8 Januari 2023 - 21:38
...glöm inte kolla förbi beteendet för att finna vad som orsakar det...
Först då kommer ni tillsammans finna en lösning❣️
En gemensam sak för våra barn som inte lyckas riktigt med skolan är uttrycket...
" barnet är borta för mycket, bara det kommer till lektionen/skolan så kan vi hjälpa dom när dom väl är där..."
Eller när dom är på lektion så står det...
"Saknas underlag. Högre arbetsinsats och fokus för att visa kunskaperna och nå målen..."
Om du inte är på lektion så ska du "bara" infinna dig så finns hjälp att få och om du är på lektion så ska du "bara" prestera lite bättre, gärna på egen hand...
Var är den vuxnas ansvar i att stötta eleven utifrån där dom befinner sig...?
...Ja jag vet dom har 20 andra att hjälpa också...
Det är därför resurser ska in vilket tyvärr inte fungerar så i verkligheten...
Om eleven, lektion efter lektion bara sitter av tiden för den inte förstår uppgifterna eller tappar fokus, varför görs inga ytterliggare insatser för att förebygga detta?
...Ja juste eleven ska bara be om hjälp...
...Ja men om eleven har svårt att fokusera på sitt arbete tror vi då verkligen att eleven ber om hjälp när tankarna skenar iväg, uppgiften är avglömd, ångesten slår till eller orken lyser med sin frånvaro?
Ja knappt i vanliga fall kanske men nu handlar det om barn med svårigheter i vardagen som gör att dom befinner sig där dom är just pga sina svårigheter...
Det är en sak att säga det 1 gång, 2 gånger men när problemet kvarstår i veckor/månader eller till och med år...
Om barnet upplever att det inte lyckas på lektionen, tror vi då att barnet kommer fortsätta gå ändå och känna en misslyckande känsla varje gång?
Om barnet får ångest av allt i klassrummet...
Tror vi då barnet kommer fortsätta gå dit dag ut och dag in trots att ångesten eskalerar?
När/om barnet nu inte lyckas ta sig till lektionen/skolan tillslut...
Varför tar man inte tag i problemet när barnet signalerar på olika vis istället för att vänta ut en högre frånvaro?
Varför belastar vi barnet med det ansvaret trots att vi sett i flera månader att det inte går?
Varför försöker vi tvinga och hävda skolplikten till barnet trots att vi ser det försämrar barnets mående?
Där vi puschar för att barnet måste försöka lite till... och lite till... och lite till ändå...
Varför är inte vi vuxna mer flexibla för barn som mår dåligt?
Varför frågar vi barnet hur det vill ha det i skolan för att sen helt motsätta sig deras önskan i flera veckor tills barnet rasat ihop helt eller flytt fältet?
När barnet sitter där med ångesten och inte klarar ta sig in i klassrummet eller klarar av att gå klart lektionen så påtalas det att det är ett val, allt handlar om vilka val man gör...
Om barnet förstår vilken missad tid det blir och hur det ska ta igen den...
Tror man på fullaste allvar att barnet inte funderar på detta varje gång dom inte lyckas?
Varför fylla på ångest på en som redan drunknar i den hela tiden?
Tror ni på fullaste allvar att barnet hade valt ångest varje dag i veckan om det kunde välja?
Tror ni på fullaste allvar att ett barn hade undvikit skolan eller skolkat hela dagar om det hade fått den stöd och hjälp som det har behov av?
Det är lättare för barnet att fly något som är jobbigt än att stå där i något som barnet inte vet hur det ska hantera...
En rädsla för att misslyckas och göra andra besvikna och kanske främst göra sig själv besviken...
Många gånger handlar det om ett barn som har för höga prestationskrav på sig själv...
" barnet är borta för mycket, bara det kommer till lektionen/skolan så kan vi hjälpa dom när dom väl är där..."
Eller när dom är på lektion så står det...
"Saknas underlag. Högre arbetsinsats och fokus för att visa kunskaperna och nå målen..."
Om du inte är på lektion så ska du "bara" infinna dig så finns hjälp att få och om du är på lektion så ska du "bara" prestera lite bättre, gärna på egen hand...
Var är den vuxnas ansvar i att stötta eleven utifrån där dom befinner sig...?
...Ja jag vet dom har 20 andra att hjälpa också...
Det är därför resurser ska in vilket tyvärr inte fungerar så i verkligheten...
Om eleven, lektion efter lektion bara sitter av tiden för den inte förstår uppgifterna eller tappar fokus, varför görs inga ytterliggare insatser för att förebygga detta?
...Ja juste eleven ska bara be om hjälp...
