alskadeunderbarabarn.blogg.se - "Jo så skulle det kunna vara... Vi kan göra ytterliggare en röntgen... Eller jag tycker att vi avvaktar till npf utredningen iaf är klar så inte allt kommer på en gång..." Jag blinkar, blinkar och blinkar för precis när som helst störtbölar jag...

Lite uppdatering igen kring min vardag och rehabträning...

Jag fick tillbaka röntgen svar på min nacke...

Det visade inget, precis som med allt annat så visar allt att det är bra!

Självklart vill jag inte ha något fel i min nacke men jag vore så otroligt tacksam för en förklaring till åtminstonde något...

När jag var in till läkaren sist så tog jag upp kring min röntgen...

Får jag bara fråga, min röntgen visar att allt är bra...
Varför visar det att allt är bra när jag får lida så mycket av nacken i min vardag, när jag får mobilisera rätt den så många gånger om dagen...

"Ja det är en bra fråga, jag vet faktiskt inte varför du behöver rätta till den så mycket..."

Jag frågar igen för jag behöver svar...
Den röntgen som gjordes, visar den verkligen om det ligger nerver i kläm?
Min känsla är att när jag anstränger mig så svullnar det i nacken och därav hamnar nerver i kläm, kan det inte vara så?
Eller varför får jag nackvärk, huvudvärk som leder till migrän och den yrseln som kommer..?

"Jo så skulle det kunna vara...
Vi kan göra ytterliggare en röntgen...
Eller jag tycker att vi avvaktar till npf utredningen iaf är klar så inte allt kommer på en gång..."

Jag blinkar, blinkar och blinkar för precis när som helst störtbölar jag...

Jag vet ju av erfarenheter med barnen att en utredning kommer man inte intill på ett kick...

Jag har inte tid att vänta...

"Nej, jag förstår det men du behöver försöka känna lugn och ta lite åt gången av det som görs nu..
Du har din sjukskrivning så du behöver inte stressa över det..."

Nej jag vet men jag har väntat i 3 år, jag skulle börjat jobba senast en månad efter jag blev sjukskriven och jag står fortfarande och klarar inte jobba...
Jag klarar ju inte ens ta hand om mitt hem...

Jag tvingade ut mig för någon vecka sen för jag skulle klippa ner mina rosor, jag fick sitta på backen för yrseln, andfåddheten var så jobbig och för att jag ville kräkas...
Jag provar att vila och jag provar att tvinga mig ut men ändå orkar kroppen inte mer än det vanliga, korta stunder för att sedan inta vila igen...

Jag känner att jag förklarar och förklarar hur min kropp mår när dagarna blir sämre men förstår dom verkligen...

Sjukgymnasten bad mig göra övningar, jag gjorde som du sa sist och drog ner till 5 dragningar i bandet om dagen och hela veckan gick jag med migrän...
Men hur ska jag veta om det är bandet som gav mig migrän eller tvätten jag fixade, för jag var ute en stund i trädgården eller allt tillsammans...
Jag gör ju det på olika dagar så det kan väl inte vara för mycket begärt av kroppen...

Jag vill så gärna bara säga till honom att ge mig en bättre röntgen så dom ser allt men jag blir tyst för det känns så dumt att argumentera emot varenda gång...

Han är en bra läkare men jag känner att jag inte bara kan låta tiden gå när något kan göras lite fortare och ge ett svar...

Jag kan bara inte släppa det för det är mitt liv jag missar, min vardag som jag får stå ut med, min familj som får stå ut med mitt sjuka jag där jag väldigt sällan kan vara aktiv och med på nöjen...
Jag får ju prioritera bort så mycket som jag egentligen vill göra bara för att hushålla med kroppens energi...

Jag laddar inför telefonmötet som bokas inför nästa gång...
Då tar jag återigen upp om min nacke, jag ursäktar mig för jag är ihärdig men förklarar igen mitt behov av att veta...
Jag vill bara få det bekräftat om det visar något eller om jag ska köra på träning trots motgångar...
Då äntligen säger han att han skickar remiss för ct-röntgen av nacke, rygg och bäcken för han förstår att jag behöver få det gjort...

