5 Oktober 2021 - 21:46
Jag förstår ju att vi tänker olika...
Vi har olika erfarenheter av saker i livet...
Vilket många gånger är bra då det oftast är någon som kanske finner lösningen på situationen...
Kan inte du så kanske jag kan eller någon annan...
Jag vill bara ge ett exempel på en skolsituation för att ni ska förstå lite hur jag tänker...
Jag får till mig...
"Idag när *** hade lektion så gick hon väldigt många gånger på toaletten...
Jag förstår ju att det inte var toalettbesök utan ett sätt att ventilera när det blir jobbigt...
Så jag har låtit henne använda det som ventilation för jag tror hon behöver det..."
Min första tanke blir ju...
Men så bra, dom ser och min dotter får möjlighet att komma undan från det som stressar henne...
Hon släpps lite friare istället för att pressas kvar...
Jag kände att där kanske hon har hittat ett sätt att hantera stunden...
Dagarna fortsatte och dottern kom hem och berättade...
"Idag var det så mycket ljud på lektionen så jag blev jätte stressad...
Jag gick ut till toaletten flera gånger för mitt hjärta slår så hårt och jag känner att jag får panik...
Men sista gången grät jag på toaletten en stund men sen klarade jag gå in igen...
Men jag jobbade inte något på hela lektionen för det gick inte..."
Först och främst vill jag bara berömma dig för hur bra du löste situationen...
Du lyckades hantera en ångestattack själv och dessutom återgå till lektion...
Riktigt bra jobbat❣
Att du däremot ska behöva känna att det är så jobbigt på lektionen är inte bra utan vi får prata med läraren om hur vi ska lösa det...
Här har man förstått att hon drar sig undan för att hantera oron vilket man då tillåter henne att göra.
Beröm till lärare som ser och låter henne varva ner...
Men jag förstår ju nu i efterhand att det inte syns hur dåligt hon mår när hon gör dessa vändor till toaletten för att komma undan kaoset...
Med lite eftertanke så känner jag att varför nöjer vi oss där?
Varför får barnet ansvaret helt själv till att hantera stressen så den leder till en ångestattack...
Hur gör vi för att hon inte ska springa till toaletten 5-8 gånger under en lektion...?
För inte kan det vara bra att under en hel timme sitta med sådan stress så det går över till en ångestattack...
Där hon beskriver hur hjärtat slår snabbt och hårt i kroppen...
Där hon gör allt för att inte brista i humöret mot dom runtomkring...
Jag frågar läraren om dom inte kan fånga upp henne när hon börjar vandra till toaletten och erbjuda henne grupprummet, skärm, hörselkåpor eller vad som helst bara hon slipper hamna i det läget hon befinner sig i för den stressen är inte bra...
Det mottogs och dom kom nu fram till att dottern har tillåtelse att gå till grupprummet om hon känner att oron börjar...
Så det blev ju bättre än vad jag hoppats på, nu får hon gå när hon känner att hon behöver det...
Det är det där som är anpassning...
En anpassning som görs utefter min dotters behov...
Det är det där som är kommunikation mellan skola och hem...
Det inte skolan kan få fram, kan jag luska ut hemma och vi tillsammans får till en bra skoltillvaro för min dotter!
Det är detta jag önskar blev mer vanligt...
Att man inte nöjer sig direkt vid första bästa lösning om barnet fortfarande hamnar i dessa jobbiga stunder...
För om barnet fortfarande mår så dåligt av skolmiljön då är anpassningarna inte tillräckliga...
Om vi ser tillbaka till när dottern rymde från skolan var och varannan dag och jag fick till mig att prata med henne så hon skulle sluta med det...
Att bara prata hjälper inte alltid när oron är så stor så man agerar i flykt...
Att bara prata hjälper inte alltid när oron blir så stor så hon hamnar i en ångestattack...
Det finns ju vuxna människor som inte kan hantera sina ångestattacker så hur kan vi begära att barnen ska klara det...?
