjar närma mig målet för behandlingen...

Innan vi påbörjat något så får jag fylla i ett likadant skattningsformulär som jag fick göra första besöket...

Det är ett A4 med olika frågor hur jag reagerar i olika situationer, vad för reaktioner och känslor som dyker upp...

Där det är siffror jag får välja för hur lite eller mycket ångest kopplat till "anfallsdagen" jag känner för varje fråga..

Psykologen räknar ihop poängen och idag hamnar jag på 9 poäng...

Jag själv minns ju att jag fyllde i papper i början men mer än så har jag inte kvar i minnet...

Men det visade sig att första gången hamnade jag på 34 poäng vilket tydligen var väldigt högt...

Även om inte ett papper har så stor betydelse så blev det ännu en gång bekräftat på att det är stor skillnad på då och nu...

Jag skattar dock lite för högt på formuläret för att vara helt klar så vi ska se över lite vad som behövs för att bearbeta det sista...

Så nu ska jag bara driva på min ork lite till för att nå slutet av behandlingen...

Vi har nu fått bokat upp ett besök i veckan framåt under min resterande sjukskrivning...

Målet är att jag ska känna att min ptsd är bearbetad till årets slut så jag kan få lägga detta bakom mig...

Det känns bra, jäkligt bra❣

För att orka med allt annat som livet innebär så behöver man själv må bra...

Vad är det som ger dig energi?

Glöm inte dig själv i vardagen, ge dig själv det där lilla extra som du ger andra för att dom ska må bra...
Om så bara någon av alla gångerna för att känna uppskattningen för allt du gör och för att du helt enkelt är värd det❣