17 Juni 2023 - 18:13
Jag får även rådet av läkaren att söka samtalskontakt med en kurator på vårdcentralen...
Min första tanke är bara, Nej snälla inte en till kontakt jag måste lägga tid på...
Jag har redan läkaren, arbetsterapeuten, sjukgymnasten, familjeteamet, AME, skolan, barnens alla vårdmöten...
Jag vet inte hur mycket jag orkar till...
Men kontakt med kurator togs givetvis...
När jag gjorde en första utredning hos läkaren för att utesluta neuropsykiatriskfunkionsvariation i så som adhd, add osv så visade det på att jag uppfyllde endel som skulle kunna vara någon npf...
Så läkaren skickade en remiss till psykiatrin i Lidköping...
Väl där så fick jag och min mor fylla i massor av formulär om min uppväxt och hur jag har det idag...
Psykologen förklarade lite kring ångest och att av den informationen hon fått tycker hon att det lutar mer åt ångest...
Så psykologen satte en diagnos GAD, generaliserad ångestsyndrom.
Det kändes okej efter hennes förklaringar att hon satte den diagnosen just för att hon kändes insatt i det, hade förklaringar till hur jag reagerar och det lät helt enkelt troligt utifrån hennes förklaringar...
Jag hoppades ju förstås att tablettbehandlingen hon satte in skulle göra skillnad...
Hade ju känts som en helt okej fix i sånna fall...
Jag själv upplever ju dock inte att jag går med ångest överlag utan att ångesten kommer i samband med att jag överpresterar mer än vad kroppen mäktar med...
Eller när sömnen lyser med sin frånvaro och värken eskalerar och jag inte kan prestera så som jag vill...
Eller när barnen mår dåligt och jag inte lyckas få till rätt stöd och anpassningar i skolan där jag vet att barnens mående rasar...
Eller när jag längtar extra mycket efter mitt jobb men faller tillbaka i att hur jag än gör så kan jag inte börja jobba...
Så läkaren skickade en remiss till psykiatrin i Lidköping...
Väl där så fick jag och min mor fylla i massor av formulär om min uppväxt och hur jag har det idag...
Psykologen förklarade lite kring ångest och att av den informationen hon fått tycker hon att det lutar mer åt ångest...
Så psykologen satte en diagnos GAD, generaliserad ångestsyndrom.
Det kändes okej efter hennes förklaringar att hon satte den diagnosen just för att hon kändes insatt i det, hade förklaringar till hur jag reagerar och det lät helt enkelt troligt utifrån hennes förklaringar...
Jag hoppades ju förstås att tablettbehandlingen hon satte in skulle göra skillnad...
Hade ju känts som en helt okej fix i sånna fall...
Jag själv upplever ju dock inte att jag går med ångest överlag utan att ångesten kommer i samband med att jag överpresterar mer än vad kroppen mäktar med...
Eller när sömnen lyser med sin frånvaro och värken eskalerar och jag inte kan prestera så som jag vill...
Eller när barnen mår dåligt och jag inte lyckas få till rätt stöd och anpassningar i skolan där jag vet att barnens mående rasar...
Eller när jag längtar extra mycket efter mitt jobb men faller tillbaka i att hur jag än gör så kan jag inte börja jobba...
För min del tänker jag att det är inget konstigt att få oro/ångest mellan varven med tanke på hur allt är...
Men så kommer vi till mitt MEN...
Jag är inte den som är utbildad och har kunskap kring ångest och som hon säger så har jag många symtom som uppfyller kriterierna...
Huvudvärk,
Värk i kroppen,
Rastlöshet,
Lättretlig,
Ont i nacke/axlar...
Min tanke hamnar dock på att jag provat 3 olika mediciner för ångest men jag märker ingen skillnad med någon av dom...
Varför gör jag inte det om jag nu "enbart" har ångest...
Är dom bara insnöade på att det är ångest jag har så dom missar en eventuell diagnos på adhd, add eller vad som nu kan tänkas ligga till grund...
För jag menar en obehandlad diagnos ger också ångest om vi nu ska se till det...
Katastroftänk sa hon också att jag hade...
För att jag ofta är rädd att något ska hända mina barn...
Men så kommer vi till mitt MEN...
Jag är inte den som är utbildad och har kunskap kring ångest och som hon säger så har jag många symtom som uppfyller kriterierna...
Huvudvärk,
Värk i kroppen,
Rastlöshet,
Lättretlig,
Ont i nacke/axlar...
Min tanke hamnar dock på att jag provat 3 olika mediciner för ångest men jag märker ingen skillnad med någon av dom...
