Jag har en till upplevelse där jag trodde att jag själv skulle dö, jag hade minst fem personer i rummet men känslan var att dom inte såg att jag var på väg att försvinna...
Har du blivit så rädd så du tror att du ska dö eller någon annan dör ifrån dig och det påverkar din vardag en längre tid så har du varit med om en posttraumatisk upplevelse...

Dom orden sa psykologen när vi gick igenom händelser i mitt liv...

Pojkens första epilepsianfall var en av mina hemska upplevelser...

Jag har en till upplevelse där jag trodde att jag själv skulle dö, jag hade minst fem personer i rummet men känslan var att dom inte såg att jag var på väg att försvinna...

Känslan av att man ska dö men man får inte tillräcklig respons från personalen på sjukhuset för att veta att dom ser vad som händer...

Jag har inte tid, jag har inte tid att dö!

Jag har haft tre förlossningar den första med stora pojken gick så bra.
Barnmorskan var underbar fixade så allt kändes perfekt...❤

Förlossning nummer två med tösen var jag lite mer plågad av värken och sämre barnmorska men den blev okej...🙃
Men jag planerade förlossning nummer tre väldigt noga tack vare denna...

Förlossning nummer tre var den som verkligen stoppade några tankar på fler barn... hemsk, dödskänsla allt var en plåga...

Så är ni känsliga så kan ni ju avsluta läsningen här för en förlossning vet ju alla ni som varit med om en att där finns äcklig information...

Dom två första graviditeterna har jag mått ganska bra...
Första mådde jag bäst, andra var det lite mer plågor men tredje gjorde så jag knappt kom ur soffan...

Tänk vad ett litet liv i magen ställer till det för kroppen...

Jag spydde mig igenom graviditeten, jag försökte jobba ändå...

På den tiden jobbade jag i hemtjänsten jag fick kräkas i någon buske som fanns på promenaden mellan brukarna, låna någons toa om det så behövdes...

Luktade det för illa hos någon brukare så stod jag i hallen och ulkade mig...
Fruktansvärt jobbigt var det, jag fick förklara för brukaren för det inte skulle upplevas som att personen i fråga orsakade mitt illamående...

Idag tänker jag på hur envis man är... jag mådde verkligen asdåligt hela graviditeten ändå försökte jag jobba det som gick... jag skulle inte vara sjukskriven...
jag var ju "bara" gravid...

Jag varvade sjukskrivning med jobb, dom sjukskriver ju bara kort period och läkaren ville jag helst inte till...

Jag orkade inte engagera mig i att övertyga läkaren heller...

Jag har ju mina två tidigare barn...
Oavsett om man mår dåligt eller inte så fortsatte även strulet i skolan så jag hade stora pojken att lägga mycket energi på också...

Så det kändes som man pressade ur all energi som gick inför förlossningen...

Jag har alltid fått "äran" att bära mina barn 1-2 veckor över tiden...😅

Minstingen gick jag 2 veckor över tiden så vi blev inbokade för att starta förlossningen...

När vi kommer in på det planerade datumet och förhoppningarna är som störst så blir vi hemskickade för dom hade personalbrist!

Den besvikelsen att tro att min son ska ligga i min famn idag men dom skjuter det en dag framåt för personalbrist...

Ja det var inte långt till jag började gråta.. var ju bara en dag till men det kändes som en evighet just pga måendet...

Nu började oron och tankarna lite mer...
Två veckor över tiden är väl tillräckligt långt...
Ska jag verkligen våga åka hem...

Tänk om det är detta dygnet som gör att jag förlorar min son...

Allt man läst om barn som dör i magen...

Jag tillbringade varenda minut med att känna så allt var okej, man kollar rörelser osv...

På natten börjar jag känna av att det är dags...
Det kanske var bra med en dag extra trots allt🙃

Vi har tid i Skövde redan kl 10.00 så det passar perfekt...

En barnmorska tar emot oss och förbereder oss.

Jag har börjat öppna mig... så hon tar hål på fosterhinnan...

När vi väl är i ordning på förlossningsrummet så får man så snällt gå där och vänta...

Jag går från vägg till vägg, tänker att ju mer jag rör på mig ju närmare blir det...

Ju ondare det gör desto mer utnyttjar jag bänkar att hänga mot när det är som värst...

Jag har förberett barnmorskan att jag vill ha ryggmärgsbedövning när möjlighet för att sätta den finns...

