alskadeunderbarabarn.blogg.se - En liten inblick i hur en planerad dag helt plötsligt blir något annat...

Min vardag, vår familjs vardag...

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör mig själv säga "ja men det går bra nu..."

Då har jag kanske redan haft två skolvägrande barn bara i början på veckan...
Det låter så enkelt...bra...
Men bra är väl kanske ibland fel ordval men det kunde ju varit värre så då är ju faktiskt bra ett utmärkt ord...

Man ska aldrig jämföra sägs det men om jag ändå kliver över den gränsen och jämför med en familj utan npf så är det långt ifrån bra just pga att dagarna ibland är väldigt komplicerade...
Men i mitt kaos liv som varit, så är det bra...

Förstår ni...😅

Det har varit några vändor till skolan efter skolstarten...
Dottern som lämnat skolgården när pressen eller oron blivit för stor...

Eftersom dom mest oroande lektionerna nu är nya ämnen så som språkval och hemkunskap så har hon lämnat skolgården redan vid skoldagens början...

Jag har nätt och jämnt hunnit kliva innanför dörren hemma innan antingen dottern har kontaktat mig eller att skolan har ringt...

Senast för någon vecka sedan skedde det igen...

Jag hade släppt av alla barn och skulle på min rehabträning men eftersom jag väntade samtal ifrån BUP så stannade jag till vid en parkering i vara...

10 minuter in i mitt samtal med BUP hör jag signaler att någon försöker nå mig...

Det var dottern, jag förstår att något redan gått fel...

Eftersom jag sitter med två personal från BUP i samtal angående min store grabbs skolgång så svarar jag inte...

Några minuter efter hör jag att någon försöker nå mig igen, denna gången är det skolan...

Jag svarar fortfarande inte för samtalet är såpass viktigt så jag vill ha det klart...

Eftersom att dottern ringt mig innan så vet jag att hon förmodligen är ute på vift och inte är skadad åtminstonde...

Men ni vet att jag är så jäkla stresskänslig så hjärtat slår på som faan ändå och kroppen går in i stressläge samtidigt som jag försöker intala mig att låta det vara en stund...

Skolan har ju i tidigare utredning sagt att dom har en handlingsplan kring när elever lämnar skolgården så jag försöker trygga mig med att dom följer den...

Jag hör att det piper till i telefonen igen medans jag pratar med BUP, det är dottern igen som smsar att hon inte tänker vara kvar på skolan...

Hon har precis fått reda på att båda kompisarna är sjuka och idag är det hemkunskap som redan innan känns jobbigt att gå till...

Jag försöker fokusera på samtalet med BUP men tankarna och stressen drar iväg till dottern...

Nu ringer skolan igen, det har gått 5 minuter sedan dom ringde första gången...

Min inre stress som skapas skulle kunna få mig att kräkas på en gång...

Jag avbryter personalen på BUP och ber om ursäkt men det ringer för fullt i telefonen så jag tror min dotter har stuckit från skolan...

Jag måste tyvärr lägga på och ta tag i detta...

Det piper till i mobilen igen, min sambo skickar att vår dotter hört av sig...

Jag hinner byta över till samtalet från skolan...

Min känsla blir bekräftad...
Läraren har uppmärksammat dottern på skolgården...
Hon ser hur dottern tar en annan väg än vanligt till hemkunskapen och misstänker därför att hon är på väg att lämna skolgården...

Så hon vill höra med mig om dottern hört av sig...

Att dottern lämnat skolgården har dock inte bekräftats av hemkunskapsläraren och ingen har ännu kollat upp om hon kommit till hemkunskapen...

Jättebra ändå att dom kollat ut över skolgården och reagerat på att hon drar sig undan, där har vi hittat rätt efter våra samtal...

Om någon av kompisarna är sjuka/lediga så vet vi att oron kör igång och då behöver skolan fånga upp henne snabbt...

Men mina tankar går nu tillbaka till min anmälan där skolan skriver att dom har en handlingsplan på hur dom ska hantera elever som lämnar skolgården...