Varför gör jag inte det om jag nu "enbart" har ångest...
Är dom bara insnöade på att det är ångest jag har så dom missar en eventuell diagnos på adhd, add eller vad som nu kan tänkas ligga till grund...
För jag menar en obehandlad diagnos ger också ångest om vi nu ska se till det...
Katastroftänk sa hon också att jag hade...
För att jag ofta är rädd att något ska hända mina barn...
Men är det konstigt när jag kan få ett samtal där ungen knappt får luft för h*n är så rädd eller ångestladdad och jag behöver infinna mig...
Det blir ju en inre stress att aldrig veta när det är dags...
Jag är medveten om mitt tänk och varje gång jag säger nej till något så ställer jag mig själv frågan...
Är det för rädslans skull jag säger nej?
Är det för barnets skull jag säger nej?
Eller varför säger jag nej..?
Med tanke på hur vi har det i vardagen och vilket behov barnen har så är det inte lätt att bara tillåta saker hur som helst när dom kanske inte reder upp vissa saker själv..
Många gånger handlar ett nej om att det blivit situationer flera gånger där jag behöver akut infinna mig och jag därav behöver säga nej...
Jag vet tex att barnet har åldern inne för att cykla till skolan men vintertid kör jag för risken att bli påkörd är större vid halkan...
Det är nästintill bara fartdårar utanför vårat som dessutom inte har vett i att gå ut en bit när ett barn vistas på vägen...
Är det en onormal oro eller är det en normal?
Jag är medveten om mitt tänk och varje gång jag säger nej till något så ställer jag mig själv frågan...
Är det för rädslans skull jag säger nej?
Är det för barnets skull jag säger nej?
Eller varför säger jag nej..?
Med tanke på hur vi har det i vardagen och vilket behov barnen har så är det inte lätt att bara tillåta saker hur som helst när dom kanske inte reder upp vissa saker själv..
Många gånger handlar ett nej om att det blivit situationer flera gånger där jag behöver akut infinna mig och jag därav behöver säga nej...
Jag vet tex att barnet har åldern inne för att cykla till skolan men vintertid kör jag för risken att bli påkörd är större vid halkan...
Det är nästintill bara fartdårar utanför vårat som dessutom inte har vett i att gå ut en bit när ett barn vistas på vägen...
Är det en onormal oro eller är det en normal?
Jag säger nej till att ta tåget till stan om jag vet att någon av oss inte har möjlighet att infinna oss om paniken slår till...
Är det en onormal oro eller en normal?
Jag ringer barnen när dom är inne i samhället för att kolla av så allt är bra.. Är det en onormal oro eller normal...
Blir det en konflikt så reder vi ut den direkt för jag vill inte att någon lämnar hemmet osams...
Är det onormalt eller normalt?
Jag tänker att jag lever inte i en "normal" vardag så hur ska jag kunna agera normalt...
Eller vad är normalt?
Något jag vet är att jag alltid varit en rastlös själ där tankarna alltid är aktiva i huvudet...
Jag har alltid lagt mitt liv åt att arbeta mycket, just för jag haft svårt för att bara va...
Rastlösheten som tagit över vid ledighet samt att tankarna blivit för många...
Med jobb har jag kunnat styra bort det där...
Vi gjorde en livslinje när vi gick på grevegården och då insåg jag att det är inte bara nu jag varit sån här...
Skillnaden nu är att kroppen inte längre klarar av aktiviteten jag behöver för att må bra och därav påverkas jag dåligt av att inte kunna hålla mina rutiner som jag alltid gjort...
Är det en onormal oro eller en normal?
Jag ringer barnen när dom är inne i samhället för att kolla av så allt är bra.. Är det en onormal oro eller normal...
Blir det en konflikt så reder vi ut den direkt för jag vill inte att någon lämnar hemmet osams...
Är det onormalt eller normalt?
Jag tänker att jag lever inte i en "normal" vardag så hur ska jag kunna agera normalt...
Eller vad är normalt?
Något jag vet är att jag alltid varit en rastlös själ där tankarna alltid är aktiva i huvudet...
Jag har alltid lagt mitt liv åt att arbeta mycket, just för jag haft svårt för att bara va...
Rastlösheten som tagit över vid ledighet samt att tankarna blivit för många...
Med jobb har jag kunnat styra bort det där...
Vi gjorde en livslinje när vi gick på grevegården och då insåg jag att det är inte bara nu jag varit sån här...
Skillnaden nu är att kroppen inte längre klarar av aktiviteten jag behöver för att må bra och därav påverkas jag dåligt av att inte kunna hålla mina rutiner som jag alltid gjort...
