6 Januari 2023 - 22:45
Veckorna rullar på, jag fortsätter vecka ut och vecka in påtala att något behöver göras...
Någon relation har dom inte kunnat bygga för grabben kommer ju aldrig in i lilla gruppen...
Var ju lite därför jag ifrågasatte om HUR det skulle gå till just för han vägrade gå in till dom redan när beslutet togs men det skulle ordna sig...
Att jag ville påskynda åtgärder var för att det inte skulle gå för långt så det drabbar ännu mer lektioner men där står vi nu ändå så det var väl sak samma...
Jag hoppades givetvis på att deras plan skulle fungera...
Kanske kunde mitt motsträviga jag som finns där vara rädd för att behöva kämpa ännu mer om det inte lyckades...
Jag gillar inte att kasta bort tid på något som jag redan från start kan se inte kommer fungera men som jag måste låta gå för mina förslag inte mottages i första hand...
Fast när jag tar upp det så säger dom att dom tar till sig av det jag säger men så upplever jag inte det när dom trots mina förvarningar gör på deras egna sätt ändå!
Ja nu låter jag rätt bitter men det ger jag mig tillåtelse att vara efter alla turer fram och tillbaks...
För det är min upplevelse av det hela jag försöker förmedla och jag har varit allt annat än glad över hur allt gått till denna terminen...
Jag har hela tiden lagt fram önskan om att låta grabben få vara med i helklass fram till doshöjning för att hålla allt så lugnt det går...
För jag hoppades på att medicin justeringen skulle fixa impulserna iaf...
Tyvärr tyckte vi inte samma där med närvaro i helklass...
Vi lyckades få en tid på bup där medicinen höjdes vilket jag upplevde gjorde stor skillnad...
Kändes skönt i hjärtat att responsen blev som jag hoppades på...
Ibland känns det som att jag börjar vackla för varför skulle jag utan någon utbildning veta vad som skulle fungera bättre än vad alla på skolan med flera års utbildning och erfarenhet säger...
Men om det är någon som har erfarenhet kring hur min grabb fungerar så är det jag...
Jag tvivlar inte på min grabb utan han har medicinerna för adhdn av en anledning och det är bla för att kunna hantera impulserna bättre...
Jag vet att han är en genom snäll kille som kämpar på mer än vad många skulle orka...
Han har fått testa på så många motgångar genom åren och är det någon som inte ger upp så är det just han...
Räcker att kolla tillbaka på dessa två år för att förstå...
Nu börjar det bli mer hanterbart i hemmet men i skolan fortsätter det dock på samma väg...
Nu står vi i det här med att bryta något som vi låtit eskalera...
Ganska snart uppnådde grabben 0% närvaro i lilla gruppen...
Det enda som far ur honom är "aldrig att jag går in dit igen, jag ska vara med klassen..." och jag hör skolans ord upprepa sig i huvudet där enda lösningen är att han flyttas in mer i lilla gruppen för han inte är nåbar i helklass, där dom även önskar att jag försöker undvika att mitt barn hänger i samhället med kompisarna...
Där dom frågar om jag inte kan hålla mer strikt kring utetiderna på kvällstid och kanske även aktivera honom på annat håll för att undvika utetiden i samhället...
När impulserna styrde så var det ganska kämpigt men nu när vi fått lite ordning på medicin dosen så lyckas vi påverka allt lite bättre men under skoltid så släpps han helt och skolkar hela dagar...
Jag förstår ju att dom känner oro och att dom förmedlar det men jag har svårt för att det uttrycks till mig men att det ändå väljs att fortsätta på samma sätt...
Det känns som dom önskar att jag gör underverk hemifrån så skoldagarna löser sig per automatik...
Dom säger på soc mötet som vi har gällande orosanmälan att under skoltid ska det vara min frizon...
Där jag ska hinna återhämta mig...
För att jag ska slappna av så bestämmer vi nu att skolan ska återkoppla på fredagar...
Alla dessa samtal och sms som görs på dagarna ska nu upphöra och skolan tar på sig ansvaret att få grabben till lektion...
Skönt på ett sätt för jag har svårt att sätta stopp där iom det gäller mitt barn...
Samtidigt som jag känner oro för hur dom ska lösa det när dom varit så beroende av att kunna kontakta mig så jag får tillbaka honom till skolan...
Varje dag provocerar mig dock när jag ser den höga frånvaron men inget nytt händer...
Skolan skulle även se över möjligheterna för att grabben ska kunna vara med i helklass på SO:n...
Mötet var bra förutom att jag upplevde att fokus låg på mitt mående och hur mitt barn mår...
Ja självklart förstår jag ju att vi inte kunde lägga fokus på att prata om handläggaren eller rektorns mående...
Men jag menar mer att det samtalades inte om vad skolan kunde få för hjälp av handläggaren som dom påtalade i samband med att en orosanmälan skulle göras...
Där jag anser att det viktigaste fokus borde ligga på, just för att det är där problemen startar och påverkar allt annat i vardagen...