Hon ger förslag om jag inte funderat på vaginal bedövning men jag säger att bedövningen är väldigt viktig för mig och jag har önskat ryggmärgsbedövningen för den har fungerat bra innan...

När smärtan blir för hög så säger jag till och hon ska kolla hur långt öppen jag är...

"Ja tyvärr så kan du inte ta ryggmärgsbedövningen... Du är redan öppen 8 cm så det är lite sent...

Men jag rekommenderar en väldigt bra bedövning, läkaren här är jätte duktig på att ge den...

Den ges vaginalt..."

Ja jag får lita på dig, säger du det så tar vi den...

Vad skulle jag göra... bedövning var ett måste..

Efter en stund kommer läkaren in med en annan läkare...

Dom har en önskan om att få lära upp en läkare...

Jag börjar förstå att hon rekommenderade denna bedövningen för läkarna behöver övas upp...
Skönt att hon utnyttjar mitt läge till att öva på...

Som om jag inte mådde tillräckligt dåligt...

Dom fick iaf satt bedövningen... fy faan vad ont det gjorde...

Hade aldrig gett mig in på det om jag visste innan vad det innebar...

Nu så, nu ska jag äntligen komma ifrån lite smärta...
Jag börjar känna att det lindras lite..

Det lindras dock inte tillräckligt... det gör fortfarande helvetes ont..

Jag börjar spy pga smärtan...

Jag ber om mer bedövning...

"Det går tyvärr inte ge mer bedövning för du är för mycket öppen, det finns inga väggar att sätta sprutan i..."

Jag har lust att strypa fanskapet som har blåst mig på en bedövning som jag vet fungerar..

Hon övertalade mig inte för min skull utan för utbildningssyfte...

Jag genomlider smärtan och vi har snart minstingen i pappans famn...

4515g och 55cm lång...

Klockan är nu 14.40...

Jag får ändå vara nöjd... jag slipper lida i dygn som vissa fått göra...

Min kamp fortsätter dock efter...

Moderkakan vill inte släppa som den ska...

Barnmorskan säger till mig att sätta mig upp...

För att se om moderkakan släpper lättare...

Jag tyckte det var obehagligt av att se henne försöka få loss moderkakan...

Men hon ger sig inte...

Jag börjar höra ett brus, det låter som ett vattenfall, jag börjar bli yr...

Jag säger till henne hur det känns och hon säger direkt...

"Lägg dig ner för du är på väg att svimma..."

Hon inser att den kommer inte släppa och rätt var det är så lämnar dom sambon och minstingen själva medans dom kör iväg mig...

Jag förlorar blod så det behöver skyndas på lite...

Jag har en sköterska som står och försöker sätta en nål i handen på mig, det står tre personer och kollar in i mitt underliv... medans en läkare tillslut kommer och ska sätta ryggmärgsbedövning eftersom dom behöver operera ut moderkakan...

Jag har så fruktansvärt ont... jag ber dom skynda på lite...

Dom ber mig ligga still för annars kan dom inte sätta bedövningen...
Men det är inte så lätt när det krampar i magen...
Jag fryser också så jag kan inte ligga still för det heller...

Medans alla står där så känner jag att jag börjar försvinna igen...

Jag börjar beskriva bruset, vattenfallet och jag förvarnar dom att jag snart svimmar av...

Känslan av att så många finns i rummet men jag faktiskt tror att jag kommer dö idag...

Det enda jag fokuserar på är att jag har inte tid att dö, min familj behöver mig, hur ska dom lösa det, mina barn, min son hur ska det gå för honom....

Det är sjukt hur många tankar som snurrar förbi...

Jag försöker få personalen att fatta medans jag känner att jag försvinner...

Jag vaknar upp, bredvid mig sitter en kvinna...

Jag är trött, orkar knappt hålla uppe ögonen så börjar blunda igen...

Kvinnan säger till mig att hålla mig vaken...Du får inte somna nu...

Jag är så trött, jag måste sova lite till...

Hon tydliggör ännu mer vikten av att jag måste hålla mig vaken...

Du har förlorat blod, 3 liter blod så du får inte somna nu, du måste vara vaken...

Okej och det betyder...?

Ja du har bara 5 liter blod i kroppen och du har förlorat 3 liter av dom...

Jag ligger på IVA, Jag har fått en kateter eftersom jag inte kan kissa...min sambo och minstingen sitter fortfarande och väntar på mig...