Jag har själv fått två ångestattacker i början av min sjukskrivning där jag kände att luften tog slut...
Men jag förstod att det var en ångestattack och visste att jag skulle andas djupt och lugnt...
Trots min vetskap så var det en jobbig stund...
Ibland behöver vi vuxna hitta lösningar istället för att begära att barnen bara ska bli tillsagda och hantera stunden oavsett dom kan eller inte...
Om barnet hamnar i konflikter varje rast, säger olämpliga saker varje dag, mobbar andra eller blir mobbade, får ångestattacker eller av någon anledning spårar ur väldigt ofta så behöver vi jobba förebyggande...
Vad utlöser det och hur hjälper vi barnet att inte hamna i den situationen igen..?
Det är våran uppgift att fånga upp barnet, diskutera fram en lösning och stötta barnet till h*n mognat och får egna kunskaper om hur h*n ska hantera allt...
Kanske hjälper det att bara ta fram en anpassning tillsammans som gör att oron stillas, det finns en plan när ångesten tar över...
Bara vetskapen om det kan ge trygghet...
Vi kan bara kolla på min grabb som agerade i affekt väldigt ofta i skolan tidigare..
Försökte slå ut rutor, kastade sten, hamnade i konflikter...
Hur ofta tror ni att vi hade samtal om detta hur han kunde gjort istället...?
Hur ofta tror ni han satt med dåligt mående pga det som hänt...?
För inte tror ni väl att han kände lycka över att dra till sig uppmärksamheten från både vuxna och barn genom att hamna i sina värsta känslor...
Nu när han blivit lite äldre, fått lite mer sätt att hantera situationen på och även är anpassad under lektionerna så är det väldigt sällan dom rejäla affektutbrotten kommer i skolan...
Ett ganska tydligt kvitto på att har dom rätt förutsättningar så gör dom det som förväntas av dom🤗
Vi har olika erfarenheter av saker i livet...
Vilket många gånger är bra då det oftast är någon som kanske finner lösningen på situationen...
Kan inte du så kanske jag kan eller någon annan...
Jag vill bara ge ett exempel på en skolsituation för att ni ska förstå lite hur jag tänker...
Jag får till mig...
"Idag när *** hade lektion så gick hon väldigt många gånger på toaletten...
Jag förstår ju att det inte var toalettbesök utan ett sätt att ventilera när det blir jobbigt...
Så jag har låtit henne använda det som ventilation för jag tror hon behöver det..."
Min första tanke blir ju...
Men så bra, dom ser och min dotter får möjlighet att komma undan från det som stressar henne...
Hon släpps lite friare istället för att pressas kvar...
Jag kände att där kanske hon har hittat ett sätt att hantera stunden...
Dagarna fortsatte och dottern kom hem och berättade...
"Idag var det så mycket ljud på lektionen så jag blev jätte stressad...
Jag gick ut till toaletten flera gånger för mitt hjärta slår så hårt och jag känner att jag får panik...
Men sista gången grät jag på toaletten en stund men sen klarade jag gå in igen...
Men jag jobbade inte något på hela lektionen för det gick inte..."
Först och främst vill jag bara berömma dig för hur bra du löste situationen...
Du lyckades hantera en ångestattack själv och dessutom återgå till lektion...
Riktigt bra jobbat❣
Att du däremot ska behöva känna att det är så jobbigt på lektionen är inte bra utan vi får prata med läraren om hur vi ska lösa det...
Här har man förstått att hon drar sig undan för att hantera oron vilket man då tillåter henne att göra.
Beröm till lärare som ser och låter henne varva ner...
Men jag förstår ju nu i efterhand att det inte syns hur dåligt hon mår när hon gör dessa vändor till toaletten för att komma undan kaoset...
Med lite eftertanke så känner jag att varför nöjer vi oss där?
Varför får barnet ansvaret helt själv till att hantera stressen så den leder till en ångestattack...
Hur gör vi för att hon inte ska springa till toaletten 5-8 gånger under en lektion...?