Det är inte grabbens sätt att se på allt eller mitt sätt att fostra som ligger till grund till skolproblemen...(mitt sätt att fostra, låter som sambon inte är delaktig i barn och hela fadderullan men det är han så ingen misstolkar det. Har vi gjort något fel så är det hans fel😆) skämt åsido😅
Han är min stöttepelare i alla väder även om det är jag som för barnens talan för det mesta...
Någon relation har dom inte kunnat bygga för grabben kommer ju aldrig in i lilla gruppen...
Var ju lite därför jag ifrågasatte om HUR det skulle gå till just för han vägrade gå in till dom redan när beslutet togs men det skulle ordna sig...
Att jag ville påskynda åtgärder var för att det inte skulle gå för långt så det drabbar ännu mer lektioner men där står vi nu ändå så det var väl sak samma...
Jag hoppades givetvis på att deras plan skulle fungera...
Kanske kunde mitt motsträviga jag som finns där vara rädd för att behöva kämpa ännu mer om det inte lyckades...
Jag gillar inte att kasta bort tid på något som jag redan från start kan se inte kommer fungera men som jag måste låta gå för mina förslag inte mottages i första hand...
Fast när jag tar upp det så säger dom att dom tar till sig av det jag säger men så upplever jag inte det när dom trots mina förvarningar gör på deras egna sätt ändå!
Ja nu låter jag rätt bitter men det ger jag mig tillåtelse att vara efter alla turer fram och tillbaks...
För det är min upplevelse av det hela jag försöker förmedla och jag har varit allt annat än glad över hur allt gått till denna terminen...
Jag har hela tiden lagt fram önskan om att låta grabben få vara med i helklass fram till doshöjning för att hålla allt så lugnt det går...
För jag hoppades på att medicin justeringen skulle fixa impulserna iaf...
Tyvärr tyckte vi inte samma där med närvaro i helklass...
Vi lyckades få en tid på bup där medicinen höjdes vilket jag upplevde gjorde stor skillnad...
Kändes skönt i hjärtat att responsen blev som jag hoppades på...
Ibland känns det som att jag börjar vackla för varför skulle jag utan någon utbildning veta vad som skulle fungera bättre än vad alla på skolan med flera års utbildning och erfarenhet säger...
Men om det är någon som har erfarenhet kring hur min grabb fungerar så är det jag...
Jag tvivlar inte på min grabb utan han har medicinerna för adhdn av en anledning och det är bla för att kunna hantera impulserna bättre...
Jag vet att han är en genom snäll kille som kämpar på mer än vad många skulle orka...
Han har fått testa på så många motgångar genom åren och är det någon som inte ger upp så är det just han...
Räcker att kolla tillbaka på dessa två år för att förstå...
Nu börjar det bli mer hanterbart i hemmet men i skolan fortsätter det dock på samma väg...
Nu står vi i det här med att bryta något som vi låtit eskalera...
Ganska snart uppnådde grabben 0% närvaro i lilla gruppen...
Det enda som far ur honom är "aldrig att jag går in dit igen, jag ska vara med klassen..." och jag hör skolans ord upprepa sig i huvudet där enda lösningen är att han flyttas in mer i lilla gruppen för han inte är nåbar i helklass, där dom även önskar att jag försöker undvika att mitt barn hänger i samhället med kompisarna...
Där dom frågar om jag inte kan hålla mer strikt kring utetiderna på kvällstid och kanske även aktivera honom på annat håll för att undvika utetiden i samhället...
När impulserna styrde så var det ganska kämpigt men nu när vi fått lite ordning på medicin dosen så lyckas vi påverka allt lite bättre men under skoltid så släpps han helt och skolkar hela dagar...
Jag förstår ju att dom känner oro och att dom förmedlar det men jag har svårt för att det uttrycks till mig men att det ändå väljs att fortsätta på samma sätt...
Det känns som dom önskar att jag gör underverk hemifrån så skoldagarna löser sig per automatik...
Dom säger på soc mötet som vi har gällande orosanmälan att under skoltid ska det vara min frizon...
Där jag ska hinna återhämta mig...
För att jag ska slappna av så bestämmer vi nu att skolan ska återkoppla på fredagar...
Alla dessa samtal och sms som görs på dagarna ska nu upphöra och skolan tar på sig ansvaret att få grabben till lektion...
Skönt på ett sätt för jag har svårt att sätta stopp där iom det gäller mitt barn...
Samtidigt som jag känner oro för hur dom ska lösa det när dom varit så beroende av att kunna kontakta mig så jag får tillbaka honom till skolan...
Varje dag provocerar mig dock när jag ser den höga frånvaron men inget nytt händer...
Skolan skulle även se över möjligheterna för att grabben ska kunna vara med i helklass på SO:n...
Mötet var bra förutom att jag upplevde att fokus låg på mitt mående och hur mitt barn mår...
Ja självklart förstår jag ju att vi inte kunde lägga fokus på att prata om handläggaren eller rektorns mående...
Men jag menar mer att det samtalades inte om vad skolan kunde få för hjälp av handläggaren som dom påtalade i samband med att en orosanmälan skulle göras...
Där jag anser att det viktigaste fokus borde ligga på, just för att det är där problemen startar och påverkar allt annat i vardagen...