...Ja men om eleven har svårt att fokusera på sitt arbete tror vi då verkligen att eleven ber om hjälp när tankarna skenar iväg, uppgiften är avglömd, ångesten slår till eller orken lyser med sin frånvaro?
Ja knappt i vanliga fall kanske men nu handlar det om barn med svårigheter i vardagen som gör att dom befinner sig där dom är just pga sina svårigheter...
Det är en sak att säga det 1 gång, 2 gånger men när problemet kvarstår i veckor/månader eller till och med år...
Om barnet upplever att det inte lyckas på lektionen, tror vi då att barnet kommer fortsätta gå ändå och känna en misslyckande känsla varje gång?
Om barnet får ångest av allt i klassrummet...
Tror vi då barnet kommer fortsätta gå dit dag ut och dag in trots att ångesten eskalerar?
När/om barnet nu inte lyckas ta sig till lektionen/skolan tillslut...
Varför tar man inte tag i problemet när barnet signalerar på olika vis istället för att vänta ut en högre frånvaro?
Varför belastar vi barnet med det ansvaret trots att vi sett i flera månader att det inte går?
Varför försöker vi tvinga och hävda skolplikten till barnet trots att vi ser det försämrar barnets mående?
Där vi puschar för att barnet måste försöka lite till... och lite till... och lite till ändå...
Varför är inte vi vuxna mer flexibla för barn som mår dåligt?
Varför frågar vi barnet hur det vill ha det i skolan för att sen helt motsätta sig deras önskan i flera veckor tills barnet rasat ihop helt eller flytt fältet?
När barnet sitter där med ångesten och inte klarar ta sig in i klassrummet eller klarar av att gå klart lektionen så påtalas det att det är ett val, allt handlar om vilka val man gör...
Om barnet förstår vilken missad tid det blir och hur det ska ta igen den...
Tror man på fullaste allvar att barnet inte funderar på detta varje gång dom inte lyckas?
Varför fylla på ångest på en som redan drunknar i den hela tiden?
Tror ni på fullaste allvar att barnet hade valt ångest varje dag i veckan om det kunde välja?
Tror ni på fullaste allvar att ett barn hade undvikit skolan eller skolkat hela dagar om det hade fått den stöd och hjälp som det har behov av?
Det är lättare för barnet att fly något som är jobbigt än att stå där i något som barnet inte vet hur det ska hantera...
En rädsla för att misslyckas och göra andra besvikna och kanske främst göra sig själv besviken...
Många gånger handlar det om ett barn som har för höga prestationskrav på sig själv...
Barn som vill lyckas precis som alla andra...
Barn som vill smälta in i omgivningen...
Barn som vill men inte vet hur...
Jag blir irriterad bara jag skriver ner allt!
För min del känns det som vi trasar sönder redan sköra barn enbart för att alla ska helst ha samma hjälp i skolan...
Ingen ska sticka ut utanför ramen och fungera annorlunda mot dom andra 20-30 eleverna i klassen...
Men främst tiden, tidspress på allt och ingen/inget får kosta något extra!
Och ge för guds skull inte lärarna mer resurser i klassen för det är väl bäst att slita ut en åt gången!
Det är oftast inte klasskompisarna som gör så våra barn med npf börjar känna sig annorlunda, utanför eller misslyckade...
Det är oftast inte lärarna som gör så våra barn med npf börjar känna sig annorlunda, utanför eller misslyckade...
Det är skolsystemet och alla dessa förbannade besparingar som jämt ska göras som saboterar många barns skolgång och hälsa!
Oftast handlar det om ett barn där alla ser har ett stort stödbehov men där hjälpen sätts in alldeles för sent...
Sist men inte minst vill jag tillägga att jag är inte förbannad på någon personal i sig utan min frustration ligger i hur länge man som förälder och lärare ska behöva kämpa för något som jag anser varje elev ska ha rätt till och främst hur mycket ska våra barn behöva kämpa!
Min frustration ligger även i att så fruktansvärt många barn genomgår detta dagligen men ändå känner väldigt många familjer sig ensamma i detta!
Att jag dessutom hört hur endel familjer får till sig att det är bara deras barn som har så hög frånvaro eller det är bara deras barn som inte klarar av att ta sig till skolan...
Om inte föräldrarna får barnen till skolan så väntas en orosanmälan!
En orosanmälan som ska göras istället för att se till så barnet får rätt insatser i skolan!
En orosanmälan som ska göras för att oskyldigt lägga över fokuset på föräldrar istället för att skolan tar sitt ansvar!
Nej det är absolut inte bara ditt barn eller någon annans barn.
Det är väldigt många barn och familjer som genomgår detta och bara i Vara kommun är vi många familjer.