Mitt inre går inte ihop med mitt yttre just nu...
Jag har alltid känt att det är skönt med rutiner, att gå till jobbet, veta vad jag ska göra, en planerad vecka...
Där jag gett 150% nästan hela tiden...
Har jag en dag ledigt så vet jag att jag måste fixa med hemmet, tvätten eller vad det nu gäller...
Jag har alltid haft svårt för längre ledighet just för att jag upplevt det svårt att hålla rutiner vid ledighet, mattider, fixa tvätten, städ osv...
För är jag ledig så kan jag ta det en annan dag...
Då blir det lättare att skjuta på måsten...
Jag har alltid haft högre tempo för sätter jag mig ner så blir jag dötrött och det tar emot att komma igång igen...
Så fort en tanke kommer upp i huvudet så vill jag ha gjort det direkt så jag kan bocka av min lista på att det är färdigt...
Jag vill alltid ligga steget före med allt, ifall något oförberett händer...
Kanske en arbetsskada, för i vården jobbar jag alltid med att ligga steget före...
Skillnaden nu är dock att min kropp värker så jag kan inte aktivera mig på samma sätt...
Att känna värken/stelheten vid varje rörelse gör att jag är trött innan jag ens påbörjat det jag tänkt...
Jag har alltid känt att det är skönt med rutiner, att gå till jobbet, veta vad jag ska göra, en planerad vecka...
Där jag gett 150% nästan hela tiden...
Har jag en dag ledigt så vet jag att jag måste fixa med hemmet, tvätten eller vad det nu gäller...
Jag har alltid haft svårt för längre ledighet just för att jag upplevt det svårt att hålla rutiner vid ledighet, mattider, fixa tvätten, städ osv...
För är jag ledig så kan jag ta det en annan dag...
Då blir det lättare att skjuta på måsten...
Jag har alltid haft högre tempo för sätter jag mig ner så blir jag dötrött och det tar emot att komma igång igen...
Så fort en tanke kommer upp i huvudet så vill jag ha gjort det direkt så jag kan bocka av min lista på att det är färdigt...
Jag vill alltid ligga steget före med allt, ifall något oförberett händer...
Kanske en arbetsskada, för i vården jobbar jag alltid med att ligga steget före...
Skillnaden nu är dock att min kropp värker så jag kan inte aktivera mig på samma sätt...
Att känna värken/stelheten vid varje rörelse gör att jag är trött innan jag ens påbörjat det jag tänkt...
Läkaren meddelar mig inte om varför han anser mig behöva ha en kuratorskontakt så jag förklarar mitt mående och kuratorn tycker då vi ska behandla GAD:en
Nu har jag påbörjat en IKBT (Internetbaserad kognitiv beteendeterapi)
för min ångest som psykologen pratade om...
Nu har jag påbörjat en IKBT (Internetbaserad kognitiv beteendeterapi)
för min ångest som psykologen pratade om...
Där dom informerar om hur ångest uppstår, hur man hanterar den och hur den påverkar ens liv...
Jag har fått skriva ner hur min dag ser ut... För varje moment så får jag numrera hur mycket ångest det ger mellan 0-10.
Jag har fått skriva ner hur min dag ser ut... För varje moment så får jag numrera hur mycket ångest det ger mellan 0-10.
Till en början skriver jag bara nollor...
Men jag blir snart tillsagd att jag behöver skriva in högre siffror för nu visar det på att jag inte har ångest...
Jag försöker förklara att jag har inte ångest för själva momentet i sig utan för mitt mående...
Jag ska ändå skriva in siffror så då skriver jag in siffror på hur jag mår när jag utför det.
Eftersom jag egentligen inte har ork och får värk att utföra det.
Efter några veckor vid en återkoppling så skriver hon...
Vi kan nu se på dina tester att din ångest har minskat, bra ifyllt...
Jag mår lika skit som jag gjorde innan och siffrorna som blivit bättre går ju upp och ner beroende på hur mycket värk jag har och därav hur mycket jag klarar av att göra...
Jag börjar ställa mig frågan för vems skull jag gör denna skiten...
Allt för att uppfylla alla försök till att bli bättre...
Hoppet som alltid finns där på att dom ska finna en orsak till min rasade kropp!
Jag försöker förklara hur jag känner men blir uppmanad att försöka lite till...
Minstingen hade plockat en sten på skolan, ett hjärta!
Vi behöver kärlek, ännu mer kärlek sen så tar vi lite kärlek till såklart❣️
0 kommentar(er)
