alskadeunderbarabarn.blogg.se - Jag kände genast att tänk om, bara tänk om detta är orsaken och jag bara kan plocka ut implantaten för att påbörja en andra chans i livet...

Jag läste om mängder med människor som länge sökt vård men inte fått rätt hjälp. Som efter sin operation där uttag av bröstimplantat gjorts, nu blivit så mycket bättre...

Människor som beskrev ständigt illamående, ständig trötthet, hormonproblem, värk i nacke/axlar, armar som värker och domnar bort, ledvärk, höft/bäcken problem, ME och fibromyalgi diagnos osv...osv...

Människor som helt enkelt mådde bra och var aktiva tidigare men som blivit sjuka under en längre tid utan någon direkt förklaring..

Jag kände genast att tänk om, bara tänk om detta är orsaken och jag bara kan plocka ut implantaten för att påbörja en andra chans i livet...

Jag berättade för min läkare om mina tankar och han bad mig avvakta tills han gjort dom undersökningar han tyckte skulle göras...

Undersökningar gjordes, prover togs...

Viktproblemen hamnade i fokus och nu skulle jag jobba upp vikten och få i mig vitaminer vilket skulle ta sin tid framåt...

Denna läkaren såg mig, han hörde och lovade att göra allt för jag skulle må bättre...
Jag kände faktiskt hopp om att få rätt hjälp...

Jag såg min chans att ladda upp kroppen med alla vitaminer och extra vikt ifall jag beslutar mig för en operation...

Min läkare slutade dock och där stod jag kvar igen med mina tankar och ingen framgång kring mitt mående...

Jo bättre järnvärde förstås men det räckte inte långt med tanke på alla andra plågor...

Jag sa till min sambo och till arbetsterapeuten att jag orkar inte mer, jag orkar inte börja förklara för nästa läkare...
Allt börjar om och all tid bakåt känns förgäves...

Det kändes som jag slogs ner i backen igen...

Som jag tidigare skrivit så kom planerna kring rehabträning upp...

Bara förslaget fick mig att vilja ge upp, jag ville så mycket men hur skulle jag orka med detta...

Jag orkade ju knappt ta mig utanför dörren, min kropp kändes så uttömd på energi så det går inte ens beskriva känslan...

Att behöva lägga energi på att ta mig hemifrån kommer ge mig ännu sämre mående över att jag aldrig orkar något, över att jag behöver sova bort ännu mer dagar, missa ännu mer tid från min familj...

Jag längtade så efter att bara orka vara social och få lämna hemmet mer men det gick liksom inte utan att behöva bryta ihop efter fastän det var en bra dag...
Ja jag bröt väl oftast ihop inombords men bet ihop för vad hjälpte det att säga något...
Så många gånger som jag tidigare förklarat att det känns som min kropp bara bryts ner...

Det fanns ju inget på mig, alla prover är bra och alla andra undersökningar visar inget...

Jag vet inte hur många timmar jag ofrivilligt spenderat i min soffa för att min kropp värker och är energilös...

Jag har gjort lösningar med att sitta på en stol vid spisen när maten ska lagas för benen värker och inte klarar belastning...

Jag har vilat 2-3 ggr per dag och då 1-3 timmar åt gången...

Jag har sagt att jag mår rätt bra nu...

Men rätt bra beror ju precis på vad man jämför med...

Jag mår rätt bra med tanke på att det kunde varit värre...

Varför mår jag som jag gör?

Jag vill inte acceptera att det är så här mitt liv är utan jag vill ha en orsak innan jag funderar på att acceptera...

Den känslan som infann sig när man kom in till vården och personalen tittar på mig och ber mig sluta oroa mig och ta det lugnt...

Den känslan är inte trevlig någonstans...
Mina första ord till sambon när jag kom hem var att dom pratar som om jag vore inbillningssjuk...

Jag blir så arg, fruktansvärt arg över att allt vänds mot mig för att jag har många läkarbesök i min journal där man inte hittar någon speciell orsak till mitt mående...

Jag blir så ledsen över att dom ser så på mig när jag egentligen varje dag kämpar mer än vad jag orkar...

ME diagnosen jag fick blev jag ju trots allt glad för, det fanns en orsak till mitt mående... Men den har ju inte hjälpt mig utan snarare stjälpt mig eftersom den är "påhittad" för många läkare...

Förutom att jag fick mediciner som lindra min värk från gottfries då...
För det var ju faktiskt först då någon bättring skedde och jag såg ljuset framåt igen...

Jag kände ju då när vården började prata om att jag ska rehabtränas att jag måste finna en nödlösning...

Det är nu eller aldrig, för vården kommer inte hitta någon orsak till mitt mående mer än utmattningen...
Jag orkar inte bli sämre nu, jag har inte mer dagar att ge av mitt liv till detta skitmående!

Mitt sista hopp är att implantaten gör mig sjuk, nu ska dom ut!

Är det inte dom så får jag väl helt enkelt börja acceptera att det är så här mitt liv ska vara...

Jag börjar nu leta upp information kring hur jag ska gå till väga för uttag av implantat.

Jag har läst mig till att man kan få dessa operationer via vården men det är lång väntetid och den tiden har jag inte att förlora...

Jag kontaktar en privat klinik i Göteborg för att se när snabbaste tiden finns för operation och vad kostnaden blir för ingreppet...

Redan i maj 2021 finns första tiden och 59 000 kronor skulle det kosta mig...

Det är nu jag hoppas att min resa tillbaka till livet ska få börja...🌞