När klockan är 20.15 får jag komma tillbaka in till vårat rum på förlossningen...
Får stanna kvar över natten för observation..
 
Sambon och minstingen hade blivit lämnade själva i två timmar innan personal berättade vad som händer...

När minstingen skriker och behöver mat så får sambon serva mig...

Jag kan inte ens lyfta huvudet för jag blir yr...

Dom kollar mitt Hb som ligger på 64...

Jag får två påsar blod...

Nytt Hb: 80...

Ytterligare två påsar blod beställs...

Känns så skönt ju mer blod ju lättare känns det...

Inne på bb får jag tillslut gå och duscha...
En personal på var sida leder mig in till duschen...

Den ena personalen står kvar medans jag duschar...

Känns väldigt övervakat men det är skönt dom har koll på ens mående...😍

Eftersom jag förlorade så mycket blod och kände mig så slö och dålig så känner jag mig nu ganska fräsch efter 4 påsar blod och en dusch😅

Jag tror jag mår bättre än vad jag gör... även personalen säger att jag återhämtar mig ovanligt fort...

Hemlängtan är stor så jag får tillslut åka hem...

Dagen efter ringer det från sjukhuset...
Vi såg här att vi inte gick igenom förlossningshändelsen med dig..
Dom undrar hur det är med mig...

"Jo det är väl okej, jag är mest tacksam för att jag överlevt med tanke på att jag trodde jag skulle dö..."

Känns konstigt att dom missar sånt men dom har det väl med stressigt som alla andra i vården...

Tiden efter blir ganska jobbig just för mitt dåliga mående hänger i...

Jag känner mig fortfarande illamående, tröttheten, det känns som jag fortfarande är gravid måendemässigt...

Jag får strida för att få hjälp med min mjölkstockning på vårdcentralen som kommer 1-2 veckor efter förlossningen...

Ingen vill ha något ansvar över mig och dom skickar mig att ringa mellan vårdcentralen och sjukhuset...

Det rinner var ur bröstet men vårdcentralen vill ändå att jag ska avvakta...
För det kan gå över...

Det är tredje barnet.. jag har avklarat några mjölkstockningar därav en fick tömmas med spruta så jag vet vad jag går igenom...

Åker in akut på kvällen och får tillslut penicillin...

Mitt mående har aldrig riktigt blivit bra efter denna graviditeten...

Jag sa flera gånger vore det inte för jag var föräldraledig nu så hade jag trott att jag "gått in i väggen"

Jag var så fruktansvärt slutkörd, orkeslös och allt därtill men livet måste fortsätta framåt oavsett..

Det är här jag fått ytterligare ett litet liv att ta hand om mitt i allt annat i vardagen...❤

Det är så lätt att ignorera sig själv...

Hade det varit någon annan så vet jag att jag hade skällt på personen i fråga och sagt till dom att kräva rätt hjälp...

Men med en själv blir det inte samma sak...
Man orkar inte...

Efter ett antal veckor kanske någon månad så orkar jag inte längre...

Jag ringer vårdcentralen igen och ber dom hjälpa mig, ta prover för att se vad som är fel...

Dom vill fortfarande inte ta ansvar utan ber mig kontakta sjukhuset...

Jag ringer sjukhuset men dom har skrivit ut mig så dom ber mig kontakta vårdcentralen...

Så jag ringer upp vårdcentralen igen men denna gången är jag jävligt förbannad för jag måste ha hjälp...

Jag ber dom ta prover sen skiter jag i vem som har ansvaret... bara jag får svar på vad som är fel...
Jag har tre barn att finnas till för, jag klarar inte detta!

Löser dom inte detta nu så går jag vidare med en anmälan...

Det är sjukt att man ska få kämpa så som nyförlöst för att ingen anser att jag är deras problem...

Jag fick iaf en tid och prover togs...jag begärde även då ett prov för glutenintollerans...

Det var då jag fick mitt svar att jag har celiaki...

Äntligen har vi hittat en orsak till mitt mående...

Det glutenfria livet börjar och jag ser äntligen en lösning på att mitt mående ska bättras!

I år har minstingen fyllt fyra år...

Tiden går alldeles för fort...❤

Jag har länge undrat vad som hände under förlossningen, vilken tid pojken var född, vad som gjordes...

För några veckor sedan tog jag tag i mig själv och ringde efter journalanteckningar...

För att bara kunna släppa lite undran och bara lämna det bakom sig...

Här går tre av mina favorit killar på fjärilsjakt... sommarkänslor