alskadeunderbarabarn.blogg.se - Kroppsspråket talar tydligt medans munnen säger något annat impulsivt...

Det är precis så här det blir när små förändringar runtomkring sker, intryck och andra händelser som vardagen innehåller...

Dom behöver inte vara stora men det kanske är något litet varje dag eller flera gånger i veckan där någon form av irritation eller ångest dyker upp...
För varje tillfälle lagras lite irritation eller ångest i bägaren...

Det där är tillfällen som barnet försöker och oftast lyckas hålla tillbaka men bägaren den fylls på allt eftersom ändå...

När den där bägaren är full så blir det lite som en explosion...
Men ska vi se det positiva i det så lagrar barnet i skolan och släpper ut det i hemmet...
Jobbigt för oss här hemma men skönt att barnet slipper hamna i det läget i skolan...
Men ändå på ett sätt nackdel då det jag påtalar inte alltid syns i skolan och därför inte upplevs lika påtagligt som jag uttrycker...

Redan några dagar innan kan vi se att det är på gång...
Vi vet bara inte när och vad som kommer utlösa det..

Oftast släpper trycket när utbrottet är över och då börjas det om på en tom bägare...
Den sista tiden har dock bägaren startat på halva redan så det dröjer inte länge innan det är dags igen...

Känslan av att som förälder stå mitt i och se alltihop men ändå inte kunna få stopp på allt som sker...

Se sitt barn mitt i alla kaoskänslor som far ur kroppen där barnet inte själv vet hur det ska hantera allt...

För att sedan sitta med skulden och skammen för att allt som inte skulle hända precis hände...

Jag som förälder kan tycka att det är jobbigt men det är väl ett spott i havet i jämförelse med hur barnen som faktiskt hamnar i detta mår och framför allt hur dom mår efter ett affektutbrott då skulden häver sig över dom, den misslyckade känslan som ständigt påminns...

Det är så fruktansvärt ofta det glöms av hur lite det är i vardagen som påverkar hur resterande dag blir...

Varför ska dom behöva känna extra allt i alla känslor...

Att se sitt barn under och efter ett affektutbrott/ångestattack skär i hjärtat varenda gång...

Känslan av att inte alltid lyckas nå barnet och inte alltid kunna hjälpa barnet ur det jobbiga är så krävande...

Att man som förälder dessutom mitt i allt oftast står ensam i kaoset underlättar inte precis...
Nu menar jag inte ensam i så som utan nära och kära....
Utan mer ensam utan alla proffesioner som har kunskap kring npf...

Att bli erbjuden en kurs som beskriver autism eller ångest överlag intresserar mig inte...
Jag vill kunna fråga specifikt...
Nu hände detta här, då agerade jag så här och så blev resultatet så här...
Hur tänker du kring det? Skulle jag agerat på ett annat sätt för att göra det bättre?

Ångest är än mer svårt att få förståelse för...
Om "bara" barnet kommer till skolan så kommer det ordna sig...
Eller om barnet kan göra det arbetet hemma så går det i skolan också...
Barnet behöver förstå att det inte "bara" är att gå hemma och få betyg ändå...

Barnet är ett av alla barn som vill gå till skolan, som vill lyckas få betyg och som vill må bra precis som alla andra...
Glöm inte det bland alla "bara" som uttrycks...

Vi har haft några tuffa månader sedan skolstarten och är det något som är tufft så är det att lyckas få stöd och hjälp som förälder till barn med npf, oro/ångest och dess svårigheter i vardagen...
Att få råd utifrån sin egen situation och inte utefter tonåringar över lag...

Jag ringde bup några gånger i månaden och påtalade att vi behövde ha en akut tid för att hjälpa grabben innan allt skenar iväg...
Ja jag ringde om dottern med för att reda i hennes ångest...
Det är ju ett nytt kapitel för oss förutom dom två åren som gått men där har vi inte fått någon vidare hjälp...

Mående, skolgång, betyg, impulser ...
Det är här och nu när jag ser förändringar till det sämre som jag vill ha hjälp...
Inte om en månad eller två månader för barnet har det redan tufft i skolan utan att behöva hamna i något jobbigare en längre tid...

Först ringde dom inte upp alls så jag fortsatte att ringa, ibland flera gånger i veckan...
När jag väl fick återkoppling så hade det varit sjukdom som orsakade att ingen ringt upp...

För dottern har jag försökt få hjälp i hur vi ska hantera den höga skolfrånvaron...
Hur mycket ska man pusha och hur mycket återhämtning behövs...
Jag upplevde även att grabben blivit mer impulsiv vilket jag tror beror på att medicineringen är för låg...
Jag ser ju på honom att han inte mår bra i det själv...
Kroppsspråket talar tydligt medans munnen säger något annat impulsivt...

En lånad bild men så sant, men det är svårt att stänga av en känsla oavsett om den kommer vara till nytta eller inte...

Energitjuv är vad det är!

Sen förstår jag givetvis att det är en del av tonårsperioden med och det gläder mig ändå att se det...

Ibland kan jag inse själv att jag står och ler åt det...
Inte åt utbrotten men åt tonårsbeteendet...
Lite av en "slå sig fri" tid...

Än mer glädjer det mig att det är sambon som står där lugn och tryggar mig med att han är som vilken tonårskille som helst som testar gränser och skolkar mellan varven...

När jag pratar med grabben under lugnare stunder så uttrycker han att det är jobbigt, han känner sig irriterad och trött hela tiden och hoppas med på att bup ska hjälpa till...
Jag är tydlig med att alla kommer vi i stunder där det blir för jobbigt, svårt att hantera...
Medicinen han får hjälper honom att justera impulser och kanske kan det vara så att den inte hjälper längre...
Jag förstår att han försöker hålla ihop och sköta skolan osv men det blir för jobbigt och det då fallerar...
Men det kommer lösa sig med rätt anpassningar, hjälp och kanske kan en medicin höjning göra gott..

För att inte göra inlägget för långt så bryter jag här och fortsätter i ett nytt...🤗

Lämna gärna ett spår genom att gilla lilla ❤️ här nedanför, Tack❣️