Jag tror att första gången jag önskade röntgen av min nacke är för 7 årsedan...
Så jag har fått kämpa i 7 år för att få någon läkare att förstå hur mycket min nacke ställer till det i min vardag...
För det är inte bara en läkare utan varje gång jag närmat mig en gnutta chans för röntgen så har jag fått en ny läkare och då ska jag ju "bara" göra det den önskar först innan jag får igenom något...
Och precis så har det hållt på i alla år...

När jag var runt 22 år så sökte jag också vård för då hade jag besvär med bröstryggen...
Varenda morgon fick jag sträcka ut ryggen för att mobilisera rätt ryggraden...
En sån ung som mig kan väl inte ha besvär redan sa läkaren...
Gick till sjukgymnast och hon sa att jag borde sluta jobba i vården för min rygg klarar inte det och rådet var att jag skulle träna...
Jag fick gå till sjukgymnasten var 3dje månad för att mobilisera rätt ryggraden på dom delar som jag inte själv lyckades fixa till...

Jag fortsatte vårdyrket och värken i ryggen försvann trots att jag inte tränade...
Problemet bytte bara plats och så har det hållt på under alla år...
Varför försvann det om det nu grundar sig i en otränad kropp?

Mina axelproblem har också förvärrats och det är stela leder eller muskler ut i armarna som hindrar mig att röra dom som jag ska kunna...
Svårt att beskriva men känslan är att armarna vill gå ur spår i axlarna samt att det gör ont när dom belastas i vissa lägen...

Jag har ett knä som också känns som något ska gå sönder i det men bara ibland såklart...
Där är också en liknande känsla av att knäskålen ska gå ur led...
Sjukgymnasten har ingen förklaring till det heller...
Nej för hela min jävla kropp är helt frisk fast jag känner mig som jag vore sämre än sämst mellan varven...
Enda rådet jag får är att jag ska träna och träna kan jag inte göra för då får jag kroppsliga besvär...

Men det bekommer väl inte dom för dom har ingen annan lösning...
Då är det lättare att säga att det finns inget mer att göra och sedan släpper man problemet och kvar står jag med samma skit och inte vet vart jag ska söka hjälp...

I veckan fick jag även kommit in till psykriatrimottagningen i Lidköping för att påbörja en npf utredning...

Sköterskan frågade vad jag skulle ha för nytta av en diagnos så sent i livet om jag ändå lyckats i skolan och jobbat i så många år...

Ja det kan man undra, jag vill bara veta varför jag inte klarar något kroppsligt...
Jag vill veta om det är jag själv som kör slut på mig omedvetet...
Jag känner mig desperat och vill bara finna en orsak till att mitt liv inte fungerar som jag vill...
Skulle jag ha add/adhd så kanske medicinering hade kunnat få mig i rätt spår...
Känns ju galet att hoppas på något sånt men jag vill bara hitta en lösning att hitta tillbaka till en normal vardag...

Jag vill bara hoppas på att det faktiskt finns något att behandla istället för att bara acceptera att livet ska vara så här...
Precis som dom säger så har jag inte åldern inne för att behöva må som jag gör...

Jag försökte förklara känslan av att jag känner mig instängd i min kropp...
Jag vill så otroligt mycket men kroppen vägrar följa mig...
Att gå upp och känna andfåddheten, illamåendet, en trötthet som vill få mig att gråta trots 10 timmars sömn under natten plus mycket vila under dagen eller den tunga känslan av att kroppen väger bly...

Att se alla andra åka iväg på roliga saker men jag får "välja" att stanna hemma för att inte må sämre i min kropp känns också otroligt jobbigt...
Jag vill ju vara med men jag kan inte alltid...

Eller att höra glädjen i ens barn där det pratas i ett och ställs frågor på löpande band och jag vissa dagar blir andfådd och får kämpa för att inte börja kräkas bara av att behöva svara...

Det ger mig en inre stress av att inte bara kunna göra allt jag kunnat innan...
Jag vill bara känna mig normal igen och inte som jag vore inlåst i en flera år äldre kropp...

Vissa dagar när jag mår som sämst så känns allt så hopplöst, tungt och jag vill bara skrika ut min frustration över att jag inte lyckas påverka allt mer...

Men när dom jobbigaste dagarna gått över så känner jag mig ganska tillfreds i livet trots att vardagen är lite motsträvig när jag inte orkar det jag borde...
Känslan av frihet även om det så bara gäller för en dag ger sinnesfrid, ro i kroppen och en bekräftelse på att om jag bara hade mått bra så hade jag klarat och gjort allt jag kunnat...

