7 September 2021 - 15:37
Ibland blir den ena morgonen värre än den andra...
Men det är så det är här i vardagen, vi vet aldrig hur våran morgondag ser ut...
Tack och lov för det, för det är lite lättare att kliva upp ur sängen i hopp om att det ska bli en lättsam morgon❣
Jag har haft en sådan extrem trötthet i kroppen den senaste veckan, illamående som ökat...
Skolstarten och alla dess oroskapande moment som direkt dyker upp i vardagen vill ibland slita isär min kropp...
Läkarbesök, tandläkarbesök, utredningar, föräldramöten, vabbande barn där hemarbete helt plötsligt ligger på mitt ansvar och vad nu fasiken det ramlar in i almanackan...
Det enda jag tänker är att jag ska få sova snart, så snart barnen kommer upp och iväg till skolan så ska jag få sova...
Så snart barnen blir lagda så ska jag få sova...
Så snart vi är lediga så ska jag få sova...
Men stressen biter sig tag i kroppen och hur mycket jag än ligger på soffan eller sängen så somnar jag inte...
Hjärnan den jobbar för fullt, allt som behöver fixas med snurrar snabbare än en karusell...
Samtidigt som jag försöker lugna mig själv med tankar om att det finns fler dagar...
När jag väl lyckas somna så vaknar jag klubbad, jag försöker få upp ögonlocken men dom känns så tunga...
Jag försöker blinka upp piggheten men somnar snart igen...
Trött, trött och trött är orden som snurrar i mitt huvud...
Men jag ska inte klaga egentligen för jag mår så otroligt mycket bättre än vad jag har gjort trots tröttheten som är på besök...
Nu har jag oftast mer vakentid på dagarna än vad jag tidigare haft men så kommer dessa dagar då jag behöver sova ikapp lite igen..
Jag får tänka hela tiden på att det bara gått 4 månader än, kroppen har jobbat många år innan med alla dess bekymmer så nu ska dom sakta men säkert bara jobbas bort en efter en...
Annars är jag snabb på att klanka ner på mig själv, varför jag aldrig orkar...
Jag vet varför men ibland tappar man orken och vill helst bara pressa sig själv tillbaka i rätt spår...
Idag när vi vaknade så var energin på noll för min del...
Men minstingen hade nog energi för två skulle jag tro...
Han klev ur sängen och sjöng högljutt medans han klädde sig, när han inte sjöng så pratade han, så ja inte en tyst minut under den 1 1/2 timman vi hade framför oss...
Det är härligt att se hans glädje infinna sig på morgonen för han kan ha ett ganska häftigt morgonhumör annars...😅
Men jag vet ju innerst inne vad som vankas när minstingen är så där sprudlande full av energi...
Jag går upp på övervåningen och väcker dottern, som klagar på magont...
Puschar henne för att klä sig och äta till att börja med...
Under tiden kommer den där sprudlande glada minstingen upp och hans ljuvliga stämma hörs över hela övervåningen...
När jag väcker stora grabben så sätter han sig upp och det första som slinker ur honom är...
"Måste han tjata så jävla mycket hela tiden...."
Ja precis, det är här det nu skär sig hela grejen...
En som tar ut sin energi i ljudform, den andre som inte klarar ljud på morgonen och den tredje som har magont och inte vill till skolan...
Jackpott med en morsa som saknar energi...
Med energinivå på noll så börjar jag nu norpa av minusenergin...
För det vet ni, minusenergin har man då fasiken att plocka av oavsett om den finns eller inte i detta hem...
Det är när minusenergin plockas som jag behöver sova i flera dagar efter för att lyckas återhämta mig på något sätt...
Samtidigt som jag blir frustrerad över allt krångel så blir jag lite full i skratt av att det blir som det blir...
Ja menar, tänk om minstingen kunde föra över lite av sin sprudlande energi dessa dagar...
Hur skönt vore det inte att kliva ur sängen på det sättet, sjungandes medans man klär sig...😅
Det har han inte fått från mig kan jag lova...
Jo våran morgon bestod iaf av att minstingen fortsatte prata och sjunga högt och fint...
Där jag försökte få ner ljudnivån hos minstingen, medans jag bad store grabben att bespara sina ord lite som slängdes mot minstingen i ren frustration...
Jag försökte även med hörselkopor, för jag tänker att alla får ju göra så gott dom kan för att bidra med att morgonen lyckas...
Nu var ju inte hörselkåporna till mig utan stora grabben men han vägrade givetvis dom...
Han tyckte det var bättre jag tysta den där tjatiga ungen istället...