Problemet är att alla vågar inte prata högt om det för det upplevs dåligt, ett misslyckande, ett försök till att skydda barnet, kanske inte vill prata illa om skolan, rädsla, osäker på vilka rättigheter barnet har, slutkörd som förälder eller vad det nu är som grund till det...
Det handlar inte om att smutskasta skolan utan det handlar om att synliggöra problemet!
Om ditt barn mår dåligt, känner sig otrygg, kanske inte uppfyller betygen, har hög skolfrånvaro, blir utsatt eller vad det nu är...
Så stå på dig!
Ditt barn har också rätt att få må bra i skolan!
Dom får säga vad dom vill men ge dig inte förens ditt barn får det stöd den behöver!
Barn som vill smälta in i omgivningen...
Barn som vill men inte vet hur...
Jag blir irriterad bara jag skriver ner allt!
För min del känns det som vi trasar sönder redan sköra barn enbart för att alla ska helst ha samma hjälp i skolan...
Ingen ska sticka ut utanför ramen och fungera annorlunda mot dom andra 20-30 eleverna i klassen...
Men främst tiden, tidspress på allt och ingen/inget får kosta något extra!
Och ge för guds skull inte lärarna mer resurser i klassen för det är väl bäst att slita ut en åt gången!
Det är oftast inte klasskompisarna som gör så våra barn med npf börjar känna sig annorlunda, utanför eller misslyckade...
Det är oftast inte lärarna som gör så våra barn med npf börjar känna sig annorlunda, utanför eller misslyckade...
Det är skolsystemet och alla dessa förbannade besparingar som jämt ska göras som saboterar många barns skolgång och hälsa!
Oftast handlar det om ett barn där alla ser har ett stort stödbehov men där hjälpen sätts in alldeles för sent...
Sist men inte minst vill jag tillägga att jag är inte förbannad på någon personal i sig utan min frustration ligger i hur länge man som förälder och lärare ska behöva kämpa för något som jag anser varje elev ska ha rätt till och främst hur mycket ska våra barn behöva kämpa!
Min frustration ligger även i att så fruktansvärt många barn genomgår detta dagligen men ändå känner väldigt många familjer sig ensamma i detta!
Att jag dessutom hört hur endel familjer får till sig att det är bara deras barn som har så hög frånvaro eller det är bara deras barn som inte klarar av att ta sig till skolan...
Om inte föräldrarna får barnen till skolan så väntas en orosanmälan!
En orosanmälan som ska göras istället för att se till så barnet får rätt insatser i skolan!
En orosanmälan som ska göras för att oskyldigt lägga över fokuset på föräldrar istället för att skolan tar sitt ansvar!
Nej det är absolut inte bara ditt barn eller någon annans barn.
Det är väldigt många barn och familjer som genomgår detta och bara i Vara kommun är vi många familjer.
Problemet är att alla vågar inte prata högt om det för det upplevs dåligt, ett misslyckande, ett försök till att skydda barnet, kanske inte vill prata illa om skolan, rädsla, osäker på vilka rättigheter barnet har, slutkörd som förälder eller vad det nu är som grund till det...
Det handlar inte om att smutskasta skolan utan det handlar om att synliggöra problemet!
Om ditt barn mår dåligt, känner sig otrygg, kanske inte uppfyller betygen, har hög skolfrånvaro, blir utsatt eller vad det nu är...
Så stå på dig!
Ditt barn har också rätt att få må bra i skolan!
Dom får säga vad dom vill men ge dig inte förens ditt barn får det stöd den behöver!
Det kommer ta tid men en dag så kommer du tacka dig själv för din envishet!
Visa ditt barn att du står där tryggt med det hur mycket än marken sviktar så kommer ni fixa det tillsammans!
En påminnelse i alla skolbekymmer...
Skolbetygen är inte allt, det går att leva ett liv ändå!
Men så kommer vi till mitt MEN...
Alla barn ska få sin chans att lyckas med betygen oavsett vilka svårigheter dom har i vardagen...
Det får inte handla om att betygen blir lägre pga för dåligt med resurser, tidsbrist, ekonomin eller för att någon har bestämt sig för att barnet ska ta ett eget ansvar och bara ska visa sin vilja mer...
Viljan finns där det handlar bara om att hitta hur man får fram den på bästa sätt...
Sen får vi inte glömma det viktigaste och det är tryggheten...
Ge trygghetskänsla och ett hopp på att just du tror på barnet och på att det gör sitt bästa så kommer det långt av bara det!
För allas lika värde och för allas rätt till en värdig skolgång!
Minstingen har lärt sig måla hjärtan på mobilen så nu får man hjärtan sms😍
0 kommentar(er)
