alskadeunderbarabarn.blogg.se - Nu är det äntligen hennes tur! Så beröm till alla inblandade för att vi äntligen lyckats få till ett bra samarbete även om det tog sin tid att komma dit...

Sista dagen av jullovet infann sig ganska snart och där stod vi redo för ännu ett möte...

Dotterns möte där planering skulle göras kring vilka ämnen som skulle anpassas bort samt hur dagarna skulle kortas ner...

När jag avklarat så fruktansvärt många möten utan någon direkt framgång så är det svårt att känna sig positiv för ett möte...

Lite så var det denna gången med, jag går in på mötet med ganska låga förhoppningar om att det är en fungerande plan framtagen...
Just för att slippa känna denna enorma besvikelsen som infinner sig av allt kämpande i motgångar...

Det tar emot att göra en planering dagen innan skolstart just för att det alltid ska tas beslut efter ett möte så det dröjer några dagar till...

Men denna gången känns det trots allt bättre när vi sett över planeringen och vi får till oss hur dagarna ska se ut...

Dottern ska nu gå kortare dagar med ämnen som har anpassats bort.
Några ämnen är med helklass och några ämnen är med specialpedagogen i enskilt rum...

Befrielsen som infinner sig när dottern återigen börjar lyckas ta sig iväg till skolan...
Känslan som sköljer över en när dottern kommer ifrån skolan och känner sig nöjd över dagen...

Det är en känsla som jag uppskattar så otroligt mycket när jag vet hur jobbiga skoldagarna kan vara...

Där jag kan återkoppla till skolan om vad som fungerar samt inte fungerar...
Där kontakterna på skolan nu är lösningsfokuserade och tar till sig av det dottern beskriver...
Där dom bekräftar dotterns känsla och tillåter henne att få känna så utan tillrättavisning eller ord som ger skuld...
Där dom nu kan läsa av dotterns mående och ge henne lite lugnare pass vid behov...
Där skola och dottern många gånger löser problem som dyker upp utan min inblandning...
Där dottern till och med lyckats gå på några lektioner trots kompisens frånvaro...

Där vi nu ger dottern möjlighet att bygga upp tillit och en trygghetskänsla som länge lyst med sin frånvaro...

Det är så ett fungerande samarbete ska vara mellan skola och hem.
Där alla får ge sina åsikter och skoldagen anpassas efter barnets behov...

Allt kommer inte fungera perfekt direkt och det är jag medveten om men så länge vi kan diskutera och vara flexibla så underlättar det...

Efter två veckor så uttrycker dottern om tröttheten som tar över hennes dagar...
Att hon är trött hela skoldagarna och hur den tar över ledigheten också...

Men nu står vi i en helt annan situation där skolan nu anpassar sin del och vi hemifrån får stötta upp där det går och behövs...
Det blir så mycket enklare att jobba kring problemet när jag vet att skoldagarna är anpassade efter hennes behov...

Om dagarna är anpassade så är det även lättare för bup att se över om medicindosen behöver justeras...

Igår fick hon ta en vilodag...
Tanken var att vi skulle ta en fika på nordpolen men tröttheten tog över så det blev en hemma dag istället...

Det är viktigt att inte köra på för hårt och att se till så energin hinner fyllas på lite för att orka i längden...

För jag vet att puschar vi för hårt och inte tar till oss av varningstecken som hon ger så står vi snart på ruta ett igen...

Det är härligt att se när samarbetet fungerar för då står hon där redo och lyckas precis så som hon hela tiden har sagt...
Jag vet att om min dotter kan så gör hon det som förväntas...

Hon vill gå till skolan och lyckas precis som alla andra barn...

Nu är det äntligen hennes tur!

Så beröm till alla inblandade för att vi äntligen lyckats få till ett bra samarbete även om det tog sin tid att komma dit...

Till alla andra kämpare så vill jag säga, ge inte upp...
Det må vara en kamp men ingen känsla är bättre än den när man ser sitt barn lyckas!