För inte kan det vara bra att under en hel timme sitta med sådan stress så det går över till en ångestattack...
Där hon beskriver hur hjärtat slår snabbt och hårt i kroppen...
Där hon gör allt för att inte brista i humöret mot dom runtomkring...
Jag frågar läraren om dom inte kan fånga upp henne när hon börjar vandra till toaletten och erbjuda henne grupprummet, skärm, hörselkåpor eller vad som helst bara hon slipper hamna i det läget hon befinner sig i för den stressen är inte bra...
Det mottogs och dom kom nu fram till att dottern har tillåtelse att gå till grupprummet om hon känner att oron börjar...
Så det blev ju bättre än vad jag hoppats på, nu får hon gå när hon känner att hon behöver det...
Det är det där som är anpassning...
En anpassning som görs utefter min dotters behov...
Det är det där som är kommunikation mellan skola och hem...
Det inte skolan kan få fram, kan jag luska ut hemma och vi tillsammans får till en bra skoltillvaro för min dotter!
Det är detta jag önskar blev mer vanligt...
Att man inte nöjer sig direkt vid första bästa lösning om barnet fortfarande hamnar i dessa jobbiga stunder...
För om barnet fortfarande mår så dåligt av skolmiljön då är anpassningarna inte tillräckliga...
Om vi ser tillbaka till när dottern rymde från skolan var och varannan dag och jag fick till mig att prata med henne så hon skulle sluta med det...
Att bara prata hjälper inte alltid när oron är så stor så man agerar i flykt...
Att bara prata hjälper inte alltid när oron blir så stor så hon hamnar i en ångestattack...
Det finns ju vuxna människor som inte kan hantera sina ångestattacker så hur kan vi begära att barnen ska klara det...?
Jag har själv fått två ångestattacker i början av min sjukskrivning där jag kände att luften tog slut...
Men jag förstod att det var en ångestattack och visste att jag skulle andas djupt och lugnt...
Trots min vetskap så var det en jobbig stund...
Ibland behöver vi vuxna hitta lösningar istället för att begära att barnen bara ska bli tillsagda och hantera stunden oavsett dom kan eller inte...
Om barnet hamnar i konflikter varje rast, säger olämpliga saker varje dag, mobbar andra eller blir mobbade, får ångestattacker eller av någon anledning spårar ur väldigt ofta så behöver vi jobba förebyggande...
Vad utlöser det och hur hjälper vi barnet att inte hamna i den situationen igen..?
Det är våran uppgift att fånga upp barnet, diskutera fram en lösning och stötta barnet till h*n mognat och får egna kunskaper om hur h*n ska hantera allt...
Kanske hjälper det att bara ta fram en anpassning tillsammans som gör att oron stillas, det finns en plan när ångesten tar över...
Bara vetskapen om det kan ge trygghet...
Vi kan bara kolla på min grabb som agerade i affekt väldigt ofta i skolan tidigare..
Försökte slå ut rutor, kastade sten, hamnade i konflikter...
Hur ofta tror ni att vi hade samtal om detta hur han kunde gjort istället...?
Hur ofta tror ni han satt med dåligt mående pga det som hänt...?
För inte tror ni väl att han kände lycka över att dra till sig uppmärksamheten från både vuxna och barn genom att hamna i sina värsta känslor...
Nu när han blivit lite äldre, fått lite mer sätt att hantera situationen på och även är anpassad under lektionerna så är det väldigt sällan dom rejäla affektutbrotten kommer i skolan...
Ett ganska tydligt kvitto på att har dom rätt förutsättningar så gör dom det som förväntas av dom🤗
En av dom största bitarna är tryggheten, när tryggheten infinner sig så kommer du kunna nå barnet och anpassa bättre❣
Dotterns lilla sötnos som hon ivrigt väntar på ska flytta hem till oss😍
Lämna gärna ett litet avtryck efter dig genom att gilla lilla ❤ här nedanför👇
0 kommentar(er)
