19 Juni 2022 - 12:40
I min mejlkontakt ifrågasätter jag valet i att placera dottern helt själv ifrån sin klass...
Jag är inte omöjlig i att gå med på förändring så länge förändringen har en tillräcklig grund i beslutet...
Min dotter har oro/ångest som hon inte lärt sig hantera...
Ska hon bestraffas för det...
En jämförelse för att förtydliga särbehandlingen!
Jag har en grabb med autism och adhd, han kastade sten i fönster, hamnade i konflikter nästintill varje dag, jobbade aldrig under lektionstid, hade inga godkända ämnen, hade en hel del frånvarodagar men fick ändå med sig en vänn i årskurs 7.
Dottern har sina svårigheter som är oro/ångest vilket gör att hon har hög frånvaro, svårt med koncentration.
Får mycket oro för hur dom andra i klassen blir bemötta och mår oavsett vem det är, vilket i sin tur påverkar hennes prestation i olika ämnen.
Hennes svårigheter handlar om att hon bryr sig för mycket om andra och då mår dåligt över vad som sker...
Båda har svårigheter av olika slag som dom själva inte kan rå för men skillnaden är att dom i skolan tror att dom ska kunna rätta till dotterns svårigheter genom att byta kompisar ännu en gång...
Oavsett vilka svårigheter man har så ska inte barnet läggas till ansvar för att lösa problemet.
Precis som ett barn med autism och adhd behöver tryggas upp med diverse olika anpassningar osv så behöver min dotter ha sina anpassningar för att hantera sin oro.
Det är inget man löser med att plocka bort den enda tryggheten hon har.
Jag blir arg när jag tänker på hur det får gå till...
Jag förstår att skolan ser det som ett stort problem som ger extra arbete och jag förstår att den höga frånvaron inte kan förtgå men att särbehandla elever på det sättet...
Allt detta handlar om att skolan inte har tillräckliga kunskaper i hur dom ska hantera barn med oro/ångest och hög skolfrånvaro...
Om det nu inte hjälpte att splittra henne från vännerna i 5an, vad är det då som får dom att tro att denna splittringen skulle få henne att hantera ångesten bättre?
Om det nu skulle visa sig att dottern skaffar nya vänner i 7an och det blir samma problem då, ska dom då splittra henne för en tredje gång för att lyckas hantera ångesten?
Eller kan man redan nu inse att vännerna inte är problemet utan snarare otryggheten dom känner i skolan?
Hur lätt tror man ifrån skolans synpunkt att det är att skaffa nya vänner i varje årsklass?
Att dom dessutom nu har placerat henne i samma klass som dom två kompisarna dom tog isär henne ifrån i 5an är ännu mer ett tecken på att något är galet...
Dom splittrades tidigare för dom inte var hanterbara men nu helt plötsligt ska dom kunna gå i samma klass igen...!
Det här handlar inte om en lösning utan om en nödlösning...
Inom en tid så kommer vi stå på precis samma ställe och stampa om inte skolan kan inse att problemet ligger i skolan och inte i barnet!
Jag har haft mängder av kontakter med skolan angående deras beslut...
Dom har nu kommit fram till att det kanske inte är rätt beslut att splittra på tjejerna för det kan orsaka ännu högre frånvaro...
Men eftersom dom redan lämnat över information till den nya skolan så vill inte den nya skolan ändra på beslutet...
Så min fråga är, vilken information har den nya skolan fått?
Handlar det om ouppfostrade barn som bara ska sättas på plats eller har fokuset verkligen legat på oro/ångesten som inte varit hanterbar?
Jag får känslan av att det förstnämnda ligger till grund för varför envisas man med att hålla fast ett beslut som både lärare, rektor och specialpedagog inte anses vara rätt så här i efterhand?
Varför har man en specialpedagog på skolan som jobbar med barn som har svårigheter om dens ord inte väger något i besluten som tas?