Det är inte grabbens sätt att se på allt eller mitt sätt att fostra som ligger till grund till skolproblemen...(mitt sätt att fostra, låter som sambon inte är delaktig i barn och hela fadderullan men det är han så ingen misstolkar det. Har vi gjort något fel så är det hans fel😆) skämt åsido😅
Han är min stöttepelare i alla väder även om det är jag som för barnens talan för det mesta...
Tack och lov har jag honom att ventilera med innan jag tar kontakt med någon angående skolan...
Många fula grodor som hoppar ur min mun ibland kan jag säga...
Veckorna blev lugnare för min del iom att den ständiga kontakten varje dag upphörde men "mamma oron" blev ju inte bättre för att jag låtsades som att problemet inte fanns...😅
För grabbens del blev det lyx som egentligen inte är så lyx mående mässigt iof...
"Jag har skolkat hela dagen men det vet väl inte du för dom ringer väl inte dig..."
Eftersom jag slutat ringa och försöka få in grabben på lektion så förstod ju han att jag inte blev kontaktad heller så nu var det lyx dagar...
Ville han iaf framstå som att det var.
Klart han gillade att hänga med kompisarna hela dagen...
Men en dag utan rutiner är en oskön dag oxå, speciellt när han vet att han är på en annan plats än vad han borde...
Det där om att se över möjligheterna kring att få vara med i helklass sågades ännu en gång av skolan...
Tyvärr så lät det mer lovande på mötet inför handläggaren än vad som sen sker i verkligheten...
Det är inget jag bara skriver här utan något jag själv även har påtalat till skolan i efterhand...
Jag har hela tiden varit öppen och rak till skolan om vad jag tycker kring hur allt hanteras just för att jag vill ha det rakt och enkelt...
Är det något som fungerar så ska det ges beröm för det precis som när något inte fungerar så ska det också komma fram.
Det blir lättare för alla med en rak kommunikation...
Skolk, skolk och skolk bestod dagarna av...
Jag försöker få grabben att ta vilodagar från skoldagar där jag vet att det innebär mycket skolk just för att slippa ha honom vandrandes på skolan men han vägrar...
Han ska till skolan till varje pris...
Varenda dag puschar jag för att han ska ta sig in på åtminstonde en lektion...
Till en början låter det lovande men sen har närvaron oftast uteblivit ändå av någon anledning...
Missade tiden, vägrade lilla gruppen, kompisarna lockade mer eller så tog tröttheten över...
Så helst hade jag önskat att han bara blev kvar hemma tills skolan fått ordning på dagarna helt...
Men skolplikten ni vet, skolplikten!
Veckorna blev lugnare för min del iom att den ständiga kontakten varje dag upphörde men "mamma oron" blev ju inte bättre för att jag låtsades som att problemet inte fanns...😅
För grabbens del blev det lyx som egentligen inte är så lyx mående mässigt iof...
"Jag har skolkat hela dagen men det vet väl inte du för dom ringer väl inte dig..."
Eftersom jag slutat ringa och försöka få in grabben på lektion så förstod ju han att jag inte blev kontaktad heller så nu var det lyx dagar...
Ville han iaf framstå som att det var.
Klart han gillade att hänga med kompisarna hela dagen...
Men en dag utan rutiner är en oskön dag oxå, speciellt när han vet att han är på en annan plats än vad han borde...
Det där om att se över möjligheterna kring att få vara med i helklass sågades ännu en gång av skolan...
Tyvärr så lät det mer lovande på mötet inför handläggaren än vad som sen sker i verkligheten...
Det är inget jag bara skriver här utan något jag själv även har påtalat till skolan i efterhand...
Jag har hela tiden varit öppen och rak till skolan om vad jag tycker kring hur allt hanteras just för att jag vill ha det rakt och enkelt...
Är det något som fungerar så ska det ges beröm för det precis som när något inte fungerar så ska det också komma fram.
Det blir lättare för alla med en rak kommunikation...
Skolk, skolk och skolk bestod dagarna av...
Jag försöker få grabben att ta vilodagar från skoldagar där jag vet att det innebär mycket skolk just för att slippa ha honom vandrandes på skolan men han vägrar...
Han ska till skolan till varje pris...
Varenda dag puschar jag för att han ska ta sig in på åtminstonde en lektion...
Till en början låter det lovande men sen har närvaron oftast uteblivit ändå av någon anledning...
Missade tiden, vägrade lilla gruppen, kompisarna lockade mer eller så tog tröttheten över...
Så helst hade jag önskat att han bara blev kvar hemma tills skolan fått ordning på dagarna helt...
Men skolplikten ni vet, skolplikten!
Mitt lilla pyssel kan få sig en plats och pryda inlägget idag...
Tovat fast lite fårull på en bit kudde, en pärla till näsa och gjort en luva av en bit filt så blev det en liten tomte...
Ja lite pysselfixande sitter kvar sen tiden på Elings ark trots allt😆
Lämna gärna ett avtryck genom att gilla lilla hjärtat här nedanför så värmer ni mitt hjärta jag har inom mig😘
0 kommentar(er)