Jag hade ju lätt kunna ta på mig hörselkåporna annars för mitt hjärta sitter mer utanför kroppen än innanför i dessa lägen när allt blir kaos av minsta lilla pyttegrej...
Mitt i allt försökte jag fånga upp dottern för att se om magontet gått över och kanske faktiskt bara var hunger eller oro...
Det slutade med att store grabben hamnade i låst läge så han blev kvar hemma från skolan...
Det gör ont i mig att se det...
Hur det dåliga måendet tar över kroppen och han blir liggandes ihopkrupen i soffan...
Jag anpassar och anpassar men ändå kommer dessa dagar där inga anpassningar hjälper...
Att ha flera barn inom npf(autism,adhd,add,oro/ångest) är svårt ibland...
Dom är underbara på alla vis...
Det svåra är när man behöver tysta ett barn för att det andra barnet ska kunna klara sin morgon...
När dom allihopa har svårigheter och faktiskt inte gör något för att göra någon annan illa utan allt blir som det blir för att dom just har svårigheter att hantera vissa saker på samma sätt som en annan...
Mitt i allt kaos så försöker man få med barnen i att alla behöver bidra med sin del...
Sänk rösten för att hjälpa storebror att må bättre, spara på dina ord för minstingen behöver också få ut sin energi på något sätt...
Dottern försöker jag puscha åt rätt håll ifall det "bara" är oron som orsakar dåligt mående...
En bit skuld sköljer dock över mig mitt i allt för dottern som oftast fixar det mesta själv med påminnelse men som hamnar i lite skymundan...
Dottern hade fortfarande magont så hon blev kvar hemma...
Minstingen skulle ju för fasiken inte gå till någon skola om ingen annan gjorde det så han lyckades jag övertala till att få åka bil till skolan idag...
Men det är så det är här i vardagen, vi vet aldrig hur våran morgondag ser ut...
Tack och lov för det, för det är lite lättare att kliva upp ur sängen i hopp om att det ska bli en lättsam morgon❣
Jag har haft en sådan extrem trötthet i kroppen den senaste veckan, illamående som ökat...
Skolstarten och alla dess oroskapande moment som direkt dyker upp i vardagen vill ibland slita isär min kropp...
Läkarbesök, tandläkarbesök, utredningar, föräldramöten, vabbande barn där hemarbete helt plötsligt ligger på mitt ansvar och vad nu fasiken det ramlar in i almanackan...
Det enda jag tänker är att jag ska få sova snart, så snart barnen kommer upp och iväg till skolan så ska jag få sova...
Så snart barnen blir lagda så ska jag få sova...
Så snart vi är lediga så ska jag få sova...
Men stressen biter sig tag i kroppen och hur mycket jag än ligger på soffan eller sängen så somnar jag inte...
Hjärnan den jobbar för fullt, allt som behöver fixas med snurrar snabbare än en karusell...
Samtidigt som jag försöker lugna mig själv med tankar om att det finns fler dagar...
När jag väl lyckas somna så vaknar jag klubbad, jag försöker få upp ögonlocken men dom känns så tunga...
Jag försöker blinka upp piggheten men somnar snart igen...
Trött, trött och trött är orden som snurrar i mitt huvud...
Men jag ska inte klaga egentligen för jag mår så otroligt mycket bättre än vad jag har gjort trots tröttheten som är på besök...
Nu har jag oftast mer vakentid på dagarna än vad jag tidigare haft men så kommer dessa dagar då jag behöver sova ikapp lite igen..
Jag får tänka hela tiden på att det bara gått 4 månader än, kroppen har jobbat många år innan med alla dess bekymmer så nu ska dom sakta men säkert bara jobbas bort en efter en...
Annars är jag snabb på att klanka ner på mig själv, varför jag aldrig orkar...
Jag vet varför men ibland tappar man orken och vill helst bara pressa sig själv tillbaka i rätt spår...
Idag när vi vaknade så var energin på noll för min del...
Men minstingen hade nog energi för två skulle jag tro...
Han klev ur sängen och sjöng högljutt medans han klädde sig, när han inte sjöng så pratade han, så ja inte en tyst minut under den 1 1/2 timman vi hade framför oss...
Det är härligt att se hans glädje infinna sig på morgonen för han kan ha ett ganska häftigt morgonhumör annars...😅
Men jag vet ju innerst inne vad som vankas när minstingen är så där sprudlande full av energi...
Jag går upp på övervåningen och väcker dottern, som klagar på magont...
Puschar henne för att klä sig och äta till att börja med...