Vid denna stunden när jag satt upptagen i telefonen så blev jag ändå lite skrämd av hur beroende skolan är av mig...
Eller hur beroende jag är av telefonen för jag måste vara kontaktbar alla minutrar under ett dygn...

Så här har det varit under alla år sedan allt började med stora pojken...

Då tänkte jag att ja men han går upp i sådan affekt så dom kan helt enkelt inte hantera honom och jag måste åka...

Men dottern då som inte rör någon eller förstör något men hamnar i ångest, henne klarar inte skolan heller...

Ändå ansåg inte skolan under lång tid att någon av dom två hade något extra behov av stöd...

Om inte jag svarar så ringer skolan till jag svarar och under tiden då, vad händer med mitt barn...?
Vad händer om inte jag svarar på flera timmar...?

Jag tänker ibland på att...
Tänk om personalen på skolan tror att min dotter lämnat skolgården frivilligt men så är det en sjuk person som tagit henne, för sånna finns det ju lite varstans...
Hur långt kommer den personen hinna med henne om jag inte svarar?

Ja det kanske inte är så stor risk, men tänk ändå om.

Det är bara en principsak att när jag lämnar mitt barn på skolan så ska jag veta att hon är trygg och att jag får hem henne oskadd...

Jag vill inte klaga på själva lärarens agerande utan hur upplägget är...
Hade handlingsplanen varit annat så förmodar jag att dom agerat på ett annat sätt...

Som jag har sagt till skolan så kommer jag självklart och gör allt för mitt barn...

Vart jag än är eller hur jag än mår så kommer jag åka när mitt barn behöver det men ska jag behöva det?

Jag känner mig så egoistisk som ens ifrågasätter men jag måste för vardagen går ju inte ihop att ha det så här...

Vad jag än ska göra under min dag så tänker jag alltid på om jag ska få ett samtal...

Om jag så lägger mig 15 minuter i solariet en gång på två veckor så lyckas jag alltid få ett samtal om att något av barnen hamnat i en jobbig situation...

Ni vet att den där inre stressen den tar kål på mig!

Jag blir arg för min dotter är så lätt egentligen men ändå på något sätt så blir allt så komplicerat för att allt runtomkring inte fungerar...

Jag letar upp min dotter och åker in till skolan, idag får hon ta med sig uppgifter hem att jobba med...
Idag får hon vara hemma själv i två timmar för jag ska till min rehabträning...

När jag sitter i bilen på väg dit så känner jag hur jag vill bryta ihop av stressen och jag börjar känna att jag behöver kräkas...

Det gör mig arg att mina möjligheter för att rehabtränas ska hindras för att skolan inte vet hur dom ska hantera dessa situationer...

Jag avklarar rehabträningen av ren envishet och åker därefter raka vägen hem...

Väl hemma så sitter dottern med alla böcker framför sig...
Hon behöver hjälp för hon förstår inte hur hon ska göra...

Där försvinner min återhämtning som jag måste ha...
Huvudvärken börjar, tröttheten som hägrar... migränen som kommer lagom till kvällen...
Så trött men kan ändå inte sova för tankarna rör runt...

Jag är så förbannat trött på att vara trött, trött på all inre stress, trött på alla bekymmer kring skola och barn, trött på alla jäkla vårdbesök och möten som suger musten ur mig...

Det måste bli ett slut på detta och ett lugn måste infinna sig...

Jag mejlar rektorn dagen efter...

Jag har en önskan om att få se hur handlingsplanen ser ut för hur man ska hantera elever som lämnar skolgården...

Jag får ett samtal ganska snart efter av rektorn angående en grej till jag tagit upp i mejlet men vi går även igenom min andra undran...

Hon börjar läsa upp lite ur handlingsplanen...
-prata med eleven om den inte kommer i tid till lektionen,
-prata med eleven om den inte... osv...
-Läraren ska se över skolgården ifall eleven finns där någonstans..
-Läraren ska kontakta föräldrar...osv..

Jag känner bara att prata med eleven och prata med eleven...
För helvete sluta tro att allt löser sig av att prata med eleven eller dess förbannade föräldrar...!

Jag förstår om man gör det dom första gångerna men sen då när inte det hjälpt...

