alskadeunderbarabarn.blogg.se

1 februari

Veckan efter besöket hos sjukgymnasten så hade jag tid hos läkaren...

Han frågar hur jag mår...

Först svarar jag, jo det är väl bra medans jag själv skrattar till åt mitt självklara svar utan eftertanke...
Eller bra det beror på vad för krav jag ska ha...
Känns som jag är en gnällig jävel som aldrig kan vara nöjd bara...

Ibland förstår jag att det kan vara svårt att se hur ont jag faktiskt kan ha...

Men det är värk jag har dagligen, från och till och det hör vardagen till så det blir inte så konstigt...

Jag är van vid det och om jag har jätte problem med höfterna en dag så har jag glömt det nästa dag just för att det är så min vardag ser ut...

Jag känner mig enormt tacksam för dom stunderna då det är bättre och vill kunna njuta här och nu när dom stunderna infinner sig...

Jag försöker intala mig att...

"Idag är det en dålig dag, ta dig igenom den så är förhoppningsvis morgondagen bättre..."

Tillåta mig själv att bara få må skit i stunden och ladda upp igen...

Jag jämför alltid med hur jag haft det och det finns ju ändå många positiva förbättringar i jämförelse med tiden bakåt...

Men det är inte så som jag vill att det ska vara för jag sover väldigt dåligt nu, har mycket värk i nacke/axlar och leder...
Klarar inte mycket i hemmet i så som städa eller göra nöjen precis som jag skrivit tidigare som jag egentligen vill kunna göra...

Men främst saknar jag allt det där sociala, att hälsa på andra, hitta på nöjen med familjen, ha utekvällar med vänner...

Gör jag något så får jag bestraffning redan under kvällen eller i flera dagar efter...

Oftast känns det som jag bara får acceptera att så är livet men ibland dimper jag och känner...

Vad faan har jag gjort för hemskt i mitt tidigare liv för att bestraffas med detta?

Jag går jagstärkande kurs nu och dagarna går ut på att sova dom 3 dagarna jag inte är där...
Pluss att jag oftast sover bort lördagen så kanske har jag ork på söndagen...

Men jag klarar ju iaf att gå till kursen två gånger i veckan utan att kräkas...
Det är ju framsteg om inte annat mot tidigare rehab...
Sen att hjärnan vill ramla ihop och dö varje gång känns väl mindre positivt...

På den jagstärkande kursen är det mycket samtal, diskussioner kring det sociala och vad som är rätt och fel...

Det tar mycket kraft när kroppen inte har så mycket energi överlag...

Jag vet inte men vill minnas att jag skrivit det tidigare...
Hur höga förväntningar ska jag ha...

Är det ME och fibromyalgi jag ska acceptera att jag har, ja då har jag kanske ett bra liv gentemot andra med samma situation...

Jag ligger iaf inte ensam i ett mörkt rum som många andra faktiskt gör med dom diagnoserna...

Ska jag slå ihop det med utmattningen, ja men då är jag nöjd att jag får några framsteg...

Borde jag vara frisk nu, ja då har jag det nog rätt kasst gentemot andra i samma situation...
För vardagen är inte som det borde kunna vara...

Så ja det beror väl på vad jag ska utgå ifrån...

Jag försöker se det lilla i vardagen som det stora...

Tacksamheten för att iaf kroppsligt klara av att gå upp, äta, orka duscha, umgås med familjen, få sitta ute i solen osv...

Oftast lyckas jag tänka positivt men däremellan är jag skitförbannad för att jag inte bara kan fixa till mig och fungera som vanligt...

Jag trotsar min kropp och värk för att försöka göra det jag vill ändå men med mindre bra resultat och då blir jag förbannad för att jag aldrig lär mig...

Ja ni ser, en tvist inom mig dyker upp men oftast när värken varit ihärdig för länge...

Frustrationen kring situationen som tar över!
Ja jag har en väldigt förstående läkare iaf tack och lov!
Läkaren har läst sjukgymnastens anteckningar och frågar om jag vill ha en kortisonspruta idag...

Vill och vill men kan den hjälpa så är jag självklart öppen för det...😅
Men jag är väldigt nervös för hur ont den ska göra så du vet innan...

Jag hinner bara ta av mig tröjan så säger läkaren...
Men hur ser din axel ut? Har den stuckit ut så hela tiden...?
Ja den har varit framdragen i flera år...

Han frågar, är du säker på att den inte är ur led?

Ja inte vet jag, jag har ju sagt att känslan är som att den slits sönder, som att axeln vill åka ur spår men det är ingen som tagit sig ann det...
Jag har samma känsla i höfterna när dom krånglar och även knät...
Nu har det dessutom börjat i min andra axel också...

Huxflux så fick jag en akuttid på röntgen för att se så axeln sitter på sin plats...
Samma dag...

Men som med allt annat visade röntgen på inga fel...
Ja jag hade väl inte räknat med annat egentligen...

Inte för att jag vill ha en skada men ibland undrar jag hur det är möjligt att det ger så mycket värk men inte syns någonstans på varken röntgen eller prover...

Plan två blev av, en kortisonspruta i axeln...
Fruktansvärd smärta när han skulle in där med sprutan...
Tårarna sprutade men det var bara att härda ut för kan det hjälpa så är det ett mindre problem i vardagen...

Läkaren sa att i min axel kom han knappt in med sprutan för det var så trångt så det kanske fanns en förklaring till min begränsade rörlighet...

Nu blev jag tillsagd att hålla armen stilla, gärna i en mitella dom två första dagarna...
Hela helgen bestod av värk i axeln och ut i armen och handen som svullnade...

Jag stelnar till i lederna så fort jag inte får röra kroppsdelarna så att bara hålla still armen kändes som en kamp...

Under dom två första veckorna efter kortisonsprutan så kändes det åt det bättre hållet...

Det där onda som kändes vid varje moment släppte lite grann...
Nu behövde jag bara tänka mig för så jag inte kom i ytterläge för att slippa den enorma värken som kommer när det tar stopp...
Lite känslan av att det ska gå av...
Men det är förmodligen bara en känsla...

Jag ska få träffa läkaren igen om två månader då han ska se över sjukdomar/diagnoser i släkten för att utesluta eventuella ärftligheter...
Nu vet jag att vi redan diskuterat det för något år sedan utan framgång men ja, hoppet finns ju alltid där i att finna en förklaring till all värk...

Han funderar på om min överrölighet kan vara orsaken till all värk...

Ja det känns bra att läkaren vill kolla vidare, min inre stress säger dock nu direkt och inte om två månader...

Jag har redan för mycket problem med min kropp och jag känner hur kroppen sakta utökar problematiken till nya områden...

Det om något skrämmer mig...

Inte för att dom ska upptäcka någon sjukdom utan för att jag sakta men säkert inte ska kunna reda mig själv i så enkla saker som ingår i vardagen...

Rädslan för att behöva vara beroende av någon annan...

Jag känner mig redan hindrad i min vardag så vore skönt att slippa ytterliggare hinder...

Ja mitt inlägg blev långt i vanlig ordning så kommer en fortsättning på detta i nästa inlägg...

Det kan låta som ett rätt trist liv men jag är rätt tacksam för livet ändå...

Det blir inte värre än vad jag gör det till så jag får leva på det som fungerar...😅

En bild på en av våra björkar, så fina och allra mest vintertid med frosten😍

Lämna gärna ett gilla på lilla ❤️ om du gillar att läsa min blogg🤗