Under tiden kommer den där sprudlande glada minstingen upp och hans ljuvliga stämma hörs över hela övervåningen...
När jag väcker stora grabben så sätter han sig upp och det första som slinker ur honom är...
"Måste han tjata så jävla mycket hela tiden...."
Ja precis, det är här det nu skär sig hela grejen...
En som tar ut sin energi i ljudform, den andre som inte klarar ljud på morgonen och den tredje som har magont och inte vill till skolan...
Jackpott med en morsa som saknar energi...
Med energinivå på noll så börjar jag nu norpa av minusenergin...
För det vet ni, minusenergin har man då fasiken att plocka av oavsett om den finns eller inte i detta hem...
Det är när minusenergin plockas som jag behöver sova i flera dagar efter för att lyckas återhämta mig på något sätt...
Samtidigt som jag blir frustrerad över allt krångel så blir jag lite full i skratt av att det blir som det blir...
Ja menar, tänk om minstingen kunde föra över lite av sin sprudlande energi dessa dagar...
Hur skönt vore det inte att kliva ur sängen på det sättet, sjungandes medans man klär sig...😅
Det har han inte fått från mig kan jag lova...
Jo våran morgon bestod iaf av att minstingen fortsatte prata och sjunga högt och fint...
Där jag försökte få ner ljudnivån hos minstingen, medans jag bad store grabben att bespara sina ord lite som slängdes mot minstingen i ren frustration...
Jag försökte även med hörselkopor, för jag tänker att alla får ju göra så gott dom kan för att bidra med att morgonen lyckas...
Nu var ju inte hörselkåporna till mig utan stora grabben men han vägrade givetvis dom...
Han tyckte det var bättre jag tysta den där tjatiga ungen istället...
Jag hade ju lätt kunna ta på mig hörselkåporna annars för mitt hjärta sitter mer utanför kroppen än innanför i dessa lägen när allt blir kaos av minsta lilla pyttegrej...
Mitt i allt försökte jag fånga upp dottern för att se om magontet gått över och kanske faktiskt bara var hunger eller oro...
Det slutade med att store grabben hamnade i låst läge så han blev kvar hemma från skolan...
Det gör ont i mig att se det...
Hur det dåliga måendet tar över kroppen och han blir liggandes ihopkrupen i soffan...
Jag anpassar och anpassar men ändå kommer dessa dagar där inga anpassningar hjälper...
Att ha flera barn inom npf(autism,adhd,add,oro/ångest) är svårt ibland...
Dom är underbara på alla vis...
Det svåra är när man behöver tysta ett barn för att det andra barnet ska kunna klara sin morgon...
När dom allihopa har svårigheter och faktiskt inte gör något för att göra någon annan illa utan allt blir som det blir för att dom just har svårigheter att hantera vissa saker på samma sätt som en annan...
Mitt i allt kaos så försöker man få med barnen i att alla behöver bidra med sin del...
Sänk rösten för att hjälpa storebror att må bättre, spara på dina ord för minstingen behöver också få ut sin energi på något sätt...
Dottern försöker jag puscha åt rätt håll ifall det "bara" är oron som orsakar dåligt mående...
En bit skuld sköljer dock över mig mitt i allt för dottern som oftast fixar det mesta själv med påminnelse men som hamnar i lite skymundan...
Dottern hade fortfarande magont så hon blev kvar hemma...
Minstingen skulle ju för fasiken inte gå till någon skola om ingen annan gjorde det så han lyckades jag övertala till att få åka bil till skolan idag...
Sen mitt i allt när jag står där och ska lämna av minstingen så kommer den där härliga lyckokänslan över mig...
När vi knappt hinner fram till grinden förens minstingen ropar Hej då medans han glatt skuttar in på skolgården och tillsammans med en kompis springer snabbt mot deras avdelning...Mitt leende täcker hela mitt ansikte och jag känner tacksamhet för att jag iaf fick ett barn att lyckas gå till skolan idag och att han dessutom såg så otroligt glad ut❣
Det här med att se det stora i det lilla är så otroligt lyftande.
Man får känna glädje så mycket oftare när man kan njuta av dessa moment i vardagen som faktiskt oftast tas för givet av många.
Många dagar är tuffa och tar sin energi men min tanke är också ofta att det kunde varit värre...
Vi är iaf friska och fria att göra väldigt mycket även om det kan bli lite extra allt kring det.
Tack för att du besöker min blogg❣
Lämna gärna ett spår efter dig i min blogg genom att gilla lilla hjärtat här nedanför👇
1 kommentar(er)