Det är en viktig känsla för att orka strida för rätt vård!

Denna sköterskan som gjorde kollen ifall jag ska utredas var väldigt lyhörd och noga med att hon uppfattat mig rätt...
Kändes mycket bra!

Känns som rena kaoset i både kropp och knopp för precis allt sker just nu men nöjd är jag ändå för då händer det iaf något...

Att ta kort på vår fina natur är något som ger lugn...

Jag har även påbörjat min rehabträning på grevegarden i Lidköping...

Tre dagar i veckan där jag går 3 timmar åt gången...

Jag vill ju komma ut och försöka så möjligheter till en bättre vardag ökar samtidigt som jag känner oro över att behöva gå ner mig ännu mer igen...
Vägen tillbaka igen är så fruktansvärt tung och svårhanterad när hela kroppen skriker och blir utslagen...
Men som jag skrivit tidigare så tänker inte jag lägga mig utan jag ska göra det som begärs för det är ingen som ska säga till mig att jag inte försökt tillräckligt!

Jag har avklarat några dagar och det är blandade känslor...
Ena dagen är jag så trött så jag vet knappt om jag ska skratta, gråta eller bara reagera i irritation...

Dagarna är väldigt lugna på rehaben...
Vi startar dagen med gruppsamtal där vi får berätta hur vi mår för just den dagen...
Känns tungt att gå in i detaljer för då hamnar fokuset på motgångar i vardagen och sorgen för hur man önskade att det var istället...
Kändes ju mindre trevligt att sitta där inför 10 personer man träffat en gång tidigare och gråta över livet...
Det är så mycket enklare att tänka bort det och bara fokusera på saker som kanske är bättre för stunden...
Om man går och fokuserar på allt som inte är bra så blir ju bara dagarna ännu jobbigare...
Då är det lättare att leva här och nu och bara ta dagen som den kommer för att göra det bästa av situationen...

Efter samtalet gör vi en avslappningsövning...
Därefter tar vi en promenad...
Beroende på dag så får vi göra olika uppgifter i så som te provning, plantering, kroppskännedom, dekorera vår dagbok som vi får skriva lite i varje dag osv...

Alla uppgifter görs inte varje dag utan en uppgift per tillfälle så ungefär en timmes tid läggs det på just dom momenten...

I dessa två veckor har en sjuksköterska och en arbetsterapeut varit där som hela tiden påminner oss om att känna efter hur mycket vi klarar och att lyssna på kroppen om den behöver vila...

Vissa dagar går bra, vissa dagar står jag redan på morgonen vid bilen med andfåddhet och kräkkänslan är maxad, vissa dagar vet jag knappt hur jag ska ta mig dit pga trötthet...

Det fanns två krav för att få gå rehabträningen och det var att jag skulle ta mig dit varje tillfälle på egen hand eller sjukresa samt att jag skulle orka vistas där 3 timmar tre dagar i veckan...

Sjukresa är uteslutet för jag behöver då inte en extra tid att stressa för om inte mina barn lyckas ta sig till skolan...
Skolans alla bekymmer kring min dotter har om något tagit energi av mig det sista...
Jag kommer återkomma till det för jag börjar bli väldigt irriterad kring hur stor oförståelsen är kring våra barn med diverse svårigheter...
Skolan tömmer musten ur mig genom att jobba i hur dom tycker är rätt istället för att lyssna in det jag säger om mitt barn jag faktiskt lärt känna under 13 år!

Kändes galet egentligen att påbörja rehaben med tanke på hur dålig jag kände mig efter förra rehabträningen på den andra gården...
Men jag har förvarnat och kan inte göra så mycket mer än att kämpa på så gott det går...

Denna gången är det dessutom en inplanerad semesterperiod mitt i så vem vet jag kanske lyckas denna gången..🤷‍♀️😁

Hoppet är det sista som överger en sägs det ju så då finns alla möjligheter så länge den känslan finns kvar...🤗

Några av alla vindruvor som växer i växthuset på rehabgården där vi spenderar endel tid...😍

Lämna gärna ett spår för att visa att du besökt min blogg genom att gilla lilla ❤️ här nedanför👇

Tack❣️

Glöm inte att ta en vilopaus ibland om så bara fem minuter, gör gott för både kropp och själ...🌞