Jag kommenterade det inte ens för jag vet att mitt humör går på högspinn då för det gör mig väldigt frustrerad att ens höra det...

Jag sa återigen till rektorn att dotterns lärare är jättebra och anpassar massor för henne...
Men jag måste bara fråga, om ni nu har en handlingsplan som lärarna ska agera efter...

Hur kommer det sig då att jag blir uppringd direkt när läraren ser att min dotter går...
Hur kommer det sig att jag blir uppringd innan läraren kollat upp om min dotter är på lektion eller inte...
Hur kommer det sig att allt jämt ska hänga på mig, svarar inte jag så vad gör ni då?

När man nu inte fick tag i mig, varför ringer man inte den andre föräldern?

Vid detta tillfälle ringde dottern, läraren, dottern, läraren på under tio minuter...
Det stressar sönder mig för om jag inte svarar så vet ingen hur dom ska agera...

Enligt dig så vet lärarna hur dom ska agera iom handlingsplanen men av varje gång dottern lämnat skolgården så har aldrig någon hittat henne...
Utan det är jag som har fått samtal och sedan fått letat upp henne medans lärarna återgår till lektion...

Tänk om jag vore på mitt jobb, ska jag behöva be min chef sätta in personal för att jag ska leta efter barnet som din personal inte hinner leta efter...

Vad säger att min chef löser personal lättare än att ni löser det på plats...
Jag jobbar också med människor och kan inte bara lämna dom...

Just nu är jag hemma sjukskriven av en orsak och det är just pga jag inte orkar längre...

Jag vill tillbaka till jobb, jag kan inte stå redo för ifall ni ringer hela tiden för jag måste bli frisk så jag kan få börja jobba igen...

Om ni nu har en handlingsplan så måste ni se över och förändra den för uppenbarligen fungerar inte den...

Lärarna måste ha en tydlig handlingsplan att gå efter så dom kan agera oavsett om vi föräldrar går att nå eller inte...

Jag förstår och vill även att läraren kontaktar mig så jag vet men jag vill ju också att dom gör det dom kan innan man önskar att jag ska rycka ut...

Jag gjorde ju inte anmälan för det är kul, jag gjorde den för det måste bli förändring...

Jag fick till mig att handlingsplanen skulle ses över iaf...

Det kändes som hon förstod vad jag menade och vi hade en lugnt och sansat samtal kring dotterns situation och skolans agerande...

Ibland känner jag att jag orkar bara inte bry mig, jag orkar inte tjata ihjäl mig på allt kring mina barn...

Men det tar på krafterna att alltid stå redo ifall skolorna ringer...
När det lugnar sig lite för det ena barnet så kör det igång för det andra...

Sonen har kaos dagar söndagar, måndagar och dottern har sina kaosdagar onsdag, torsdag och fredag...

Det hade varit så skönt om det bara kunde få flyta på en tid nu istället...❣

Så här i efterhand så hade jag egentligen väldigt gärna velat se över handlingsplanen...

Ibland önskar jag att jag jobbade någonstans där jag har någon påverkan på hur skolan ska vara uppbyggd...

Ni vet där jag kan påverka hur eleverna ska bemötas och där jag kan påverka på hur skolan ska agera...

Där jag kan påverka hur en handlingsplan ser ut och ska ageras efter...

Där jag kanske kan bistå med något för lärarna genom mina egna erfarenheter som förälder och många års skolkaos...

Jag är inte bäst, jag är inte utbildad men mina barn har lärt mig så mycket som jag skulle vilja dela med mig av för att underlätta...

Ni vet underlätta för andra barn och föräldrar som lever i detta kaos eller underlätta för lärare som inte vet hur dom ska bemöta dessa barn eller slutkörda föräldrar...

Det är dock i skolan som förändringen behöver ske...
Om fler började inse det så skulle vi redan nu få en förändring bara av att fler får ett annat synsätt...

Ett annat synsätt skulle få fler att se att det inte är barnen som ska förändras, förändring behöver ske med det som är omkring barnet...

Då skulle vi få många fler barn som mår bra❣

"Lille" Frasse❣

Lämna gärna ett avtryck i min blogg genom att gilla lilla ❤ här nedanför👇

Tack🌟