Eller var hon till en början med och beslutade detta för att senare också inse att det kanske inte var rätt?
Det gör mig arg att man beslutar något som berör mitt barns hälsa utan att verkligen fundera över varför beslutet tas och om det verkligen är rätt...
Jag får till mig att dom vacklat fram och tillbaka om vad som är rätt men då ställer jag mig frågan ännu en gång...
Varför blandades inte jag in i deras funderingar?
Varför la man inte fram sitt förslag till mig så jag fick möjlighet att komma med synpunkter innan det skickades in till nya skolan?
Hade jag sett klasslistan och förstått att dottern skulle hamna ensam ifrån sin klass så hade jag redan haft synpunkter på att det inte främjar min dotters mående...
Ännu en gång så står vi där med att min synpunkt som förälder inte är lika värderad...
Kanske inte är så men efter alla år så kanske mina ord borde få väga lite mer för jag har ju ändå hjälpt till så saker och ting har fungerat bättre för min dotter innan och underlättat för lärarna...
När jag väl får komma in och lägga fram mina funderingar och tips så är det väldigt ofta när allt redan är kaos och lärarna inte hittar någon lösning...
Om mina tips fungerar då så varför kan man inte dra nytta av mig innan kaoset kommer?
Nu har vi lagt en jädra massa tid på mejl, telefonsamtal och funderingar som tar energi som vi faktiskt kunde undvikt om jag som förälder kunde få ta lite större plats i besluten som tas.
Allt är nu inskickat som ett klagomål till kommunen där det ska gås igenom och se ifall det är rätt...
Vi har gjort allt hemifrån för att trygga upp kring min dotter där vi haft kuratorkontakt, kontakt med familjeteamet på socialen, gjort utredningar på BUP, ytterliggare kontakt med BUP där medicinering för oro/ångest ska påbörjas.
Vi kämpar så otroligt mycket kring dottern och allra mest dottern som kämpar med att lyckas gå i skolan som alla andra!
Jag är inte omöjlig i att gå med på förändring så länge förändringen har en tillräcklig grund i beslutet...
Min dotter har oro/ångest som hon inte lärt sig hantera...
Ska hon bestraffas för det...
En jämförelse för att förtydliga särbehandlingen!
Jag har en grabb med autism och adhd, han kastade sten i fönster, hamnade i konflikter nästintill varje dag, jobbade aldrig under lektionstid, hade inga godkända ämnen, hade en hel del frånvarodagar men fick ändå med sig en vänn i årskurs 7.
Dottern har sina svårigheter som är oro/ångest vilket gör att hon har hög frånvaro, svårt med koncentration.
Får mycket oro för hur dom andra i klassen blir bemötta och mår oavsett vem det är, vilket i sin tur påverkar hennes prestation i olika ämnen.
Hennes svårigheter handlar om att hon bryr sig för mycket om andra och då mår dåligt över vad som sker...
Båda har svårigheter av olika slag som dom själva inte kan rå för men skillnaden är att dom i skolan tror att dom ska kunna rätta till dotterns svårigheter genom att byta kompisar ännu en gång...
Oavsett vilka svårigheter man har så ska inte barnet läggas till ansvar för att lösa problemet.
Precis som ett barn med autism och adhd behöver tryggas upp med diverse olika anpassningar osv så behöver min dotter ha sina anpassningar för att hantera sin oro.
Det är inget man löser med att plocka bort den enda tryggheten hon har.
Jag blir arg när jag tänker på hur det får gå till...
Jag förstår att skolan ser det som ett stort problem som ger extra arbete och jag förstår att den höga frånvaron inte kan förtgå men att särbehandla elever på det sättet...
Allt detta handlar om att skolan inte har tillräckliga kunskaper i hur dom ska hantera barn med oro/ångest och hög skolfrånvaro...
Om det nu inte hjälpte att splittra henne från vännerna i 5an, vad är det då som får dom att tro att denna splittringen skulle få henne att hantera ångesten bättre?
Om det nu skulle visa sig att dottern skaffar nya vänner i 7an och det blir samma problem då, ska dom då splittra henne för en tredje gång för att lyckas hantera ångesten?
Eller kan man redan nu inse att vännerna inte är problemet utan snarare otryggheten dom känner i skolan?
Hur lätt tror man ifrån skolans synpunkt att det är att skaffa nya vänner i varje årsklass?
Att dom dessutom nu har placerat henne i samma klass som dom två kompisarna dom tog isär henne ifrån i 5an är ännu mer ett tecken på att något är galet...
Dom splittrades tidigare för dom inte var hanterbara men nu helt plötsligt ska dom kunna gå i samma klass igen...!
Det här handlar inte om en lösning utan om en nödlösning...
Inom en tid så kommer vi stå på precis samma ställe och stampa om inte skolan kan inse att problemet ligger i skolan och inte i barnet!
Jag har haft mängder av kontakter med skolan angående deras beslut...
Dom har nu kommit fram till att det kanske inte är rätt beslut att splittra på tjejerna för det kan orsaka ännu högre frånvaro...
Men eftersom dom redan lämnat över information till den nya skolan så vill inte den nya skolan ändra på beslutet...
Så min fråga är, vilken information har den nya skolan fått?
Handlar det om ouppfostrade barn som bara ska sättas på plats eller har fokuset verkligen legat på oro/ångesten som inte varit hanterbar?
Jag får känslan av att det förstnämnda ligger till grund för varför envisas man med att hålla fast ett beslut som både lärare, rektor och specialpedagog inte anses vara rätt så här i efterhand?
Varför har man en specialpedagog på skolan som jobbar med barn som har svårigheter om dens ord inte väger något i besluten som tas?
Eller var hon till en början med och beslutade detta för att senare också inse att det kanske inte var rätt?
Det gör mig arg att man beslutar något som berör mitt barns hälsa utan att verkligen fundera över varför beslutet tas och om det verkligen är rätt...
Jag får till mig att dom vacklat fram och tillbaka om vad som är rätt men då ställer jag mig frågan ännu en gång...
Varför blandades inte jag in i deras funderingar?
Varför la man inte fram sitt förslag till mig så jag fick möjlighet att komma med synpunkter innan det skickades in till nya skolan?
Hade jag sett klasslistan och förstått att dottern skulle hamna ensam ifrån sin klass så hade jag redan haft synpunkter på att det inte främjar min dotters mående...
Ännu en gång så står vi där med att min synpunkt som förälder inte är lika värderad...
Kanske inte är så men efter alla år så kanske mina ord borde få väga lite mer för jag har ju ändå hjälpt till så saker och ting har fungerat bättre för min dotter innan och underlättat för lärarna...
När jag väl får komma in och lägga fram mina funderingar och tips så är det väldigt ofta när allt redan är kaos och lärarna inte hittar någon lösning...
Om mina tips fungerar då så varför kan man inte dra nytta av mig innan kaoset kommer?
Nu har vi lagt en jädra massa tid på mejl, telefonsamtal och funderingar som tar energi som vi faktiskt kunde undvikt om jag som förälder kunde få ta lite större plats i besluten som tas.
Allt är nu inskickat som ett klagomål till kommunen där det ska gås igenom och se ifall det är rätt...
Vi har gjort allt hemifrån för att trygga upp kring min dotter där vi haft kuratorkontakt, kontakt med familjeteamet på socialen, gjort utredningar på BUP, ytterliggare kontakt med BUP där medicinering för oro/ångest ska påbörjas.
Vi kämpar så otroligt mycket kring dottern och allra mest dottern som kämpar med att lyckas gå i skolan som alla andra!
En bild ifrån våran båttur i Vänern får pryda inlägget idag...🌞
Lämna ett avtryck genom att gilla lilla ❤️ här nedanför👇
0 kommentar(er)
